Posts Tagged ‘Ralph Fiennes’

THE HURT LOCKER av Kathryn Bigelow (2009)

mars 1, 2010

THE HURT LOCKER av Kathryn Bigelow (2009)
Med Jeremy Renner, Anthony Mackie, Brian Geraghty, Guy Pearce, Ralph Fiennes, David Morse, Evangeline Lilly, Christian Camargo, Christopher Sayegh, Nabil Koni, Sam Spruell, Sam Redford

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga skådespelare (Jeremy Renner), Bästa originalmanuskript (Mark Boal), Bästa filmmusik (Marco Beltrami och Buck Sanders), Bästa fotografi (Barry Ackroyd), Bästa klippning (Bob Murawski och Chris Innis), Bästa ljudredigering (Paul N. J. Ottosson), Bästa ljudmixning (Paul N. J. Ottosson och Ray Beckett)

SPOILERVARNING (DEN HELT OBEFINTLIGA INTRIGEN AVSLÖJAS)

Det ligger något mycket dystert och mycket obegripligt över filmer som The Hurt Locker. Hollywood är av hävd ett starkt, demokratiskt fäste. Nu när John Wayne och Charlton Heston är döda måste man leta med strålkastare efter någon i Hollywood som röstar republikanskt och han heter Kirk Douglas. Men där är det stopp. Hollywood består av politiska liberaler som röstar på demokraterna. Över så gott som hela skalan.

Det var därför man 2005 producerade George Clooneys lysande Good Night, and Good Luck, som var en direkt protest mot de inskränkningar i medborgerliga rättigheter som patriotlagen innebar.

Och det är därför Hollywood närmast en masse så gott som alltid är emot krigföring. Men när krigen väl är i full gång gör Hollywood en helomvändning och hyllar och hedrar i stället öppet ”våra män och kvinnor i uniform”, inte så sällan genom att låta några tjusiga soldater på plats i krigszonen via satellitlänk under galan läsa upp de Oscarsnominerade i någon av kategorierna. Varpå auditoriet ger dem en stående ovantion, med undantag av dokumentärfilmaren Michael Moore som demonstrativt sitter kvar i fåtöljen och på känt Hollywoodmanér kör in händerna under låren.

Det har gjorts utmärkt krigsfilm i Hollywood genom tiderna. Film som visar på krigets fasor, film som framställer krig som ohyggligt – och det görs fortfarande sådan film. Påstår Hollywood. Envist.

Men det stämmer inte. Från och med Platoon av Oliver Stone och framåt har Hollywoods krigsfilmer så gott som undantagslöst visserligen av goda skäl varit närmast motbjudande realistiska vad beträffar miljöer och själva verksamheten, men varje gång med berättarrösten i slutet som förklarar att de amerikanska soldaterna är godhjärtade kämpar som med risk för sina liv försvarar amerikanska flaggan, äppelpaj och Big Mac. Bara härom decenniet fick vi dessutom, i Steven Spielbergs Saving Private Ryan, veta att det var USA som räddade hela världen på D-dagen i andra världskriget. De europeiska soldaterna föreföll knappt ha varit på plats och ett sådant enkelt faktum som att Winston Churchills kabinett låg bakom hela den väldiga planen tror jag inte nämndes ens i förbigående.

Nu har vi The Hurt Locker. Jag kan få för mig att filmen är producerad av Pentagon, för en film som effektivare kan få unga, adrenalinstinna amerikaner att ta värvning för att sedan återvända hem i kistor är svår att tänka sig. En film som The Hurt Locker är ur den synvinkeln betydligt effektivare än någonsin en Rambofilm, för Rambofilmerna förstår rimligen så gott som alla är rena fantasier. De är helt enkelt fiktiv superhjälteunderhållning, om man nu blir underhållen av den sortens filmer.

Samma distinktion går inte att göra med en film som The Hurt Locker. För här är allting fasansfullt realistiskt. Miljöerna, stridsscenerna, bomberna, de skadade, de stupade, civilbefolkningens lidande, faran, eländet, smutsen, rädslan. Alltsammans. Med ett mycket viktigt undantag. Hjälten. För mitt uppe i denna fasansfulla mardröm skrider desarmeringsexperten Jeremy Renner runt lika osårbar som någonsin Rambo, tar i direkt strid mot sitt befäls uttryckliga order fullständigt sinnessjuka risker och klarar sig undantagslöst utan en skråma, även om hela kvarter rasar samman runt honom i de många bombexplosionerna.

