Posts Tagged ‘Roland Emmerich’

2012 av Roland Emmerich (2009)

december 12, 2011

2012 av Roland Emmerich (2009)
Med John Cusack, Amanda Peet, Chiwetel Ejiofor, Thandie Newton, Oliver Platt, Thomas McCarthy, Woody Harrelson, Danny Glover, Liam James, Morgan Lily, Zlatko Buric, Beatrice Rosen, Alexandre Haussmann, Philippe Haussmann, Johann Urb, John Billingsley, Chin Han, Osric Chau, Chang Tseng, Lisa Lu, Blu Mankuma

Härförleden fick jag veta att den den 11 november i år (datumet 11.11.11) innebar slutet på en mångtusenårig cykel och ett nytt stadium i mänsklighetens utveckling. På grund av, alltså, att år, månad och dag alla var 11. Det faktum att datumet 11.11.11 inföll även den 11 november 1911 utan att någon nyutvecklad mänsklighet tog över arenan, och den 11 november 1811 uppvisade samma brist på resultat, och den 11 november 1711… och så vidare … föreföll inte spela någon roll. Men än mer förbluffande, datumet 11.11.11 är förstås bara en enkelt förklarad följd av vårt räknesätt och vårt sätt att mäta tid på och datumet är förstås inte konstigare eller mer ”magiskt” än några andra datum, som till exempel 90.12.23 eller 05.06.07. Magin uteblir.

Tyvärr uteblir magin även i 2012, en film som tar avstamp i en annan sådan där primitivt vidskeplig föreställning, nämligen att Mayaindianernas kalender – eller var det Inkaindianernas? – ”förutsäger” att världen går under 2012 (jösses, de hade väl rökt svamp eller något, eller så tog helt enkelt lertavlorna slut och de kunde inte göra fler kalendrar). I filmen 2012 blir indianerna förstås sannspådda, men vad de inte lyckades ”förutspå” var att världens undergång skulle resultera i något högst betydligt mycket märkligare, nämligen fullständigt osannolikt överdriven action i gigantformat, action som är så mirakulöst enfaldig och andefattig att man som tittare omgående får en cementklump i hjärnan och allt mer katatonisk stirrar på skärmen i vad som känns som fruktlös väntan på att filmen ska ta slut någon gång på den här sidan nästa millennieskifte. Allt modlösare inser man att den förmodligen inte gör det, men när den till slut äntligen tar slut förstår man att man på sätt och vis skänkts en massa livstid, eftersom de två timmar filmen tar på sig för att sluta känns som allra minst tjugofem.

Nåväl, ska man säga något mer om det här spektaklet så får det kanske bli att den plottriga, fragmentariska första halvtimmen med sina rockvideosnabba, halvt osammanhängande klipp nog knappast förmår fånga intresset ens hos det efterblivna publiksegment som faktiskt tycker om katastroffilmer fyllda med hjärndöd action. Man kan också anmäla sin överraskning över att specialeffektsteamet får vägar, broar och skyskrapor och faktiskt hela den amerikanska kontinenten att bölja som vatten, men när de ska visa alldeles stillastående berg i Kina kör de med en backdrop som ser ut att komma från tidigt 1950-tal. Det känns ju även ganska udda att… äsch, det spelar förresten ingen roll.

Varför ödsla fler ord på en film som inte bjuder en enda sevärd sekund?

Kör hårt,
Bellis

10.000 B.C. av Roland Emmerich (2008)

december 5, 2010

10.000 B.C. av Roland Emmerich
Titel i Sverige: 10000 BC
Med Steven Strait, Camilla Belle, Cliff Curtis, Joel Virgel, Affif Ben Badra, Mo Zinal, Nathanael Baring, Mona Hammond, Marco Khan, Reece Ritchie, Joel Fry, Kristian Beazley, Junior Oliphant, Louise Tu’u, Jacob Renton, Grayson Hunt Urwin, Farouk Valley-Omar, Boubacar Babiane

Både titeln och dvd-omslaget låter förstå att 10.000 B.C. är en film som utspelas på stenåldern. Och för stenåldern hyser jag en väldig fascination och även om jag normalt inte har några större problem med att lägga band på min lust att se specialeffektsspektakel, viker jag gärna ett par timmar åt en trovärdig, välgjord stenåldersfilm. Inte för att det finns någon enda förutom Jean Jacques Annauds suggestivt trovärdiga Kampen om elden, men i alla fall. Man slutar ju inte hoppas.

