Posts Tagged ‘Rocky’

THE DAMNED UNITED av Tom Hooper (2009)

november 30, 2011

THE DAMNED UNITED av Tom Hooper (2009)
Med Michael Sheen, Timothy Spall, Colm Meaney, Henry Goodman, David Roper, Jimmy Reddington, Ryan Day, Oliver Stokes, Mark Bazeley, Maurice Roëves, Stephen Graham, Peter McDonald, Mark Cameron, Frank Skillin, Dylan Van Hoof, Tony Gubba, Sydney Wade, Elizabeth Carling, Jim Broadbent, Martin Compston, Giles Alderson

Oavsett sport är spelfilmer om sport så extremt formelframställda att nästan allihop är som paradnumren i genren, den oändliga raden av Rockyfilmer. Formeln är mycket enkel – först förlorar hjälten/hjältarna (ibland är det ju lagsport och då är de flera), sedan vinner hjälten/hjältarna och sedan är filmen slut. Det – och absolut inget mer – är vad som händer.

Ur den synvinkeln känns The Damn United oväntat fräsch, kanske främst för att den vältrar sig i sjaskighet. Till skillnad från sportfilmerna från Hollywood, där även de sjaskiga miljöerna beströs med ett visst mått av artificiellt glitter och glamour, kan en sportfilm från England alldeles legitimt vältra sig i det grådystra, på film så välkända brittiska eländet – kanske i all synnerhet när den bygger på den gamla uttjatade sanna historien, som The Damn United gör. Som jag sagt många gånger förut, det där med den sanna historien ska tas för vad det är – ungefär 15% av händelserna i en spelfilm som påstås bygga på en sann historia har kanske i någon form faktiskt inträffat i verkligheten, resten är ren fiktion. I The Damn United är förmodligen 95% ren fiktion, eftersom den i själva verket bygger på en roman som bygger på dagspressens version av de verkliga händelserna.

Fast det spelar ingen roll. För The Damn United är intressant på ett helt annat plan än den gängse sportfilmen, eftersom den i själva verket handlar om något helt annat än sporten (i det här fallet fotboll) – den handlar om ärelystnad och besatthet, och den handlar om en nästan tio år lång, personlig vendetta mellan två män som strängt taget bara den ene av dem är medveten om. Den handlar om hur en oartighet som förmodligen är helt oavsiktlig men drabbar en förhoppningsfull ung man som just inlett sin karriär kan få den unge mannens liv att tvärt ändra kurs och göra honom besatt av att ta revansch. Jag kan föreställa mig att detta tema faktiskt stämmer med verkligheten, att händelsen verkligen inträffade och fick den effekten – det som senare faktiskt hände är annars svårförklarligt.

På det planet är The Damned United väldigt mycket intressantare och har väldigt mycket mer att säga än det förkrossande flertalet filmer i sportfilmsfloden. Att följa den gravt kränkte (som han själv uppfattar det) Brian Clough under hans karriär som fotbollstränare i den engelska ligan och att få se vad som driver honom, trots både väldig framgång och tvärbranta misslyckanden, är intressant – inte minst som han gestaltas övertygande väl av Michael Sheen. The Damned United är en film om en besatt människa, en människa som till varje pris måste hämnas genom att lyckas och genom att lyckas bättre än sin – förmodligen inbillade – nemesis.

Det gör förstås Brian Clough till en ofta höggradigt osympatisk person. Som tittare har man svårt att identifiera sig med honom och man blir inte särskilt upprörd när han misslyckas eller särskilt glad när han lyckas. Men det är heller inte poängen, för det här är ett studium i en människa som inte är som de flesta av oss, en människa med ett oproportionerligt stort självhävdelsebegär. Han är beredd att offra snart sagt vad som helst för att uppnå sina mål, till och med sina vänner och sin egen självkänsla.

Det som förbluffar, och jag menar verkligen förbluffar, är att denna brittiska film, som inte är märkvärdig som spelfilm betraktad men mycket märkvärdig som spelfilm om en sport betraktad, försetts med ett påklistrat Hollywoodslut i precis samma anda och tradition som alla de artificiella glamourfilmerna om sport. Ett slut som mycket malplacerat dessutom förutsätter att tittaren ska ha identifierat sig med och sympatiserat med Brian Clough. Och det är förfärligt synd.

