Posts Tagged ‘Robert Louis Stevenson’

DR. JEKYLL AND MR. HYDE av John S. Robertson (1920)

november 3, 2015

JEKYLL AND MR. HYDE av John S. Robertson (1920)
Svensk titel: Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Med John Barrymore, Brandon Hurst, Martha Mansfield, Charles Lane, Cecil Clovelly, Nita Naldi, Louis Wolheim, Alma Aiken, J. Malcolm Dunn, Julia Hurley, George Stevens, Edgard Varèse

Att jämföra en filmatisering med den litterära förlagan där sådan finns är något jag i princip aldrig ägnar mig åt, eftersom en berättelse i rörliga bilder är något helt annat, med helt andra förutsättningar, än en berättelse i text. Fast med det sagt är det inte ointressant att titta på både Robert Louis Stevensons kortroman The Strange Case of Dr. Jekyll & Mr. Hyde och denna filmatisering, Dr. Jekyll and Mr. Hyde.

Robert Louis Stevensons berättelse har blivit en arketypisk, litterär ikon. Och det finner jag märkligt, i sken av att det är en omständligt och klumpigt berättad historia på redan under hans livstid arkaiskt ålderdomlig engelska, en berättelse med teatraliskt våldsamma överdrifter – inte minst blir romangestalt efter romangestalt med vilt flaxande armar och rullande ögon paniskt skräckslagen sida upp och sida ned – och ingen personkarateristik alls, en berättelse som gör en ansats att diskutera det intressanta moralfilosofiska spörsmålet kring allas vår inneboende, potentiella ondska men som på grund av det alltför knappa sidantalet inte lyckas föra diskussionen någonvart, och en berättelse som till råga på allt skymmer den för intrigen helt avgörande Mr. Hyde någonstans i bakgrunden, då och då apostroferad i enstaka meningar.

Vad Robert Louis Stevenson gör är strängt taget att i ett slags synopsis redogöra för en idé till en science fiction- och skräckberättelse, där en av läkaren och forskaren Dr. Jekyll framställd tinktur gör att man förvandlas både fysiskt och psykiskt och renodlar sin egen inneboende ondska, och beter sig därefter. En både suggestiv och intressant berättelse. Det är synd att Robert Louis Stevenson aldrig skrev den.

I mångt och mycket tas det igen av denna filmatisering, som för det första utökar persongalleriet (redan på den tiden var det nödvändigt med något slags romans i en Hollywoodproduktion, så filmteamet tillförde inte minst kvinnor till intrigen, inklusive en som Dr. Jekyll är förälskad i och en annan som Mr. Hyde plågar) och för det andra bygger på berättelsen. Normalt brukar litterära förlagors berättelser behöva reduceras när de filmatiseras, men här är det tvärtom. Stevensons magra skelettberättelse förvandlas med kött på benen till en mer fullödig historia, en förvandling som är inte helt olik den Dr. Jekyll genomgår när han blir Mr. Hyde.

I huvudsak är intrigen dock förlagan trogen, och det gäller även och föga oväntat med tanke på tillkomståret det teatraliska draget. Här rullas det med ögon och gapas med munnar och sprattlas och fäktas med armar och ben och hoppas och skuttas och krängs, men den estetiken är som bekant dominerande i tjugotalets stumfilmer och stammade förstås från att skådespelare dittills arbetat på teatern och varit tvungna att använda sig av bombastiskt överdrivna gester för att det skulle framgå även för dem som satt längst bak i publiken vad som pågick på scenen.

Så givet den skådespelarestetiken, som var ofrånkomlig ända tills geniet Louise Brooks dök upp på vita duken, är det bara att inte utan beundran konstatera att Dr. Jekyll and Mr. Hyde är en förtätad, suggestiv, och mycket mörk film, som väl förmedlar stämningen och själva andan i den berättelse den förtäljer. Det framstår i och för sig även här, precis som i den litterära förlagan, inte som särskilt klart vad det är som gör Mr. Hyde så ond, åtminstone inte förrän han begår intrigens bestialiska mord. Rent generellt är det svårare, i alla fall för en tittare av i dag, att inse vad som är så bottenlöst depraverat med att le om än liderligt mot kvinnor och umgås med dem på sjaskiga barer, men tiderna förändras ju.

Vilket inte innebär att tiderna har förändrats så mycket under de nu 95 år som gått sedan Dr. Jekyll och Mr. Hyde hade premiär att den inte fortfarande är en film man bör se, helt enkelt för att dess kvaliteter är avsevärda och dess gestaltning av en numera arketypisk berättelse är suggestiv och stundtals gripande, om än sällan särskilt skrämmande, i alla fall inte för dagens filmtittare.

