Posts Tagged ‘Ridley Scott’

BLADE RUNNER av Ridley Scott (1982)

november 26, 2013

BLADE RUNNER av Ridley Scott (1982)
Med Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos, M. Emmet Walsh, Daryl Hannah, William Sanderson, Brion James, Joe Turkel, Joanna Cassidy, James Hong, Morgan Paull, Kevin Thompson, John Edward Allen, Hy Pyke, Kimiko Hiroshige, Robert Okazaki, Carolyn DeMirijan

Det finns två problem med kultklassikern Blade Runner.

Det första problemet är att en tänkvärt spekulerande science fiction-film med ett relevant tema som går att behandla endast inom science fiction-genren, och till yttermera visso en film som bygger på en roman av Philip K. Dick (romanen heter Do Androids Dream of Electric Sheep?, på svenska som Androidens drömmar), även den … så tröttsamt … måste anfrätas av ett antal osannolikt omtumlande actionsekvenser. Var det verkligen nödvändigt? Slutuppgörelsen ser ut som slutuppgörelsen i vilken film som helst med Bruce Sylvester Arnold Schwarzenegger Stallone Willis. Med undantag av att det regnar, förstås.

Och det är strängt taget det andra problemet. Det regniga stadslandskapet, hämtat direkt ur film noir-genren och påklätt en framtidskostym. Ett problem som samtidigt inte är ett. På sätt och vis. Stadslandskapet i den här framtidsskildringen är så enastående suggestivt att det i princip tar över huvudrollen. Fast det är nästan omöjligt att som tittare inte gång på gång komma att tänka på filmen Ridley Scott gjorde före Blade Runner. Alltså, Alien. Som nog är den första film i historien där rymdskeppet i en framtid som är så avlägsen att rymdfart blivit en vardaglig företeelse är trovärdigt skamfilat, nedgånget och hoptejpat. Det är väldigt suggestivt. Problemet är att rymdskeppets interiör i Alien ser nästan precis ut som stadens exteriör i Blade Runner. Och när man kommer inomhus, i stadens fallfärdiga, sedan länge övergivna hyreshus där bisarra människospillror nu bosatt sig, är det lätt att få för sig att de helt enkelt plockade över rekvisitan från Alienstudion, spikade om den lite och körde på med den igen. För det ser ju nästan likadant ut.

Men om man bortser från de här båda omständigheterna, och i själva verket anammar den senare eftersom stadslandskapet som sagt är suggestivt, innehar Blade Runner förmodligen distinktionen av att vara den mest lyckade av alla Philip K. Dick-filmatiseringar (fast jag har inte sett alla, så jag ska inte svära på att jag verkligen tycker det). För faktum kvarstår att temat som kretsar kring när en konstgjord människa – en android – blir levande och jagmedveten på riktigt och därför bör ha samma människovärde som en biologisk människa är och förblir intressant och ännu mycket aktuellare idag, när vi kommit ännu mycket närmare den sortens maskin än när filmen gjordes.

Fast det är väsentligt att inte se originalversionen av filmen, utan antingen the director’s cut eller den andra specialversionen, vad de nu kallar den. Eller om det finns två. I vanliga fall skulle jag i princip aldrig säga något sådant, men i det här fallet stämmer det. För slutet i originalversionen är en påklistrad råttsvans som kommer farligt nära att paradoxalt motsäga hela den film som föregått det och som dessutom är sockersött lyckligt, vilket även det är en paradoxal motsägelse i sken – eller snarare mörker – av den ödesmättat dystra berättelse fylld av förtvivlan som filmen gestaltat.

Håller man bara allt det här i minnet känns det inte alls orimligt att Blade Runner kommer att kännas minnesvärd när man sett den.

