Posts Tagged ‘Robert Zemeckis’

A CHRISTMAS CAROL av Robert Zemeckis (2009)

december 26, 2015

A CHRISTMAS CAROL by Robert Zemeckis (2009)
Svensk titel: En julsaga
Med (på sätt och vis): Jim Carrey, Gary Oldman, Colin Firth, Bob Hoskins, Steve Valentine, Daryl Sabara, Sage Ryan, Amber Gainey Meade

Jag tänker börja med att nämna den mest uppenbara onödiga nödvändigheten i den här filmen. Fullständigt onödig – faktiskt kontraproduktiv, eftersom den effektivt till stor del saboterar vad som annars är en i sitt slag inte oäven film – men betraktad som nödvändig av den leksaksverkstad i Hollywood som förestås av Mr. Visual Special Effects: den hårresande actionsekvensen. Och med hårresande menar jag skräckinjagande tråkig. Tittaren drabbas av akut katatoni, ett tillstånd som ytterligare förvärras av att den här actionsekvensen över huvud taget inte hör hemma i berättelsen om Ebenezer Scrooge och julens tre andar. Actionsekvensen inträffar under samvaron med den tredje anden – framtida julars ande – och är, om än med något annorlunda förtecken, i princip direkt kopierad från Indiana Jones and the Temple of Doom, närmare bestämt den långa sekvens där Indiana rullar runt i en gruvvagn på diverse hängande räls inne i ett grottsystem. Här är det varken räls eller grottsystem, utan bland annat en isklump, men principen är exakt densamma.

Den andra och till en början inte alls uppenbara men fullkomligt befängda nödvändigheten, om den kan ses som en sådan, är påståendet om alla de skådespelare som sägs agera i filmen. Det här är en film med tecknade figurer som datoranimerats. Man skymtar inte en riktig människa så långt ögat når och man skymtar ingen som ens avlägset ser ut som en riktig människa; alla ser ut som serietidningskarikatyrer av riktiga människor. Och inget fel i det, inte per se – man är i sin fulla rätt att tillverka animerade filmer om man nu tycker det är roligt, men det är ett geschäft att påstå att de då presenterar alldeles riktiga skådespelare i rollerna.

Vad det är frågan om, visar det sig, är något som kallas motion capture eller, om det är mer detaljerat, performance capture. Man låter en skådespelare röra sig och prata och i största allmänhet agera, och genom diverse tekniska finesser överför man sedan skådespelarens rörelser och mimik med mera på en tecknad figur som datornamieras i enlighet med dem.

Och det är förstås inte bara fullkomligt obegripligt onödigt, utan dessutom omärkligt, i alla fall i A Christmas Carol. Att någon enda människa, någonstans, skulle röra sig – eller ens *kunna* röra sig! – som figurerna i den här filmen är inte bara osannolikt, det är omöjligt. Så riktigt varför produktionsteamet valt att betala en lång rad skådespelare – några av dem mycket berömda och därför dyra i drift – för att de ska sprattla framför en kamera går inte att med någon rimlighet utröna. Man drabbas osökt av misstanken att skådespelarna i själva verket har betalat för att få vara med i ”rollistan” – av någon anledning – och kanske därmed finansierat filmen. Eller något.

Men, bortsett från de här båda monumentala tramsigheterna då?

Ja, bortsett från dem är A Christmas Carol en på många sätt förträfflig filmatisering av Charles Dickens lysande berättelse (som jag själv betraktar som en av världshistoriens bästa, alla kategorier). I stundtals svindlande suggestiva scener gestaltas såväl miljöer som andar och intrig, och A Christmas Carol skänks animerat filmliv.

Om man klippte bort den tradiga Indiana Jones-sekvensen, som saknar all koppling till filmen i övrigt, och slutade fåna sig med att här finns en rollista innefattande levande skådespelare, skulle jag tämligen förbehållslöst kunna säga att A Christmas Carol av Robert Zemeckis är en utmärkt film.