Om The Damned United hade fått sluta i det brittiska elände som den plaskar runt i ända fram till just slutet, skulle den faktiskt ha varit nästan helgjuten – i alla fall som spelfilm om en sport.

Kör hårt,
Bellis

THE NATURAL av Barry Levinson (1984)

maj 9, 2011

THE NATURAL av Barry Levinson (1984)
Svensk titel: Den bäste
Med Robert Redford, Glenn Close, Kim Basinger, Robert Duvall, Wilford Brimley, Barbara Hershey, Robert Prosky, Richard Farnsworth, Joe Don Baker, John Finnegan, Alan Fudge, Paul Sullivan jr., Rachel Hall, Robert Rich III, Michael Madsen, Jon Van Ness, Mickey Treanor

The Natural är i det närmaste ett religiöst crescendo. Fast religionen här är inte någon av de vanliga, utan den amerikanska drömmen – i det här fallet dessutom kretsande kring baseboll, som i USA omfattas med om möjligt ännu religiösare fanatism än fotboll i Europa men är en i grunden lika fånig verksamhet.

När den amerikanska drömmen förverkligas på film sker det i ultrarapid och motljus. Och så går intrigen alltid ut på att huvudpersonen, som ligger i hopplöst underläge redan från början, ändå lyckas förverkliga sin dröm, för att halvvägs in i filmen stöta på väldigt många problem varpå allt faller samman som ett korthus innan han – så gott som alltid en han – på nytt reser sig och slutgiltigt förverkligar den amerikanska drömmen en gång till och filmen därför kan sluta i ett fyrverkeri av triumf. (Den här gången dyker fyrverkeriet dessutom upp rent bokstavligt och drypande sirapssockrigt, i form av exploderande ljusramper på en basebollstadion.)

Förresten blir det plus i marginalen för att huvudpersonen i The Natural kommer från den amerikanska landsbygden och är av farmarsläkt, för inget är så amerikanskt som den enkle nybyggarsonen som mot alla odds lyckas i den stora staden. Nybyggare och baseboll. Det är tjusigt, det. En oslagbar amerikansk-patriotisk kombination, särskilt i ultrarapid och motljus.

På den här beskrivningen, minus farmarpojken, känner de fletsa säkert igen Rocky, som oavsett vilken av de i det närmaste identiska filmerna i serien man väljer är en av de mest klichébemängda varianterna av den här historien som någonsin berättats på vita duken.

The Natural är Rocky på amfetamin.

Byter man ut boxningen mot baseboll och lägger till trettiofyra amerikanska drömmen-klichéer är intrigen identisk med Rockyintrigerna, med ett mycket intressant undantag – det finns en chockartat överraskande scen i The Natural som dessutom är den axel kring vilken hela handlingen roterar, därför att det är där och då allt tvärvänder för Robert Redford. Intressant omständighet: denna nyckelscen ges aldrig någon som helst förklaring. Varför det som utspelas i scenen inträffar får man aldrig veta och därför blir den helt obegriplig och känns bara som ett mycket påklistrat försök att motivera resten av filmen, som går ut på Robert Redfords kamp för att på tok för sent i livet och trots den katastrof som inträffat bli världens bäste basebollspelare. I ultrarapid och motljus, förstås.

Fast några små marginalanteckningar kan man göra om The Natural.

Jag har träffat Glenn Close. Hon är mycket kort. Jag skulle gissa på att hon är något under en och sextio. Därför matchar hon Robert Redford, som är strax över en och sextio. Det gör scenerna mellan dem naturligare än till exempel scenerna mellan Robert Redford och Meryl Streep i Out of Africa, där det finns sekvenser med en onaturlig prägel som beror på lådan Robert Reford står på när han kysser henne eller över huvud taget befinner sig i bild tillsammans med henne.