Både för sin möjligen inte fullgångna men dock intelligenta behandling av temat och sitt suggestiva stadslandskap.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

THE FIFTH ELEMENT av Luc Besson (1997)

maj 28, 2011

THE FIFTH ELEMENT av Luc Besson (1997)
Svensk titel: Det femte elementet
Med Bruce Willis, Milla Jovovich, Gary Oldman, Ian Holm, Chris Tucker, Luke Perry, Brion James, Tommy ”Tiny” Lister, Maïwenn Le Besco, Mathieu Kassovitz, Julie T. Wallace, John Bennett, Sam Douglas

Efter en dryg halvtimme gick DVD-spelaren sönder. Fram till dess hade jag slötittat med en klump av uttråkad leda någonstans strax till vänster om hjärnans mittpunkt, en klump som kändes som massiv, armerad betong. Det var något fel på ljudet också, så jag hörde inte riktigt vad de sa. Innan DVD-spelaren gick sönder funderade jag flyktigt på att gå tillbaka och spela upp scenerna med dialog en gång till eller kanske leta fram manuskriptet på nätet, men orkade inte. Jag är mycket samvetsgrann när jag ser film. Med betoning på film. Så jag var inte särskilt samvetsgrann den här gången.

Fast det ger upphov till en intressant fråga. Ska man ge sig rätten att recensera en film om man inte varit samvetsgrann nog att se den med ett visst mått av koncentration? Om man suttit och slötittat och tänkt på annat, för att man varit så uttråkad att man inte ens orkat hänga med i den oförskämt enkla intrigen? Å andra sidan, förtjänar filmmakarna annat om de…

…gör en science fiction-film som börjar med det arketypiska stora rymdskeppet som sveper fram över duken redan till förtexterna? Och där den förste man får se i bild är Luke Perry från den klämhurtiga TV-serien Beverly Hills 9675435679807? Som följs av ett gäng vippande utomjordingar som ser ut som parodier på de störtlöjliga daleks i den outhärdliga evighets-TV-serien Doctor Who? Och som trots att den är en science fiction-film bygger på Aristoteles numera fullständigt ovetenskapliga teori om fyra element – vatten, eld, jord och luft?

När jag, strax innan DVD-spelaren gick sönder och efter fem minuters paus med tankarna på annat håll, lyckades börja koncentrera mig på vad jag såg i bild igen, skuttade Milla Jovovich halvnaken omkring i en cylinder av plexiglas. Egentligen skulle hon ha varit helnaken, men jag lyckades tack vare just henne faktiskt hålla blicken fäst på bildskärmen så pass länge att jag lade märke till att de hårda band med vilka hon varit fjättrad vid dynan hon legat på av sannolikt sedesamma skäl men icke desto mindre oförklarligt förvandlades till kläder när hon reste sig upp. Sedan gick DVD-spelaren alltså sönder.

Och det var nog tur. För jag såg klart The Fifth Element i datorn och där var ljudet mycket bättre och jag upptäckte plötsligt att filmen faktiskt *har* parodierat Doctor Who-seriens daleks. Och mycket elakt Star Wars-prinsessan Leia. Och pratet om Milla Jovovich som perfekt livsform – i sig inte ett påstående som är svårt att hålla med om – är verkligen en anspelning på Alien. Och att det hisnande stadslandskapet är hämtat från Metropolis men inte förmår överträffa originalet är för uppenbart för att man ska behöva påpeka det.

Luc Besson låter sig inte, visar det sig till min lättnad, säljas till att göra ännu en i den långa raden av science fiction-filmer där allt bara exploderar hela tiden. Han har i stället gjort The Fifth Element, där allt bara exploderar hela tiden men där det i alla fall finns en lång rad både respektfulla bugningar till de science fiction-filmer han tycker om och träffsäkert spydiga kängor åt dem han ogillar. I den förra kategorin finns som antytts Metropolis av Fritz Lang och Alien av Ridley Scott, i den senare Star Wars av George Lucas och den outhärdliga TV-serien Doctor Who. Det finns en rad andra anspelningar på och kängor till, men jag ska inte spoliera nöjet för science fiction-filmkunniga tittare.