Så när man gör det, säger jag det.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

MIDNIGHT IN PARIS av Woody Allen (2011)

februari 26, 2012

MIDNIGHT IN PARIS av Woody Allen (2011)
Svensk titel: Midnatt i Paris
Med Owen Wilson, Rachel McAdams, Kurt Fuller, Mimi Kennedy, Michael Sheen, Nina Arianda, Carla Bruni, Marion Cotillard, Tom Hiddleston, Alison Pill, Corey Stoll, Kathy Bates, Sonia Rolland, Tom Cordier, Marcial Di Fonzo Bo, Léa Seydoux, Adrien Brody, Adrien de Van, David Lowe, Yves-Antoine Spoto, Emanuelle Uzan, Francois Rostain, Serge Bagdassarian

INFÖR OSCARSGALAN 2012
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa originalmanuskript (Woody Allen), Bästa scenografi (Anne Seibel, Hélène Dubreiul)

Nostalgisk längtan efter en tidsperiod man aldrig upplevt är ett inte okänt fenomen. Ända sedan antiken har människan längtat tillbaka till den gyllene tidsåldern – tillbaka, eftersom den gyllene tidsåldern aldrig är nu och aldrig framtid men alltid förfluten. I detta känner jag starkt igen mig och kanske i synnerhet när jag ser Midnight in Paris, eftersom jag under många år delade Owen Wilsons närmast besatta längtan efter det glada tjugotalet, så till den grad att jag utgav tre samlingar med dittills aldrig till svenska översatta noveller av F. Scott Fitzgerald och Zelda Fitzgeralds aldrig tidigare på svenska publicerade roman, och med hjälp av eleganta flappers i äkta tjugotalsklänningar med paljetter, pannband med plymer och meterlånga pärlhalsband lanserade böckerna på fyra bokmässor. Det glada tjugotalet var en bättre, färgstarkare epok, fylld av konst, litteratur, jazz, självständiga unga flappers och eviga cocktailpartyn. En gyllene tidsålder och kanske särskilt i Paris, där tidens alla storheter – F. Scott och Zelda Fitzgerald, Man Ray, Ernest Hemingway, Gertrude Stein, Pablo Picasso, Luis Bunuel, Djuna Barnes, T. E. Eliot, Salvador Dalí, Josephine Baker – samlades, storheter som Owen Wilsons rollgestalt i filmen äntligen får träffa. I verkliga livet.

Midnight in Paris slog mig först som något jag har sett Woody Allen göra tidigare, ganska bokstavligt. Tjugotalet har han avhandlat i Bullets Over Broadway och mänskliga par- eller ännu trassligare kärleksrelationer handlar i princip alla filmer han någonsin gjort om – oftast klarsynt och träffande, men gång på gång. Och att hans filmer ofta är en kärleksförklaring till en stad, för det mesta New York (mer specifikt Manhattan), är heller inte nytt – i själva verket brukar den stad där en Woody Allen-film utspelas vara en av filmens huvudgestalter. Så även här och nu är staden Paris, precis som den stundtals var i Everyone Says I Love You – en tidigare Woody Allen-film som denna genast påminde mig om.

Men jag hade fel. Woody Allen upprepar sig inte, för hans tema den här gången är ett helt annat. Hans tema är just den nostalgiska längtan efter en svunnen tid man själv inte har upplevt och han har gjort en film som mycket träffande ger svaret på vad orsaken till en sådan längtan troligen är och varför den alltid har förekommit, hos människor i alla tider (så även i denna film – på tjugotalet, som vi kan längta tillbaka till, längtar man i stället tillbaka till La belle époque, under La belle époque längtar man tillbaka till renässansen, och så vidare) – och varför den egentligen bär på ett löfte som aldrig går att uppfylla, ett hopp som är fruktlöst inte därför att man inte kan återvända till den svunna tid man längtar efter, utan därför att även om man kunde det skulle löftet aldrig infrias. Den gyllene tidsåldern har aldrig funnits, helt oavsett var man väljer att placera den, och nuet har alltid varit den tidsålder man haft att handskas med och kanske är det lika bra att försöka göra det i stället?

