SEMESTERSABOTÖREN av Jacques Tati (1953)
Originaltitel: Les vacances de Monsieur Hulot
Med Jacques Tati, Nathalie Pascaud, Micheline Rolla, Raymond Carl, Lucien Frégis, Georges Adlin, Michéle Brabo, Valentine Camax, André Dubois, Édouard Francomme, Marguerite Gérard, René Lacourt, Louis Perrault, Suzy Willy
När min mor, Aina Bellis, en gång för länge sedan skulle hämta Eric Rohmer på Arlanda visste hon inte hur han såg ut. Det visste nästan ingen. Han lät sig inte fotograferas och gjorde sina filmer under pseudonym (han hette egentligen Maurice Schérer). Så hon lyckades få tillstånd att gå in i bagagehallen och hittade efter att först ha rusat på en skotte i kilt som hon trodde var Eric Rohmer, fast utklädd, den riktige Eric Rohmer. Och Jacques Tati. Som oanmäld stod där och väntade på sitt bagage. Och var alldeles uppslukad av det komiskt absurda i det som pågick runt omkring honom. Väskor som kom farande på långa rullband, människor som rusade hit och dit och hämtade eller letade efter sitt bagage. Jacques Tati sa att han helst av allt skulle vilja sätta sig på ett av rullbanden och åka runt, runt bara för att se vad som hände.
Det här säger mycket om Jacques Tatis blick för det komiskt absurda i vardagen, en blick som genomsyrar hans filmer. Redan den inledande scenen på järnvägsstationen i Semestersabotören är ett perfekt exempel och den slår an tonen i resten av filmen, för Jacques Tati gör aldrig något så enkelt som buskis eller pajkastning. Humorn i Semestersabotören är inte illasinnad och den gör inte löje av människor och ingen råkar illa ut, men den avslöjar obönhörligt och med stor värme hur komiskt absurd den vardag som omger oss är. Jacques Tati är ett unikum, för han håller upp en verklighetsspegel som är bara så pass skev att nästan ingenting förefaller osannolikt när han visar oss verkligheten ur en synvinkel vi aldrig har upptäckt förut. Och han visar oss hur absurda vi själva är, men med sådan värme att man som tittare bara blir väl till mods och på väldigt gott humör. I Jacques Tatis – och hans rollfigur monsieur Hulots – sällskap har man oförskämt trevligt och känner sig aldrig utpekad, trots att vi alla egentligen rör oss i de komiskt absurda situationer en film som Semestersabotören målar upp. För Jacques Tati arbetar med små och därför effektiva medel – det är inte mycket i Semestersabotören som inte skulle kunna inträffa i verkligheten, men det är först när Jacques Tati pekar ut det åt oss som vi ser hur komiskt det är.
Semestersabotören är i bästa bemärkelse en episodfilm. Har man sett den en eller ett par gånger kan man därefter besöka den och vid olika tillfällen titta på olika episoder, var som helst i filmen. Någon genomgående intrig finns inte och ingen av episoderna är beroende av någon av de andra, utom på det ytliga planet att alltsammans utspelar sig under en semestervistelse på en liten badort på franska Rivieran. Och det finns skäl att besöka episoderna i Semestersabotören gång på gång, för de myllrar av detaljer och alla lär man inte uppfatta första gången man ser filmen.
Det återkommande, anspråkslöst muntra ledmotivet ackompanjerar perfekt den oskuldsfulla variant av det svunna femtiotal där Semestersabotören utspelas. För Semestersabotören berättar om en verklighet som inte är stressig, påfrestande, problemfylld och ibland hotfull, utan om en verklighet som för en kort stund får en att fyllas av välbefinnande och glädje över att man lever.
Det är ingen dålig bragd och ytterst få förutom Jacques Tati har genomfört den – och samtidigt fått oss att skratta högt.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 