Fast de tittare som inte är science fiction-filmkunniga och därför missar de här anspelningarna får bara se ytterligare en science fiction-film à la Hollywood, där allt bara exploderar hela tiden. Men här och där i alla fall självparodiskt, för stundtals blir komiken medveten och medvetet löjlig. Även om den kitschiga parodin på en ambulerande radiopratare (! – i denna rymdålder) är för utdragen och blir tjatig. Och de många anspelningarna på andra filmer har kanske bidragit till att även den här filmen blivit anspelad på, i Kill Bill 2 av Quentin Tarantino – en regissör som i högre grad än någon annan i historien proppar sina filmer fulla med diverse filmhistoriska syftningar och anspelningar och respektfulla bugningar, så det är i sig inte konstigt alls.

Allt detta räddar The Fifth Element från att kännas fullt så meningslös som den förstås är. I alla fall medan man ser filmen. Känslan går tyvärr snabbt över när man väl har gjort det. Det bestående intrycket blir att ingenting händer, det vill säga att allt bara exploderar hela tiden.

Kör hårt,
Bellis

DEN BRYSOMME MANNEN av Jens Lien (2006)

april 24, 2010

DEN BRYSOMME MANNEN av Jens Lien (2006)
Med Trond Fausa Arvaag, Petronella Barker, Per Schaaning, Birgitte Larsen, Johannes Joner, Ellen Horn, Anders T. Andersen, Hanne Lindbaek, Ivar Lykke, Johns Kristensen

Låt se nu.

Receptet.

Åtminstone tre deciliter The Prisoner (TV-serien med Patrick McGoohan i huvudrollen). En liten nypa Paris, Texas av Wim Wenders. Tre deciliter Sånger från andra våningen av Roy Andersson. En deciliter Franz Kafka, gärna i form av en halv deciliter Orson Welles’ The Trial och en halv deciliter Steven Soderberghs Kafka. Två deciliter Philip K. Dick, tre deciliter 1984 av George Orwell, en kapsyl Brazil av Terry Gilliam och beklämmande nog fyra matskedar inälvor och blod à la Hannibal av Ridley Scott.

Lägg i en mixer, kör på högvarv och gör alltsammans på norska.

Voilá: Den brysomme mannen av Jens Lien.

Den vemodiga stämning som vilar över Den brysomme mannen är, liksom scenografin som frammanar den, gripande och suggestiv.

Det finns flera möjliga tolkningar av den här filmen. Den är ett slags fantasteri med science fiction-inslag och den är en metafor med inslag av fantasteri, förmodligen en metafor för det själsdödande livet i de gråtristaste av de gamla öststaterna och/eller en metafor för den moderna tidens alienering i det känslolöst anonyma, sterila samhället och/eller – mer långsökt, så förmodligen inte – en metafor för en tillvaro efter döden. Eller en metafor för varje människas totala ensamhet och/eller verklighetens ogripbara natur och/eller något helt annat. Eller alltsammans på en gång. Eller något i den stilen.

Vad, hur och varför står alltså inte helt klart, men den som har läst science fiction-författaren Philip K. Dick, och är bekant med hur bräcklig verkligheten ofta är i hans verk och hur lätt det går revor i den och hur fullständigt känslolösa det ultrasterila samhällets medborgare lätt blir, har större förutsättningar än de flesta andra att spekulera sig fram till vad Den brysomme mannen egentligen handlar om och vilket tema den gestaltar.

I sig ligger det förstås inget fel i att en film ger utrymme för flera tolkningsmöjligheter. Ur den synvinkeln är Den brysomme mannen på sitt sätt rekommendabel. Vad som känns mindre rekommendabelt är att filmen förefaller vara så uppenbart influerad av ingredienserna i receptet ovan att man kan bocka av dem, en efter en, när man ser den.

Därför känns Den brysomme mannen inte helt oväntat som ett förbluffande mångfacetterat plagiat.