Det irriterar mig lite att Woody Allen dels har samlat ihop en sådan ofantlig mängd av tjugotalets storheter – jag tvivlar starkt på att de alla kände varandra och umgicks, och jag har läst inte så lite om det glada tjugotalet – och det irriterar mig lite att han låtit alla de kända gestalterna framstå som de stereotypa bilder av dem som legenderna kring dem har skänkt oss. Här är Zelda och Ernest och Cole och Josephine och alla de andra, men de framstår som karikatyrer av sig själva, inte som de levande, riktiga människor de en gång måste ha varit. På samma sätt känns den nutida rollgestalten Michael Sheen – den högdraget intellektuelle – som en stereotyp, liksom Kurt Fullers högerrepublikan.

De båda scener som skämtar med tidsresefenomenet – kopior från respektive Back to the Future av Robert Zemeckis och Black Adder-TV-serien av Rowan Atkinson – borde Woody Allen ha avhållit sig ifrån. I den första av de scenerna ger Owen Wilsons rollfigur den unge Luis Bunuel idén till Borgarklassens diskreta charma, i den andra flyr en privatdetektiv från kungligheterna i det gamla Versailles. Onödigt och inkongruent.

Samtidigt är Midnight in Paris en film som ryckte med mig närmast motståndslöst, på en svepande odyssé genom inte bara det vindunderligt väporträtterade Paris utan också genom den tidsåldrarnas nostalgi som kan drabba oss alla, men somliga av oss mer än andra.

Och i den inte minst inom filmkonsten så sönderslitet uttjatade romantikens huvudstad lyckas Woody Allen åstadkomma ett slut som visserligen är fullständigt banalt, men som fick tårarna att rinna. Och det händer min själ inte ofta i mitt fall.

Vem annan än Woody Allen?

Inte många.

Kör hårt,
Bellis

THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN BUTTON av David Fincher (2008)

mars 30, 2009

THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN BUTTON av David Fincher (2008)
Svensk titel: Benjamin Buttons otroliga liv
Med Brad Pitt, Taraji P. Henson, Cate Blanchett, Julia Ormond, Faune A. Chambers, Elias Koteas, Donna DuPlantier, Jacob Tolano, Jason Flemyng, Mahershalalhashbaz Ali, Fiona Hale

The Curious Case of Benjamin Button är inte en film. Den är flera. Alla ofullgångna. För i likhet med exempelvis Robert Zemeckis Forrest Gump är det här en episodfilm, men The Curious Case of Benjamin Button hänger inte ihop. De olika episoderna kan tas var för sig, som kortfilmer. Men varje sådan episod är för ofullgången, även som kortfilm, för att i sig bli en bra film. Några av dem är trots det så att säga lovande – skulle filmteamet ha fått för sig att göra en riktig långfilm av någon av de bättre, skulle den ha kunnat bli riktigt bra. Men då vore en förutsättning att den påklistrade gimmicken – en man som föds gammal och dör som spädbarn, som alltså lever baklänges – togs bort.

Filmen bygger på en novell av F. Scott Fitzgerald, men bara nominellt eftersom det känns avlägset att påstå att den gestaltar novellens tema. Det man primärt tagit från novellen är den påklistrade gimmicken.

The Curious Case of Benjamin Button är för lång, den blir stundtals olidligt utdragen och den är inte särskilt välspelad, med ett och en tredjedels undantag – det hela undantaget är Taraji P. Henson, enastående som Benjamins fostermor, och tredjedelsundantaget är Brad Pitt som den mycket gamle och den medelålders Benjamin, det vill säga i ungefär filmens första tredjedel. Sedan går det snabbt utför med Brad Pitts insats. Mycket snabbt. Märkligt nog är Cate Blanchett med, vilket borde garantera i alla fall hantverksmässigt kompetent skådespeleri. Fast hennes rollprestation är blek och till en början så stereotyp att den belastar tittaren med ställföreträdande skamkänslor.