Och det är effektivt glorifierande. Men filmen är garderad, eftersom den marknadsförs som en film vars tema är att krig är en fasansfull drog, något som kan förstöra människor så mycket att de blir beroende av det. Och mycket riktigt visar det sig i slutet att Jeremy Renner älskar kriget högre än sin lille son, vilket han talar om för honom (även om sonen ännu inte kan prata och därför inte förstår vad han säger). Han talar om att när man kommit upp i hans ålder och inte längre hyser barndomens illusioner blir det antal saker man älskar i livet allt färre och i hans fall är de numera nere i summa en. Varpå man åter får se honom landa mitt i Irak, för en ny, årslång tjänstgöringsperiod, där han på nytt kan ägna sig åt att helskinnat hjältetjusig ta sina sinnessjuka risker. Man får tyvärr inte en känsla av att det är meningen att han ska framstå som förryckt. Bara att han är en tjusig hjälte. Det känns enfaldigt.

Jeremy Renner framstår som den moderna tidens rockstjärnedröm. Den som tidigare i tonåren drömde om att stå på scenen med en elgitarr i händerna kan nu i stället börja drömma om att vandra runt på Iraks gator med ett maskingevär i nävarna.

Till det kommer att filmen är så mördande (!) tråkig. Den består bokstavligt talat, utan vidare väsen om någonting, av en lång rad på varandra staplade uppdrag där ständigt allt värre IED-situationer måste åtgärdas. I den mycket snarlika Black Hawk Down av Ridley Scott ägnades i alla fall någon kvart i början åt att presentera rollfigurerna. Inte så här. De sätter igång från ruta ett och sedan pågår skjutandet och bombexplosionerna oavbrutet i en timme och femtiofem minuter. Därpå följer den lilla scenen med sonen hemma i USA och så tillbaka till kriget.

Jag förstår mig faktiskt inte på den här sortens filmer. Jag förstår inte varför man inte ärligt kan framställa själva krigsfasorna som precis så fasansfulla som de faktiskt är. För det gör man ju egentligen, men med den osannolike superhjälten mitt i krigskaoset blir alltsammans trots det så orealistiskt att filmerna skjuter bredvid målet och omintetgör sitt eget uttalade syfte.

Och därmed är det tragiskt att en film som The Hurt Locker kan nomineras i inte mindre än nio Oscarskategorier, bland dem tre av de fyra tyngsta.

I synnerhet som den alltså är så monumentalt och enfaldigt långtråkig.

Kör hårt,
Bellis

IN BRUGES av Martin McDonagh (2008)

juli 12, 2009

IN BRUGES av Martin McDonagh (2008)
Med Colin Farrell, Brendan Gleeson, Ralph Fiennes, Clémence Poésy, Thekla Reuten, Jordan Prentice

Jag har aldrig känt mig övertygad om att det skulle vara särskilt lyckat att låta Mike Leigh och Quentin Tarantino regissera en film tillsammans. I själva verket har jag aldrig ens tänkt tanken. Det har dock uppenbarligen Martin McDonagh, men drabbad av insikten att samarbetet sannolikt aldrig blir av har han gjort filmen själv. Den heter In Bruges.

Upplägget är ganska ovanligt. Ett rätt intensivt relationsdrama som mycket minner om Mike Leighs filmer men i det här Tarantinoliknande fallet mellan tre yrkesmördande män. Vidunderligt vackra stadsscenerier från Brygge i Belgien, där filmen utspelas, varvat med brutala, blodiga uppgörelser mellan yrkesmördarna. Fast inledningsvis turistar ett par av dem i den vackra staden, samtidigt som vänskapsrelationen mellan dem utvecklas och kompliceras.

Det här fungerar förstås inte, eftersom intrigen kräver att både yrkesmördarna och människorna i deras närmaste omgivning beter sig stundtals häpnadsväckande korkat för att det alls ska bli någon film. Om bara ett par av rollgestalterna handlat marginellt förnuftigare skulle filmen ha tagit slut efter tjugo minuter. Fast det räcker inte med oprofessionella professionella yrkesmördare och människor som beter sig korkat i deras omgivning. För att intrigen inte ska falla ihop krävs dessutom ett antal osannolika sammanträffanden och en del rollgestalters oförklarliga kunskap om var andra rollgestalter för stunden råkar befinna sig.