Kört genom en mixer.

På norska.

Kör hårt,
Bellis

THE HURT LOCKER av Kathryn Bigelow (2009)

mars 1, 2010

THE HURT LOCKER av Kathryn Bigelow (2009)
Med Jeremy Renner, Anthony Mackie, Brian Geraghty, Guy Pearce, Ralph Fiennes, David Morse, Evangeline Lilly, Christian Camargo, Christopher Sayegh, Nabil Koni, Sam Spruell, Sam Redford

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga skådespelare (Jeremy Renner), Bästa originalmanuskript (Mark Boal), Bästa filmmusik (Marco Beltrami och Buck Sanders), Bästa fotografi (Barry Ackroyd), Bästa klippning (Bob Murawski och Chris Innis), Bästa ljudredigering (Paul N. J. Ottosson), Bästa ljudmixning (Paul N. J. Ottosson och Ray Beckett)

SPOILERVARNING (DEN HELT OBEFINTLIGA INTRIGEN AVSLÖJAS)

Det ligger något mycket dystert och mycket obegripligt över filmer som The Hurt Locker. Hollywood är av hävd ett starkt, demokratiskt fäste. Nu när John Wayne och Charlton Heston är döda måste man leta med strålkastare efter någon i Hollywood som röstar republikanskt och han heter Kirk Douglas. Men där är det stopp. Hollywood består av politiska liberaler som röstar på demokraterna. Över så gott som hela skalan.

Det var därför man 2005 producerade George Clooneys lysande Good Night, and Good Luck, som var en direkt protest mot de inskränkningar i medborgerliga rättigheter som patriotlagen innebar.

Och det är därför Hollywood närmast en masse så gott som alltid är emot krigföring. Men när krigen väl är i full gång gör Hollywood en helomvändning och hyllar och hedrar i stället öppet ”våra män och kvinnor i uniform”, inte så sällan genom att låta några tjusiga soldater på plats i krigszonen via satellitlänk under galan läsa upp de Oscarsnominerade i någon av kategorierna. Varpå auditoriet ger dem en stående ovantion, med undantag av dokumentärfilmaren Michael Moore som demonstrativt sitter kvar i fåtöljen och på känt Hollywoodmanér kör in händerna under låren.

Det har gjorts utmärkt krigsfilm i Hollywood genom tiderna. Film som visar på krigets fasor, film som framställer krig som ohyggligt – och det görs fortfarande sådan film. Påstår Hollywood. Envist.

Men det stämmer inte. Från och med Platoon av Oliver Stone och framåt har Hollywoods krigsfilmer så gott som undantagslöst visserligen av goda skäl varit närmast motbjudande realistiska vad beträffar miljöer och själva verksamheten, men varje gång med berättarrösten i slutet som förklarar att de amerikanska soldaterna är godhjärtade kämpar som med risk för sina liv försvarar amerikanska flaggan, äppelpaj och Big Mac. Bara härom decenniet fick vi dessutom, i Steven Spielbergs Saving Private Ryan, veta att det var USA som räddade hela världen på D-dagen i andra världskriget. De europeiska soldaterna föreföll knappt ha varit på plats och ett sådant enkelt faktum som att Winston Churchills kabinett låg bakom hela den väldiga planen tror jag inte nämndes ens i förbigående.

Nu har vi The Hurt Locker. Jag kan få för mig att filmen är producerad av Pentagon, för en film som effektivare kan få unga, adrenalinstinna amerikaner att ta värvning för att sedan återvända hem i kistor är svår att tänka sig. En film som The Hurt Locker är ur den synvinkeln betydligt effektivare än någonsin en Rambofilm, för Rambofilmerna förstår rimligen så gott som alla är rena fantasier. De är helt enkelt fiktiv superhjälteunderhållning, om man nu blir underhållen av den sortens filmer.