Det som kan förundra är att en så lång film ger upphov till en så kort recension, men det finns uppriktigt sagt ingenting mer att säga om The Curious Case of Benjamin Button.

Kör hårt,
Bellis

CONTACT av Robert Zemeckis (1997)

mars 22, 2009

CONTACT av Robert Zemeckis (1997)
Svensk titel: Kontakt
Med Jodie Foster, David Morse, Jena Malone, William Fichtner, Matthew McConaughey, Jena Malone, Geoffrey Blake, Sami Chester, Timothy McNeil, Tom Skerritt, Henry Strozier, Michael Chaban, Maximilian Martini, Larry King, Thomas Garner, Mak Takano, Saemi Nakamura, Seiji Okamura, Hiroshi Tom Tanaka, Alex Veadov

Fram med trumpeterna och fanorna! Jubel och klang! En science fiction-film från modern tid – 1997 – som a) utnyttjar genrens inneboende möjligheter till idéinnehåll och spekulation och b) har bara ett minium av nödvändiga specialeffekter, smakfullt återhållsamma.

Filmen heter Contact, är regisserad av Robert Zemeckis och presenterar Jodie Foster i en av sitt livs stora roller.

Jaha, vad ska man säga om den här överraskningen? Jag satt igenom denna rätt långa film – ungefär två och en halv timme – med skepsisen på högvarv och tänkte på hur jag skulle skjuta sönder den i recensionen. För jag visste ju att den som all annan science fiction-film omgående eller i alla fall efter någon halvtimme eller allra senast mitt i skulle förvandlas till en specialeffektscirkus och bli lika tradigt och förutsägbart renons på innehåll som science fiction à la Hollywood så gott som alltid blir.

Men det blev aldrig så.

Det här är för all del inte riktigt stor filmkonst heller, inte sett i det stora hela. Men det är ändå utmärkt science fiction, just på grund av att här förekommer spekulation kring och intressanta både vetenskapliga, religiösa, samhälleliga och filosofiska infallsvinklar på vår första kontakt med extremt högtstående, utomjordiska intelligenser.

Spänningsfältet som råder mellan filmens huvudgestalter och deras olika infallsvinklar, och i den genom filmen återkommande diskussionen om och mellan vetenskap och religion är relevant och intressant, och alltsammans är förvånansvärt väl turnerat för att vara en science fiction-film (!) från Hollywood (!). Och det politiska intrigerandet – trångsyntheten och bristen på visioner när presidentens säkerhetsrådgivare förmår tänka endast på rikets säkerhet inför denna den största händelsen i mänsklighetetns historia – är tyvärr alltför trovärdigt.

Den första kontakten tas på ett sätt som är båda trovärdigt och innovativt. Suggestiva signaler som visar sig symbolisera primtal och utomjordingarnas återsändande av den första TV-utsändningen från jorden, som de uppfattade som ett kontaktförsök men som råkade vara Hitlers invigning av olympiaden i Tyskland 1936. Hur pass sannolik i detalj kontaken kan tänkas vara är förstås omöjligt att säga, men principen för den är avgjort en av de trovärdigaste. Väldigt mycket mer av ren spekulation är de tredimensionella ritningarna till en farkost som kan ta sig igenom maskhål i rymden, men det hör till science fiction-genren och fungerar inom filmens ramar utmärkt med ett visst mått av s.k. suspension of disbelief.