Robert Redford har en imponerande tjock kalufs, naturtroget färgad blond. Den har möjligen fått inte bara honom utan även hans omgivning att tro att han ser väldigt mycket yngre ut än han är. När The Natural spelades in var Robert Redford 48 år gammal. I första delen av filmen (före den där katastrofen som aldrig får sin förklaring) spelar han 28 år yngre, i den andra delen spelar han 12 år yngre. Han övertygar inte i någondera rollen, eftersom han har ett fullkomligt osannolikt nätverk av rynkor i absolut hela ansiktet – ett nätverk som syns framförallt i närbild och som väldigt få människor brukar ha ens tillstymmelse till före 70 års ålder. Det känns inte helt begripligt att Robert Redford hade det redan vid 48 års ålder, men det hjälper honom inte att se ut som 20 eller ens 36. Och varför envisas man med att filma honom i extrema närbilder i mycket stark belysning, när han nu ska föreställa mycket yngre än han är?

I The Natural blixtrar med jämna mellanrum rader av stora tidningsrubriker om New York Knights – laget Robert Redford spelar för i filmen – förbi i bild. I detta tidevarv, när man kan frysa bilden eftersom man ser filmen på DVD, kan man roa sig med att se vad artiklarna under rubrikerna handlar om. De handlar inte om New York Knights. De handlar inte ens om baseboll. Och ibland har nog filmteamet haft ganska roligt.

Av Bernard Malamaud har jag bara läst novellsamlingen Rembrandt’s Hat, men om den är på något sätt representativ för hans författarskap var han en ganska originell författare. Jag vågar därför gissa att hans roman The Natural är en originell roman, men kan bara konstatera att man när man filmatiserat den av någon anledning valt att göra en ooriginell film. Undantagandes, då, att filmens enda oförutsägbara och därför enda intressanta scen aldrig får någon förklaring. Det är ju rätt originellt.

Glenn Close är en mycket begåvad skådespelerska. Robert Duvall, som även han har en biroll i The Natural, är en mycket begåvad skådespelare.

Robert Redford har gjort mycket gott för filmkonsten i egenskap av ordförande för The Sundance Film Festival.

Kör hårt,
Bellis

DR. NO av Terence Young (1962)

januari 15, 2010

DR. NO av Terence Young (1962)
Svensk titel: Agent 007 med rätt att döda
Med Sean Connery, Ursula Andress, Lois Maxwell, Eunice Gayson, John Kitzmiller, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson, Zena Marshall, Peter Burton, Yvonne Shima, Michel Mok

INGEN SPOILERVARNING – HELT ONÖDIG

James Bond är ett recept. Om receptet inte innehåller alla ingredienser, varje gång, är det inte James Bond. Huruvida man gillar James Bond eller inte beror på om man gillar ingredienserna. Ungefär på samma sätt som man gillar eller inte gillar en drink. En vodka martini, lemon peeled, shaken not stirred.

Dr. No är den första James Bond-filmen.

Låt oss göra en undersökning. Låt oss se efter om ingredienserna ingår och i så fall pricka av dem.

001
Teasern.
Det vill säga, den lilla actionsekvens som föregår själva filmen och som fuktar aptiten inför vad som komma skall. Ingår.

002
Bondbrudarna.
Som James Bond nedlägger med samma självklara, oberörda elegans som han nedlägger skurkarna. Fast på olika sätt. Ingår.

003
Replikerna.
De snabba, svart humoristiska, ironiska repliker som Bond respektlöst fäller vid de mest opassande tillfällen. Ingår.

004
Högkvarteret.
Ankomsten till MI5:s högkvarter i London, där James Bond bedriver sin ständiga flört med sekreteraren miss Moneypenny, den enda kvinna han aldrig förför, och är lika ständigt spydig mot MI5:s chef M, när denne ger honom hans uppdrag. Ingår.

005
Skurken.
Den megalomane, sinnessjuke, fullständigt orealistiske, ofattbart rike superskurken som avser att härska över hela världen. Ingår.

006
Anläggningen.
Den underjordiska, gigantiska, fullständigt orealistiska anläggning som skurken bebor och med vars avancerade vapenkomplex i form av science fiction-artade apparater han tänker skaffa sig världsherravälde. En anläggning som, obegripligt nog, i ledningscentralen är utrustad med en spak på väggen vid vilken det sitter en skylt där det står: ”Dra i den här spaken så exploderar hela anläggningen”. Ingår.