Samma distinktion går inte att göra med en film som The Hurt Locker. För här är allting fasansfullt realistiskt. Miljöerna, stridsscenerna, bomberna, de skadade, de stupade, civilbefolkningens lidande, faran, eländet, smutsen, rädslan. Alltsammans. Med ett mycket viktigt undantag. Hjälten. För mitt uppe i denna fasansfulla mardröm skrider desarmeringsexperten Jeremy Renner runt lika osårbar som någonsin Rambo, tar i direkt strid mot sitt befäls uttryckliga order fullständigt sinnessjuka risker och klarar sig undantagslöst utan en skråma, även om hela kvarter rasar samman runt honom i de många bombexplosionerna.

Och det är effektivt glorifierande. Men filmen är garderad, eftersom den marknadsförs som en film vars tema är att krig är en fasansfull drog, något som kan förstöra människor så mycket att de blir beroende av det. Och mycket riktigt visar det sig i slutet att Jeremy Renner älskar kriget högre än sin lille son, vilket han talar om för honom (även om sonen ännu inte kan prata och därför inte förstår vad han säger). Han talar om att när man kommit upp i hans ålder och inte längre hyser barndomens illusioner blir det antal saker man älskar i livet allt färre och i hans fall är de numera nere i summa en. Varpå man åter får se honom landa mitt i Irak, för en ny, årslång tjänstgöringsperiod, där han på nytt kan ägna sig åt att helskinnat hjältetjusig ta sina sinnessjuka risker. Man får tyvärr inte en känsla av att det är meningen att han ska framstå som förryckt. Bara att han är en tjusig hjälte. Det känns enfaldigt.

Jeremy Renner framstår som den moderna tidens rockstjärnedröm. Den som tidigare i tonåren drömde om att stå på scenen med en elgitarr i händerna kan nu i stället börja drömma om att vandra runt på Iraks gator med ett maskingevär i nävarna.

Till det kommer att filmen är så mördande (!) tråkig. Den består bokstavligt talat, utan vidare väsen om någonting, av en lång rad på varandra staplade uppdrag där ständigt allt värre IED-situationer måste åtgärdas. I den mycket snarlika Black Hawk Down av Ridley Scott ägnades i alla fall någon kvart i början åt att presentera rollfigurerna. Inte så här. De sätter igång från ruta ett och sedan pågår skjutandet och bombexplosionerna oavbrutet i en timme och femtiofem minuter. Därpå följer den lilla scenen med sonen hemma i USA och så tillbaka till kriget.

Jag förstår mig faktiskt inte på den här sortens filmer. Jag förstår inte varför man inte ärligt kan framställa själva krigsfasorna som precis så fasansfulla som de faktiskt är. För det gör man ju egentligen, men med den osannolike superhjälten mitt i krigskaoset blir alltsammans trots det så orealistiskt att filmerna skjuter bredvid målet och omintetgör sitt eget uttalade syfte.

Och därmed är det tragiskt att en film som The Hurt Locker kan nomineras i inte mindre än nio Oscarskategorier, bland dem tre av de fyra tyngsta.

I synnerhet som den alltså är så monumentalt och enfaldigt långtråkig.

Kör hårt,
Bellis

BLACK HAWK DOWN av Ridley Scott (2001)

oktober 7, 2009

BLACK HAWK DOWN av Ridley Scott (2001)
Med Josh Hartnett, Ewan McGregor, Tom Sizemore, Eric Bana, William Fichtner, Ewen Bremner, Sam Shepard, Gabriel Casseus, Kim Coates, Hugh Dancy, Ron Eldard, Ioan Gruffud, Tom Guiry, Charlie Hofheimer, Danny Hoch

SPOILERVARNING

Samtliga ovan nämnda skådespelare och ytterligare ett antal här ej namngivna spelar amerikanska soldater på plats i Somalias huvudstad Mogadishu i början av nittiotalet. I Black Hawk Down får vi under de första tjugo minuterna träffa dem på förläggningen. Sedan är det kanske meningen att vi ska känna igen dem när de under de följande nära två timmarna springer runt i stadskärnan och oavbrutet skjuter på och blir beskjutna av fienden. Och att vi ska känna med dem. Eller något.