Och, kanske viktigare än något annat med tanke på typen av film – de elegant återhållna, smakfulla specialeffekterna, som varken är större eller fler och framför allt inte grällare än att de fyller sin nödvändiga funktion, det vill säga att underbygga och förstärka intrigen och temat, inte först överrösta och sedan dränka dem. Det normala är ju annars att världens högst betalde skådespelare, Mr. Special Visual Effects, får den kostsamma huvudrollen i hollywoodsk science fiction-film, och håvar åt sig så många pengar att det inte blir något över till budgeten för riktiga skådespelare, manus, dialog och andra sådana där små kinkigheter som den grinigare delen av publiken ofta förolämpande nog tycker är nödvändiga för att det ska bli riktig film.

Jodie Foster är intensivt närvarande och mycket trovärdig i en krävande roll. Och med sitt – som man nu slås av – ganska märkliga ansikte även utseendemässigt väl lämpad för den överjordiskt främmande känsla som präglar filmens klimax, resan till Vega.

I Contact finns hör- och synbara ekon av både Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey och Andrei Tarkovskijs Solaris, och även om den här filmen inte alls kan sägas nå dessa bådas höjder så är den högst väsentligt mycket längre på väg än den förkrossande majoriteten av all science fiction som gjorts, görs och kommer att göras i Hollywood.

Kör hårt,
Bellis

WHAT LIES BENEATH av Robert Zemeckis (2000)

mars 8, 2009

WHAT LIES BENEATH av Robert Zemeckis (2000)
Svensk titel: Dolt under ytan
Med Michelle Pfeiffer, Harrison Ford, Miranda Otto, James Remar, Katharine Towne, Victoria Bidewell, Diana Scarwid, Eliott Goretsky, Ray Baker, Wendy Crewson, Amber Waletta

SPOILERVARNING

Det finns ett recept.

Om man har kontrakterat en före detta filmstjärna som inte kan agera och som är så hårdsminkat anisktslyft att hon inte längre kan röra på ansiktsmusklerna utan att se fullkomligt befängd ut, är det bäst att kontraktera en före detta filmstjärna till.

Fast han får inte kunna agera han heller, för då blir kontrasten för stor. Däremot behöver han inte vara ansiktslyft eftersom han är en han, så det gör inget att han inte är ansiktslyft eller ens särskilt sminkad och det spelar inte ens någon roll att han de senaste tjugo åren åldrats ett decennium per år och därför ser ut som 265.

Tanken är att de här båda avdankade före detta filmstjärnorna tillsammans ska ha tillräckligt mycket dragningskraft för att filmen ska gå att kursa med någorlunda vinst.

Men säker kan man aldrig vara.

Så för att anrättningen ska bli fullbordad måste receptet även innehålla ett upplägg som använts förut och som är så väl beprövat att man vet att det med sina minsta gemensamma nämnare går hem hos så gott som alla. Upplägget är ensam kvinna spatserar runt i stort, ödsligt, mörkt hus och råkar ut för läskigheter, men springer inte över till grannen och ringer polisen utan går i stället upp på övervåningen när det hörs kusliga dunsar därifrån. Och för att färdigkrydda låter man hennes spatserande i huset regisseras av en avdankad regissör som gjort ett antal kassasuccéer av megaformat, den första femton år tidigare – Back to the Future – och därefter gradvis allt mindre framgångsrika uppföljare.

What Lies Beneath var enastående bra en gång i tiden. Det var 1944. Då hette den Gaslight och gjordes av George Cukor, och huvudrollerna spelades av Charles Boyer och Ingrid Bergman. Fast även Gaslight var en nyinspelning, bara en osannolikt lyckad sådan – bland annat för att den i bästa mening var en psykologisk thriller.

Nåväl, den lilla extra nypa som lagts till anrättningen den här gången är ett alldeles autentiskt spöke. Temat förblir dock detsamma, men spöket förmodas göra det hela så mycket mer kräkinjagande.