007
James Bond.
I denna den första av alla James Bond-biofilmer ser vi den riktige James Bond. Sean Connery. En god vän sa till mig vid ett tillfälle att allra första gången James Bond över huvud taget syns i bild, på casinot precis i början av Dr. No, när han tänder en cigarett och på Sylvia Trenchs fråga vem han är svarar: ”Bond. James Bond”, så är detta mer James Bond än någon annan filmscen i hela James Bond-serien. Det stämmer. Den här mannen, vid spelbordet på casinot, *är* Bond. James Bond. Så Bond ingår även han.

James Bond-filmerna är, som serie betraktade, de utan jämförelse framgångsrikaste i filmhistorien. Tarzan, Star Wars, Indiana Jones, Rocky och andra blygsamma ansatser kommer inte ens i närheten. James Bond är ett arketypiskt begrepp – känt i precis hela världen – som i sammanhanget saknar motstycke. Kommersiellt är framgången exempellös. Det är nog ingen överdrift att någon miljard människor har sett minst en Bond-film. De flesta av dem har sett många fler. (Allra mest sedd av filmerna är enligt uppgift nummer tre i serien, Goldfinger av Guy Hamilton.)

Och redan i Dr. No slås receptet fast. Det enda som saknas är MI5:s laboratorium med chefsteknikern Q, som förser James Bond med de tekniska, innovativa hjälpmedel han behöver i fält. Q finns inte med i första filmen, men kom senare att bli en stående ingrediens även han.

Huruvida man gillar James Bond beror som sagt på om man gillar ingredienserna. Gillar man dem inte är det kört. För Bondfilmerna är i princip samma film varje gång. Man vet vad man får. Men gillar man ingredienserna, så är Dr. No en Bondfilm i särklass. Och bland actionfilmer intar Bondfilmerna en särställning (med undantag av de allra senaste i serien, den sista med Pierce Brosnan som snarare var ett slags förklädd Star Trek och de båda första med Daniel Craig, som spelar en fullständigt misslyckad James Bond i fullständigt misslyckade produktioner där receptet chockerande nog helt har förändrats). Den särställningen intar de tack vare sin distanserande självironi. Bondfilmerna tar inte sig själva på blodigt allvar (och innehåller för övrigt och befriande nog så gott som inget blod). Det som gör dem inte bara uthärdliga utan till storslagen underhållning är att de är extravaganzor med självdistans, som parodierar sig själva – och omvärlden. Se till exempel ett av de eleganta insideskämten i Dr. No. När filmen spelades in hade tavlan The Duke of Wellington av Francisco Goya nyligen stulits från National Gallery i London. Så Bond får syn på tavlan i den flotta matsalen i Dr. No:s underjordiska anläggning.

De ständiga, ironiska själv- och omvärldsreferenserna gör Bondfilmerna till ett lika roande som, ibland, intellektuellt pussel för den som är så lagd att man inte endast vill låta sig överväldigas av den självdistanserade underhållningen.

Till det kommer att våldet och actionsekvenserna i Bondfilmerna (i och för sig bara marginellt i och med teasern i denna första) för det mesta har ett mycket försonande drag av löje som helt saknas i den breda mittfåra av actionfilmer som görs av Sylvester Bruce Arnold Schwarzenegger Willis Stallone. De senares filmer är brutalt och långtråkigt outhärdliga, medan James Bond är fenomenal underhållning. Inte så sällan slåss Bond mot någon obehaglig och enormt storvuxen skurk, bara för att av en slump råka hitta något mycket fånigt föremål som han kastar i huvudet på skurken, varpå slagsmålet är avklarat. Kanske mest utpräglat i scenen från hälsohemmet Scrublands i Never Say Never Again av Irvin Kershner, där Bond i stridens hetta får tag på en behållare med vätska som han skvätter i ögonen på skurken. Varpå skurken vrålande av smärta svimmar och faller så illa att han dör. Bond tittar förbluffad på behållarens etikett: ”Urinprov. James Bond.”

