THE IRON LADY av Phyllida Lloyd (2011)
Svensk titel: Järnladyn
Med Meryl Streep, Alexandra Roach, Jim Broadbent, Harry Lloyd, Olivia Colman, Susan Brown, Alice da Cuhna, Phoebe Waller-Bridge, Iain Glen, Victoria Bewick, Emma Dewhurst, Eloise Webb, Alexander Beardsley, Nicolas Farrell, John Sessions, Anthony Head, Richard E. Grant, Angus Wright, Roger Allam, Michael Pennington
I EFTERDYNINGARNA TILL OSCARS 2012
Nominerad i följande kategorier: Bästa kvinnliga huvudroll (Meryl Streep), Bästa smink (Mark Coulier, J. Ray Helland)
Vann i följande kategorier: Bästa kvinnliga huvudroll, Bästa smink
Meryl Streep talar posh British English. Brittisk överklassengelska. Och hon gör det absolut perfekt. Den här accenten är den svåraste för vilken utlänning som helst att bemästra och de flesta britter gör det inte heller. Den kända, engelska journalisten Lynn Barbers mor hade som yrke att lära andra britter att tala Posh i stället för Common. Amerikanskan Meryl Streep har, bland alla sina många accenter, lärt sig behärska den svåraste av dem alla, den brittiska överklassengelskan, till fulländning. Hon vacklar inte en enda sekund. Inte på en enda stavelse.
Om Meryl Streep inte gjorde någonting annat i The Iron Lady skulle jag fortfarande vara imponerad.
Fast bortsett från det låter hennes röst, i tonläge och klangfärg, exakt som Margaret Thatchers. Jag såg något TV-inslag om filmen, där man varvade Meryl Streep med Margaret Thatcher då hon höll tal, och det var så gott som omöjligt att skilja dem åt. Fascinerande nog är Meryl Streeps prestation i övrigt lika imponerande. Hon gör sitt livs roll. Något hon i och för sig gjort flera gånger förut, men gör nu igen. Inlevelsen och detaljskärpan med vilken hon spelar Margaret Thatcher är förbluffande. I en biopic av det här slaget tillhör det förstås skådespelarens uppgift att studera in egenheter och manér hos människan hon/han ska porträttera, men Meryl Streep har gjort det med sådan noggrannhet och spelar med sådan övertygelse att jämförelsen rimligen bara kan göras med Ben Kingsley som Mahatma Gandhi och med Helen Mirren som drottning Elizabeth. Fast den senare överträffas av Meryl Streep.
Det ska tilläggas att även Alexandra Roach, som spelar den unga Margaret Thatcher, gör en beundransvärd prestation.
En för mig besynnerlig omständighet är att flera vänner som såg The Iron Lady före mig klagade på att den handlade så lite om politikern Margaret Thatcher och främst koncentrerade sig på människan Margaret Thatcher. Det är en invändning jag har svårt att förstå. Här porträtteras förvisso människan Margaret Thatcher med väldig kraft, men vi får också följa politikern Margaret Thatcher från det att hon väljs in i parlamentet tills hon blir partiledare tills hon blir premiärminister till fackstrejkerna till terrorbombningen av hotellet i Brighton till Falklandskriget till frågan om gemensam valuta i Europa till järnridåns fall till de interna partistridena och vi får följa henne i kabinettsmöten, i möten med utländska högt uppsatta politiker, under debatter i parlamentet, under möten med brittiska generaler och… frågan är, hur mycket mer av politikern Margaret Thatcher kan man hinna porträttera i en vanlig spelfilm?
Därtill kommer det övertygande, stundtals mycket tragiska, porträttet av Margaret Thatcher som gammal och på väg att bli senildement, och det är grunden filmen vilar på. Hennes plötsligt uppflammande minnen, hennes hallucinationer av ständiga samtal med den döde maken Denis, hennes allt mer söndertrasade tillvaro. Om något kan jag tycka att de scener där hon hallucinerar fram den sedan länge avlidne maken är för många, men knappast att de stora sjok av filmen som behandlar politikern Margaret Thatcher är för få.
The Iron Lady är, helt oavsett vad man anser om Margaret Thatchers politik, en film för hängivna anglofiler. Var förutom i England kan man på frågan ”What’s the time?” få det självklara svaret: ”It’s tea time.” Vilken premiärminister förutom den brittiska skulle ställa sig vid teservisen och högdraget fråga den uppenbarligen kaffedrickande, amerikanske utrikesministern om han dricker sitt te med eller utan mjölk? Underbart brittiskt, liksom väldigt mycket annat i denna film om en av nittonhundratalets märkligaste människor, en kvinna som var så brittisk att hon utgjorde själva definitionen av stiff upper lip. Margaret Thatchers övertygelse om Storbritanniens storhet var orubblig och om man som anglofil tillåter sig att vältra sig i den en stund porträtteras även den sidan av Margaret Thatcher mycket övertygande av Meryl Streep. Jag minns hur Margaret Thatcher i Stina Dabrowskis intervju med självklarhet sa: ”All the problems seem to come from Europe and all the solutions from Great Britain.” Den övertygelsen lyser stålblankt igenom i amerikanskan Meryl Streeps rollporträtt.
Och det förblir en källa till både förundran och beundran att höra Meryl Streep tala absolut perfekt, brittisk engelska – till skillnad från filmens brittiska skådespelare.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 