Trots det finns det sekvenser som fungerar utmärkt, främst de inledande med Colin Farrell och Brendan Gleeson. Relationen mellan de båda yrkesmördarna, som fått den till en början obegripliga ordern att bege sig från London till Brygge, är intressant och väl gestaltad av de båda skådespelarna, som gör rolltolkningar som är djupare än filmens intrig förtjänar. Men till detta kommer alltså överrumplande och påklistrade sekvenser som gnisslande påtvingat för intrigen framåt men inte går att tro på.

Så man borde ha bestämt sig för vilken film man egentligen ville göra. Ett inkännande relationsdrama eller en brutal, mycket enkel gangsterfilm. Nu blir det väldigt mycket av kyckling med vaniljsås. Det går inte ihop.

Fast stadsscenerierna från Brygge är så praktfulla att jag måste ge vad som rimligen är stadens produktplacerande turistråd en eloge. Filmen lockar faktiskt till besök.

Kör hårt,
Bellis

THE READER av Stephen Daldry (2008)

mars 4, 2009

THE READER av Stephen Daldry (2008)
Med Kate Winslet, Ralph Fiennes, David Kross, Bruno Ganz, Jeanette Hain, Susanne Lothar, Alissa Wilms, Flora Bartholomäi, Friederike Becht, Mattias Habich, Frieder Venus

Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.

Av samma skäl har de filmer som visar den osannolika brutaliteten i närbild, som Schindler’s List av Steven Spielberg, aldrig gjort mig lika ohyggligt illa berörd som de filmer som med små medel lyckas visa upp den maskinella och ibland till och med oförstående ondskan hos de människor som bedrev verksamheten.

Detta senare gör The Reader så övertygande och så maggropskväljande att jag började gråta. Det händer mig nästan aldrig när jag ser en film – jag är för van vid att se film, helt enkelt.

Moraltematiskt ställer den här filmen samma fråga som Carol Reeds The Third Man. Vad kommer i första rummet – moralen eller vänskapen? Hur ställer man sig till en god vän – eller, som i det här fallet, en tidigare älskarinna – om det visar sig att den människa som är en närstående är en hänsynslös massmördare, som bedriver verksamheten för egen, ekonomisk vinnings skull (The Third Man) eller för att man har order att bedriva den så effektivt som möjligt (The Reader) och, skräckinjagande nog, inte ens riktigt förstår vad det är man gör, eftersom order – i det här fallet ingen bortförklaring – måste lydas?!

Men i den här filmen finns ett tema till. Berättelsernas – det vill säga skönlitteraturens – förmåga att förlösa oss. Berättelsernas betydelse för att förstå vår tillvaro, för att orientera oss i den, eller för att söka oss bort från den. Är de berättelserna till även för de maskinellt onda människorna? Har de ens rätt till dem?

The Reader överraskar med flera oväntade, hisnande förvecklingar i en intrig som oerhört väl målar upp temat och försöker ge den moraliska frågeställningen ett slags svar. Men något entydigt budskap finns inte här – filmen ställer i slutändan fler frågor än den besvarar. För svaren ger upphov till nya frågor.

Och Kate Winslet gör en rollprestation som tillhör filmhistoriens stora. Inga överord. Hon gör sitt livs paradroll, hon är extremt övertygande, hon lyckas enastående väl alltifrån inledningens romans med en tonårspojke till den fas i filmen där hon står inför rätta och slutligen den sista fas där hon sitter i fängelse. Tänk på Anthony Hopkins rollprestation i en av nittiotalets tre bästa filmer, The Remains of the Day. Minns hur halva filmens intrig utspelas i hans mycket subtila minspel, i närbilderna på hans ansikte. Det är vad Kate Winslet gör här. Hennes ansikte berättar historien. Det är, minst sagt, imponerande. Hon visar att hon, tillsammans med Tilda Swinton och Susan Sarandon, är en av dagens allra främsta skådespelerskor.

Och två scener tidigt i filmen är omtumlande. Den första har jag aldrig sett tidigare på film, i någon variant. Det är när Kate Winslet ger den unge pojken handduken när han tar ett bad i hennes badkar, för att han blivit smutsig när han hämtat kol åt henne. Totalt överraskande och enastående effektiv och mycket vacker. Och så när hon, senare i filmen, sitter i badkaret och besvarar hans tre frågor genom att nicka respektive skaka på huvudet. Titta på hennes ansikte. Och gör det i hela filmen.

Det här är en skicklig, vacker, fasansfull, sorglig och mycket gripande film.

En film av det slag som får en att som svar på påståendet “They don’t make ‘em like that any longer” med emfas utbrista:

Yes, they do.

Kör hårt,
Bellis