Posts Tagged ‘Robert Redford’

THE NATURAL av Barry Levinson (1984)

maj 9, 2011

THE NATURAL av Barry Levinson (1984)
Svensk titel: Den bäste
Med Robert Redford, Glenn Close, Kim Basinger, Robert Duvall, Wilford Brimley, Barbara Hershey, Robert Prosky, Richard Farnsworth, Joe Don Baker, John Finnegan, Alan Fudge, Paul Sullivan jr., Rachel Hall, Robert Rich III, Michael Madsen, Jon Van Ness, Mickey Treanor

The Natural är i det närmaste ett religiöst crescendo. Fast religionen här är inte någon av de vanliga, utan den amerikanska drömmen – i det här fallet dessutom kretsande kring baseboll, som i USA omfattas med om möjligt ännu religiösare fanatism än fotboll i Europa men är en i grunden lika fånig verksamhet.

När den amerikanska drömmen förverkligas på film sker det i ultrarapid och motljus. Och så går intrigen alltid ut på att huvudpersonen, som ligger i hopplöst underläge redan från början, ändå lyckas förverkliga sin dröm, för att halvvägs in i filmen stöta på väldigt många problem varpå allt faller samman som ett korthus innan han – så gott som alltid en han – på nytt reser sig och slutgiltigt förverkligar den amerikanska drömmen en gång till och filmen därför kan sluta i ett fyrverkeri av triumf. (Den här gången dyker fyrverkeriet dessutom upp rent bokstavligt och drypande sirapssockrigt, i form av exploderande ljusramper på en basebollstadion.)

Förresten blir det plus i marginalen för att huvudpersonen i The Natural kommer från den amerikanska landsbygden och är av farmarsläkt, för inget är så amerikanskt som den enkle nybyggarsonen som mot alla odds lyckas i den stora staden. Nybyggare och baseboll. Det är tjusigt, det. En oslagbar amerikansk-patriotisk kombination, särskilt i ultrarapid och motljus.

På den här beskrivningen, minus farmarpojken, känner de fletsa säkert igen Rocky, som oavsett vilken av de i det närmaste identiska filmerna i serien man väljer är en av de mest klichébemängda varianterna av den här historien som någonsin berättats på vita duken.

The Natural är Rocky på amfetamin.

Byter man ut boxningen mot baseboll och lägger till trettiofyra amerikanska drömmen-klichéer är intrigen identisk med Rockyintrigerna, med ett mycket intressant undantag – det finns en chockartat överraskande scen i The Natural som dessutom är den axel kring vilken hela handlingen roterar, därför att det är där och då allt tvärvänder för Robert Redford. Intressant omständighet: denna nyckelscen ges aldrig någon som helst förklaring. Varför det som utspelas i scenen inträffar får man aldrig veta och därför blir den helt obegriplig och känns bara som ett mycket påklistrat försök att motivera resten av filmen, som går ut på Robert Redfords kamp för att på tok för sent i livet och trots den katastrof som inträffat bli världens bäste basebollspelare. I ultrarapid och motljus, förstås.

Fast några små marginalanteckningar kan man göra om The Natural.

Jag har träffat Glenn Close. Hon är mycket kort. Jag skulle gissa på att hon är något under en och sextio. Därför matchar hon Robert Redford, som är strax över en och sextio. Det gör scenerna mellan dem naturligare än till exempel scenerna mellan Robert Redford och Meryl Streep i Out of Africa, där det finns sekvenser med en onaturlig prägel som beror på lådan Robert Reford står på när han kysser henne eller över huvud taget befinner sig i bild tillsammans med henne.

Robert Redford har en imponerande tjock kalufs, naturtroget färgad blond. Den har möjligen fått inte bara honom utan även hans omgivning att tro att han ser väldigt mycket yngre ut än han är. När The Natural spelades in var Robert Redford 48 år gammal. I första delen av filmen (före den där katastrofen som aldrig får sin förklaring) spelar han 28 år yngre, i den andra delen spelar han 12 år yngre. Han övertygar inte i någondera rollen, eftersom han har ett fullkomligt osannolikt nätverk av rynkor i absolut hela ansiktet – ett nätverk som syns framförallt i närbild och som väldigt få människor brukar ha ens tillstymmelse till före 70 års ålder. Det känns inte helt begripligt att Robert Redford hade det redan vid 48 års ålder, men det hjälper honom inte att se ut som 20 eller ens 36. Och varför envisas man med att filma honom i extrema närbilder i mycket stark belysning, när han nu ska föreställa mycket yngre än han är?