Kör hårt,
Bellis

THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)

april 25, 2010

THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)
Titel i Sverige: The League
Med Sean Connery, Naseeruddin Shah, Peta Wilson, Tony Curran, Stuart Townsend, Shane West, Jason Flemyng, Richard Roxburgh, Max Ryan, Tom Goodman-Hill, David Hemmings, Terry O’Neill, Rudolf Pellar, Robert Willox

Man kan börja med att kalla saker och ting vid deras rätta namn.

The League of Extraordinary Gentlemen bygger på en så kallad graphic novel, det vill säga en roman som består av bilder och pratbubblor. Med andra ord, ett seriealbum. Inte en roman. Inte ens den gamla tidens Illustrerade Klassiker hade mage att kalla sig romaner. De var seriealbum som byggde på romaner. Numera kallar man en serietidning som är tillräckligt tjock för roman. Vilket är ungefär som att kalla den här filmen för en riktig film i stället för ett fyrverkeri.

Det tänker jag inte göra. Kalla The League of Extraordinary Gentlemen för en riktig film, alltså. Jag kallar den för vad den är: ett fyrverkeri som bygger på ett seriealbum.

När jag i min späda ungdom läste Marvel Comics’ serietidningar handlade de ofta om superhjältar. Det gör den här filmen också. Fast ett märkligt slags superhjältar, för de är alla gestalter ur den klassiska litteraturen. Oscar Wildes Dorian Gray är med. Och Mark Twains Tom Sawyer. Och Bram Stokers Mina Harker, det vill säga Jonathan Harkers fru. Och det var alltså Jonathan Harker som var och hälsade på Dracula i romanen med samma namn. Nu är Mina Harker vampyr hon också. Och förresten, Robert Louis Stevensons doktor Jekyll är också med. Och hans Mr. Hyde, men i en fullständigt bisarr version. Inte att förglömma Arthur Conan Doyles professor Moriarty, som dock under större delen av filmen i stället låtsas var M från James Bond-filmerna. Kanske för att Sean Connery spelar huvudrollen som H. Rider Haggards Allan Quatermain. Och H. G. Wells’ osynlige man är också med. Och Wells’ franske kollega Jules Vernes kapten Nemo, med sin väldiga undervattensbåt Nautilus. Och lite annat sorterat folk ur världslitteraturen, som Herman Melvilles Ishmael. Från Moby Dick, alltså.

The League of Extraordinary Gentlemen är precis lika bisarr som min uppräkning ovan. Hur man kan få för sig att förvandla en lång rad av världslitteraturens mest berömda gestalter till superhjältar i ett Marvel Comics-äventyr och sedan spränga allt från Venedig till hemliga fästningar i Mongoliet i luften i en timme och fyrtiofem minuter framstår som ungefär lika obegripligt som att Sean Connery har visat så enastående dåligt omdöme att han ställt upp på enfalden.

Han måste ha fått väldigt mycket pengar. Det brukar vara så. Man skulle önska att han i stället fick lika mycket pengar för att på nytt spela James Bond, eftersom det enda försonande draget hos The League of Extraordinary Gentlemen är att han bevisar att han faktiskt skulle klara det. I vanlig ordning gör Sean Connery flera av sina stunts själv. Fast så var han vid tiden för den här filmens tillkomst förstås bara 73 år.

Miljöerna i den här science fiction-filmen – som alltså är en parallellvärldshistoria fylld av de nämnda litterära gestalterna – är ganska imponerande. Ett 1899 som är ett slags anakronistisk framtid. Eller, för att vara mer rättvisande – miljöerna skulle ha varit imponerande om visionen som ligger bakom dem inte så uppenbart förverkligats i form av endimensionella datoranimationer.

Vill man se den här sortens anakronistiska framtid väl genomförd på film, bör man trots Sir Sean Connery förbigå The League of Extraordinary Gentlemen och i stället se 1984 av Michael Radford.

Fast det måste medges att det är ett nöje att se och höra Sir Sean leverera sina repliker inne på gentlemannaklubben i Afrika i början av The League of Extraordinary Gentlemen. Han gör det med samma träffsäkerhet och elegans (och i det här fallet även ironi) som utmärkt hela hans skådespelarkarriär.

Fast sedan börjar de skjuta och allt exploderar och fortsätter att explodera tills det är dags för eftertexterna.

Kör hårt,
Bellis