I Dr. No, och i de övriga sex äkta Bondfilmerna, kommer till allt detta Sean Connery. Innan Sean Connery blev James Bond ingick han i The Royal Shakespeare Company. Sean Connery är en av filmdukens autentiskt stora skådespelare. James Bond är en endimensionell pappfigur, till synes omöjlig att göra något av eftersom han egentligen bara har två lägen – världsvant elegant förförare och livsfarlig hemlig agent som är expert på närstrid. Men Sean Connery förmår, som ende skådespelare som har porträtterat honom, skänka gestalten ett visst djup. Så mycket det nu alls går. Han lägger en extra dimension till James Bond som aldrig har funnits i manuskripten, bland annat genom att till och med – stundtals – i minspel (och i Dr. No i en replik, som dock rimligen stod i manuskriptet) visa prov på rädsla. Men på ett mycket subtilt sätt, för mod är inte frånvaro av rädsla – det är förmågan att bete sig som om man vore orädd, trots att man inte är det. Att gestalta det på film är inte lätt. I James Bond-serien har ingen annan lyckats.

Redan i Dr. No trumfas James Bond skickligt fram som en magnetiskt karismatisk gestalt. Lägg märke till när man använder det ledmotiv som är ett av filmhistoriens absolut bästa. Inte i actionsekvenser, utan när James Bond promenerar runt eller går in i en hotellobby. Man ser James Bond som inte gör något annat än att synas på duken, ledmotivet ligger suggestivt i bakgrunden och förstärker hans väldiga karisma, och man är förlorad.

Sean Connery är Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis

ROCKY BALBOA av Sylvester Stallone (2006)

mars 4, 2009

ROCKY BALBOA av Sylvester Stallone (2006)
Med Sylvester Stallone, Burt Young, Geraldine Hughes, Antonia Tarver, Milo Ventimiglia, Tony Burton, A. J. Benza, James Francis Kelly III, Talia Shire, Mike Tyson, Lou DiBella, Ana Gerena, Angela Boyd, Henry G. Sanders, Pedro Lovell

SPOILERVARNING – SLUTET AVSLÖJAS

Det är väldigt lätt att göra sig lustig över Sly Stallone. Han har gjort en lång rad enfaldiga skräpfilmer och han är en mycket medelmåttig skådespelare. Men – och det är rätt viktigt – han är inte dum i huvudet.

När han var 29 år gammal och hade 750 dollar på bankkontot, bestämde han sig för att skriva ett filmmanus. Det tog 17 dagar. Filmen kom att heta Rocky, Sly Stallone spelade själv huvudrollen och den vann en Oscar för bästa film och tog dessutom en statyett för bästa regissör och en för bästa klippning. Den nominerades i ytterligare 7 kategorier. Och det här var inte alldeles oförtjänt – även om filmen inte har åldrats särskilt väl, i synnerhet inte i sken av de många allt fånigare uppföljarna, så var den en sensation när den kom. Jag gillade den då – 1977 – men har haft lättare att tygla min förtjusning sedan dess.

Fast, poängen: Rocky var ett slags fenomen, som i kamp mot filmer som Taxi Driver och Star Wars och Network och All the President’s Men blev en box office-hit. Och även om den berättar en väldigt enkel historia, så gör den det effektivt.

Nu är vi framme vid kapitel 76548 i berättelsen om Rocky. Den uppenbart lögnaktiga kungörelsen att Rocky hela tiden varit avsedd som en trilogi, som påstods när den gjort succé och man ville göra ett antal uppföljare, har blivit ännu mer genomskinlig i takt med att trilogin i stället blivit en… ja, vad är det? Hur många Rocky-filmer finns det egentligen? Är det 6 eller 7?

Men så kommer då Rocky Balboa.

Det här är inte en stor film. Det är inte stor filmkonst. Men det är en film som man inte utan vidare kan avfärda. För den är inte heller dum. Faktiskt.

För det första har den, för den som vet något om tungviktsboxning, en uppenbar förlaga i verkligheten. Matchen som Evander Holyfield gick mot Mike Tyson 1996. Mike Tyson hade i en mycket lång rad segrar slagit sina motståndare på knockout under de första trettio sekunderna i första ronden och många av oss som gillar tungviktsboxning började få allt klarare för oss att han inte kunde boxas. Han hade bara en stridsvagnstung höger (eller var det en vänster? – man glömmer när det gäller en så komplett ointressant boxare), men han saknade uthållighet (vilket är vad boxning handlar om) och han hade ingen teknik (vilket är vad boxning ännu mer handlar om), i synnerhet inte jämförd med rättmätiga legendarer som Muhammad Ali (är och förblir störst av dem alla), George Foreman och Rocky Marciano. Det enda som saknades var ett bevis, en bekräftelse – och den bekräftelsen fick vi när Mike Tyson äntligen mötte en värdig motståndare, någon som faktiskt kan boxas: Evander Holyfield. Då förlorade han. Eftersom han blev tvungen att gå flera ronder och helt enkelt saknade den uthållighet och teknik som krävdes. För det gick inte att sänka Evander Holyfield med ett enda, stridsvagnstungt slag. Inte ens med tio. Eller tjugo.