I The Natural blixtrar med jämna mellanrum rader av stora tidningsrubriker om New York Knights – laget Robert Redford spelar för i filmen – förbi i bild. I detta tidevarv, när man kan frysa bilden eftersom man ser filmen på DVD, kan man roa sig med att se vad artiklarna under rubrikerna handlar om. De handlar inte om New York Knights. De handlar inte ens om baseboll. Och ibland har nog filmteamet haft ganska roligt.

Av Bernard Malamaud har jag bara läst novellsamlingen Rembrandt’s Hat, men om den är på något sätt representativ för hans författarskap var han en ganska originell författare. Jag vågar därför gissa att hans roman The Natural är en originell roman, men kan bara konstatera att man när man filmatiserat den av någon anledning valt att göra en ooriginell film. Undantagandes, då, att filmens enda oförutsägbara och därför enda intressanta scen aldrig får någon förklaring. Det är ju rätt originellt.

Glenn Close är en mycket begåvad skådespelerska. Robert Duvall, som även han har en biroll i The Natural, är en mycket begåvad skådespelare.

Robert Redford har gjort mycket gott för filmkonsten i egenskap av ordförande för The Sundance Film Festival.

Kör hårt,
Bellis

FROST/NIXON av Ron Howard (2008)

mars 4, 2009

FROST/NIXON av Ron Howard (2008)
Med Frank Langella, Michael Sheen, Sam Rockwell, Kevin Bacon, Matthew Macfayden, Oliver Platt, Rebecca Hall, Toby Jones, Andy Milder, Kate Jennings Grant, Gabriel Jarret, Jim Meskimen, Patty McCormack, Geoffrey Blake, Clint Howard, Rance Howard, Gavin Grazer, Simon James, Jay White

Filmen om Watergateskandalen är redan gjord. Den gjordes av Alan J. Pakula 1976 och heter All the President’s Men och huvudrollerna görs lysande av Dustin Hoffman och Robert Redford. Det är en storslagen film, en av de bästa i sitt slag. Andra diverse traumatiska upplevelser i den amerikanska historien, som Vietnamkriget och Kennedymordet, har också filmatiserats. Betydligt mindre lyckat, men ändå.

Så vad ska man hitta på nu? Tja, ska man fortsätta rota i diverse traumatiska, samhälleliga upplevelser på vita duken får man köra dem i repris. (Och javisst, de håller på med en refake av All the President’s Men, för att inte tala om att Vietnamkriget har repriserats otaliga gånger – enligt uppgift har de många filmatiseringarna sammanlagt kostat mer i produktionskostnader än hela kriget gjorde).

Så det gäller väl att hitta en annan infallsvinkel. Ok. Watergate. Varför inte köra hur en brittisk talk show-värd, David Frost, försöker få en intervju med Richard Nixon efter det att Nixon avgått som president under sittande mandatperiod?

Idén är så korkad att man studsar runt på golvet och går ned i spagat, och det har filmen blivit också. För det här är komplett ointressant. Vem i hela friden är det minsta intresserad av protagonisten och huruvida han ska lyckas få en intervju med en före detta president för att höja sina tittarsiffror? Var någonstans ligger tittarens sympatier, vem är det man ska identifiera sig med…? Bryr sig någon enda om huruvida David Frost får och lyckas genomföra intervjun eller inte? Och de som gör det vet väl redan att han lyckades (eftersom det här är en film baserad på ett verkligt händelseförlopp)? Jag visste det inte, eftersom jag inte kände till händelseförloppet, men förstod förstås hur det skulle gå redan när jag efter en minut förstod vad filmen handlade om.

Jag har sett David Frost i svensk tv då och då i modern tid. Jag tycker att han kan vara smårolig ibland när han intervjuar människor jag själv uppskattar – Lauren Bacall, Sean Connery, Dustin Hoffman, David Bowie – men mer än så är det inte. Intervjuerna är menlösa småprat med, om intervjuoffren likt de uppräknade har humor, lite skämt kringströdda här och där. Något man ser en gång för stundens underhållning, men sedan aldrig mer.

Den här filmen är i själva verket så oengagerande att jag faktiskt, vilket är mycket ovanligt för mig, slumrade till någon halv minut mitt i. Visst, jag såg nominerade filmer på löpande band inför Oscarsgalan just då och kunde bli lite sömnig av och till, men för någon som på Berlinfestivalen en gång i tiden såg sex, sju filmer om dagen och sedan var på nattklubbar till klockan åtta på morgonen för att börja se film igen vid tiotiden, och höll på så i en vecka, är det ändå ingen större match. En film måste verkligen vara platt och intetsägande för att jag så totalt ska tappa intresset.

Frank Langella som Richard Nixon är lika övertygande som en staty som har fått en sten i huvudet, med undantag av att statyn vid en jämförelse med Frank Langella sannolikt företer vissa livstecken.

Kör hårt,
Bellis