Själv blev jag så kompakt, betongtungt uttråkad att jag nödgades se det bokstavligt talat oupphörliga skjutandet och kringrännandet i den sönderkrigade stadskärnan i segment om tio minuter, med pauser på flera timmar och vid två tillfällen ett dygn.

Jag lyckades ta mig igenom hela filmen.

Om det är så här tråkigt att kriga förstår jag inte varför de håller på.

Kör hårt,
Bellis

ALIEN: RESURRECTION av Jean-Pierre Jeunet (1997)

mars 28, 2009

ALIEN: RESURRECTION av Jean-Pierre Jeuenet (1997)
Svensk titel: Alien återuppstår
Med Sigourney Weaver, Winona Ryder, Ron Perlman, Dominique Pinon, Gary Dourdan, Michael Wincott, Kim Flowers, Dan Hedaya, J. E. Freeman, Brad Dourif, Raymond Cruz, Leland Orser

INGEN SPOILERVARNING. Den som inte har sett filmen känner ändå rimligen till intrigen och om inte spelar det ingen roll.

Den ursprungliga Alien av Ridley Scott från 1979 är en nyskapande, vidunderlig science fiction-thriller. En i allt väsentligt lysande film i sitt slag. Detsamma gäller inte uppföljarna och då i synnerhet inte denna, den fjärde i serien. (Om man inte räknar de bisarra vid sidan av-filmerna där Alien slåss mot Predator, för då blir det väl ett par till eller vad det är.)

Fördelen med Alien-filmerna efter Alien är att man kan behandla dem mycket summariskt.

Alien: Resurrection, så.

Intrigen identisk med den första filmens. Grupp av människor instängda i rymdskepp, jagade av den främmande livsformen. Avgörande skillnader finnes; den här gången är det tolv utomjordingar i stället för en. Trots det överlever nästan alla i den lilla gruppen människor. Vilket är ett av många besynnerliga problem med filmerna; utomjordingarna blir allt harmlösare och tandlösare för varje film. Medan bara Sigourney Weaver och, talande nog, katten klarade sig levande undan utomjordingen i den första filmen överlever numera nästan alla människorna trots att utomjordingarna är tolv stycken. Och de överlever i en handvändning. Tar bara en eftermiddag.

Sigourney Weaver är en blygsamt begåvad skådespelerska som gjorde en godkänd insats i den första filmen. Nu får hon många kosingar för att spela samma roll gång på gång. Några andra roller verkar nästan ingen vilja ge henne. Känns mycket begripligt.

I Alien visade sig en av människorna ombord på rymdskeppet överraskande nog vara android. Lo and behold, om inte inte en av människorna i Alien: Resurrection också visar sig vara android. Never change a winning concept. Den här gången är det Winona Ryder.

Människorna springer omkring i det stora rymdskeppet, massor med saker exploderar (hela tiden), de numera fullkomligt inkompetenta utomjordingarna jagar människorna och till slut sätter sig människorna i ett litet rymdskepp och blåser helt enkelt därifrån. Slut på historien.

Fascinerande är att nästan alla repliker fälls med ett pompöst, korthugget, närmast självparodierande machotonfall som främst tjänar till att fästa uppmärksamheten på hur imbecill dialogen är.

Jag orkar inte säga mer om den här fullständigt meningslösa filmen. Jo förresten, i den mån jag vaknade till då och då lyckades jag uppfatta att det fanns något slags muterad variant av monstret också, den där som Ripley gråter över att behöva döda i slutet. För övrigt med exakt samma metod som hon använde för att göra av med monstret i den första filmen; hon blåser ut eländet i rymden från det lilla flyktrymdskeppet.

Never change a winning concept.

Kör hårt,
Bellis