Ok, där har ni i korthet bakgrunden. För den här filmen handlar, på boxningsplanet, om en inte likadan men motsvarande match. En regerande världsmästare som aldrig mött en riktigt värdig motståndare och som helt plötsligt får möta någon som räknas som mer eller mindre föredetting och som får om inte stryk så åtminstone bara gör jämn match mot föredettingen. Det är inte rimligt att tro att Rocky Balboa ska klara sig mer än de trettio sekunderna mot Mason Dixon, även om han av sentimentala skäl är stor publikfavorit i filmen, och även om Balboa förlorar på poäng så är den stora poängen att han står upp och slår tillbaka under alla tio ronderna. Tiden ut. Och han är 60 år gammal medan hans motståndare är under 30, eller något.

Naturligtvis är det här en ren saga, för det finns inte en chans att man kan ägna sig åt professionell tungviktsboxning på elitnivå när man är 60. Absolut inte en enda chans. När George Foreman var 41 bevisade han att det fortfarande gick, men det var på sluttampen.

Fast det är inte poängen. För vad filmen handlar om är att förverkliga sin dröm, även om närstående delar av omvärlden och i alla fall till en början egna tvivel talar om för en att man har alla odds emot sig. Och även om omvärlden har rätt. Och det är trots allt – i all sin effektiva enkelhet – en inspirerande tanke. Det är det faktiskt.

Dessutom fungerar den här berättelsen – om än enkelt och osofistikerat – rätt bra på ett annat plan. Den slummige men numera restaurangägande Rocky Balboa driver omkring i en dyster tillvaro, men hans relationer till människorna i omgivningen är inte ointressanta. Hade de fått utvecklas mer skulle det här ha kunnat bli en autentiskt intressant film, medan den nu är ganska ytlig om än – inte oväsentligt – intressantare på det planet än någon annan Rockyfilm. För det görs i alla fall en ansats till att i mörka, noirliknande scener i nedgångna slumområden i Philadelphia ge ett slags personporträtt av denne sorgsne föredetting. Sly Stallone är ingen stor skådespelare och hans irriterande sluddrande gör hans repliker monotona (de saknar känsloläge), men han passar någonstans ändå som denne luffaraktige föredetting som rultar på genom en tillvaro han själv finner djupt otillfredsställande.

Och ibland gnistrar det till – scenen inne på centret för bortsprungna hundar, med den unge grabben, är faktiskt bra. Sly Stallone agerar på riktigt. Den unge grabben också. Till exempel.

Men med detta sagt så är Rocky Balboa – och det bör upprepas – inte en märkvärdig film. Den är inte stor filmkonst. Men den är bättre än Rockyfilmernas välförtjänta rykte. Den är utan större tvivel den bästa filmen i serien. Vilket inte säger mycket, men det säger något – Rocky kan vara bättre än sitt rykte. Även om det tagit tid.

Rocky Balboa sägs vara det sista kapitlet i sagan om Rocky. Faktum är att jag, oväntat nog, inte hoppas det. För jag hoppas att Sly Stallone har modet att göra en sista Rockyfilm – helt utan boxningsmatch. En film där den mycket åldrade Rocky i stället porträtteras djupare och där hans relationer till människorna i omgivningen fördjupas. Med en skickligare regissör än Sly Stallone och med en skickligare manusförfattare än Sly Stallone skulle den filmen nämligen kunna bli mycket bra. Trots att Sly Stallone inte är någon stor skådespelare. För han kan gestalta den sluddrande, tafatte, sorgsne men i grund och botten godhjärtade Rocky. Och han skulle säkert kunna göra det bättre om han inte regisserade sig själv.

Å andra sidan – jag måste medge att jag inte kommer att ligga sömnlös om denna tänkta, sista Rockyfilm aldrig görs.

Kör hårt,
Bellis