Intrigen är mycket intressant uppbyggd. Den utgörs av en lång rad sketcher som alla består i att Michelle Pfeiffer gång på gång promenerar runt i det stora, mörka, ödsliga hus hon bebor tillsammans med Harrison Ford och råkar ut för diverse grusliga kusligheter som spöket står till tjänst med.

Tre gånger ramlar samma inramade fotografi i golvet, till exempel. I tre olika sketcher, alltså. Tredje gången börjar det kännas lite enahanda. Fast det är samma sak med ytterdörren. För den öppnar sig själv inte bara tre utan fem gånger. Eller kanske var det sex. Möjligen sju. Jag tappade räkningen.

Och så fyller badkaret sig självt med vatten, men det var bara två gånger. Sedan är det i stället den lömske Harrison Ford som fyller det med vatten när han ska mörda sin fru Michelle Pfeiffer.

Och så ser hon någonting ruskigt nere på sjöbottnen, Michelle. Fyra gånger.

Nåja, Michelle Pfeiffer springer alltså runt och blir skrämd i sketch efter sketch, och filmen som är två timmar lång skulle lika gärna ha kunnat vara fyra timmar lång (om man utökade antalet sketcher till det dubbla och lät fotografiet falla i golvet sex gånger, ytterdörren gå upp av sig själv tolv eller om det nu blir fjorton gånger, och så vidare) eller tio minuter lång (om man i barmhärtighetens namn reducerade antalet sketcher till det minimum som krävs för att intrigen ska bli begriplig).

Musiken är fascinerande. För det är sådan här väldigt tydlig och enastående pekpinneaktig ”nu är det hemskt”-musik. Så fort den pågående sketchen närmar sig sitt fasansfulla klimax, blir orkestermusiken kusligt otäck så att vi alla vet att nu ska vi bli rädda, för nu är det ruggigheter i görningen! Och så mullrar den med läskiga stråkar och tutande bastubor ut i ett crescendo av ruggugleljud samtidigt som man får se det det läskiga i bild!

Michelle Pfeiffer är också fascinerande. Den som känner till min maxim om skådespelare har ingen svårighet att placera in henne på skalan:

1) Om man när man ser en film hela tiden hör för sitt inre öra vilka anvisningar regissören ger skådespelaren, är skådespelaren usel.

2) Om man inte hör vilka anvisningar regissören ger skådespelaren, är skådespelaren skicklig.

3) Om man glömmer att ens försöka höra efter, är skådespelaren helt lysande.

Skulle nu några tvivel trots allt kvarstå så är Michelle Pfeiffer – och i den här filmen är det övertydligt – en klockren 1:a. Hon är i själva verket så enastående obegåvad att man nästan får en känsla av att alltsammans är ett mycket avancerat practical joke; hon har med sitt översminkade, ansiktslyfta, dödskallestela ansikte i hela sitt yrkesverksamma liv rört sig genom film efter film som spöket efter en teaterskoleelev under tredje dagens lektioner. När regissören säger åt henne att titta så *TITTAR* hon, när han säger åt henne att gå till vänster så *GÅR HON TILL VÄNSTER*, när han säger åt henne att se rädd ut så *SER HON RÄDD UT*… men hon gör *aldrig ett uns mer*! Hon gör bara *precis* det hon blir tillsagd att göra, fast uppförstorat sju gånger. Hon kunde lika gärna ropa rakt ut vilka regianvisningar hon fått.

Sedan kan man undra hur någon alls har kunnat inbilla sig att den här filmen ska skrämma tittarna, för man ges aldrig en chans att identifiera sig med Michelle Pfeiffer. Hon placeras i de första scenerna snabbt in i tid, plats och situation, och sedan börjar kusligheterna drälla över henne. Hon identifieras aldrig som människa; hon placeras bara ut i sketchintrigen som en docka.

Det kan ju bero på att hon ser ut och rör sig som en, men i alla fall. Varje emotionell koppling mellan Michelle Pfeiffer och tittaren saknas helt.

Kör hårt,
Bellis