Det visar sig mycket omgående – omedelbart, faktiskt – att det hoppet inte på minsta vis infrias av 10.000 B.C. Förbluffad kunde jag inom loppet av filmens första tio minuter konstatera en rad omständigheter som grusade absolut varje förhoppning:

– de föregivna stenåldersmänniskorna är mycket uppenbart västerlänningar från 2000-talet, inte bara för att en av dem bär en sjal från Versace utan för att de hyser våra värderingar och lever i enlighet med våra normer, talar ett språk lika rikt och mångfacetterat som engelska (när man hör närmare efter *är* det faktiskt engelska, om än med tillgjort halvskandinavisk brytning som innehåller ekon av Indiens hobson jobson) och dessutom visar sig vara lika utpräglat ädla som 1800-talsromantikens förfinade, fullständigt fiktiva idealhjältar och dito hjältinnor. Med andra ord, en bombastisk variant av familjen Flinta utan den självdistanserande humorn.

– det visar sig rätt snart att det trots angivet årtal inte är stenålder på riktigt, för plötsligt dyker folk med svärd av skimrande stål upp och plockar stenåldringarna som slavar. Men det blir bättre än så, för slavjägarna kommer från något som är misstänkt likt det gamla Egypten sett i en skrattspegel och vi får veta att pyramiderna byggdes med hjälp av mammutar, som släpade upp alla stenarna till toppen.

– mitt i allt detta utspelas den drypande sentimentala kärlekshistoria som i ogenerad stöld från Iliaden visar sig kunna samla och ena väldiga härskaror som drar i strid mot de hemska slavjägarna, det vill säga egyptierna som har mammutar som husdjur.

– och förresten, stenåldershjälten kan prata med sabeltandade tigrar som ser ut och rör sig som om de tittat över från den senaste Disneyfilmen. Slåss mot dem, som på dvd-omslaget, gör han dock inte. De är jättekompisar, han och de sabeltandade tigrarna från den senaste Disneyfilmen.

Jag är rädd att jag skulle kunna göra den här uppräkningen väldigt mycket längre, men det skulle bara förstöra det mycket lilla nöje som återstår för dem som inte har sett 10.000 B.C. och av någon anledning planerar att göra det, eftersom det enda utbyte man rimligen kan ha av den här besynnerliga filmen är att bland alla tradiga actionsekvenser där stenåldringarna visar sig vara inkarnationer av Indiana Jones allihop är att fnittra åt de bedövande löjliga påhitt av nötaktig enfald som ställer sig på lång rad och bara väntar på att bli utpekade av en regissör och ett filmteam som uppenbarligen har tappat allt omdöme, all sans och förnuft.

Egentligen är baksidestexten på dvd-omslaget mycket rättvisande. Där står det bland annat så här:

”Denna mäktiga filmberättelse berättar historien om den första stora hjälten (Steven Strait) och denne bergsjägares ödesmättade färd för att rädda sitt hjärtas dam (Camilla Belle), som blivit bortrövad av slavjägare.”

Just det trettiotalsaktiga ”sitt hjärtas dam” känns talande, för det enda man med mycken vänlighet och tolerans kan se den här filmen som är något slags trettiotalsmatiné för tolvåringar, om än med sabeltandade tigrar från en Disneyfilm för småbarn.

Fast texten har mer att förtälja:

”De bländande specialeffekterna visar honom i hårresande handgemäng med sabeltandade tigrar och förhistoriska rovdjur av alla de slag.”

Uttrycket ”hårresande handgemäng” förstärker med emfas det rättvisande intrycket av söndagsmatiné från trettiotalet, men bortsett från det är påståendet en ren lögn. Han slåss inte alls mot de sabeltandade tigrarna utan pratar som sagt med dem, men däremot slåss han mot mammutar. Och några papputar. Och de var inte rovdjur. Fast, förresten, han slåss mot fåglar också. Och visst, fåglar äter ju maskar, så dem kanske man kan betrakta som rovdjur.

Ganska anslående är att det extramaterial som finns på dvd:n innehåller en hel film om hur man vid inspelningen av 10.000 B.C. utgått från historiska fakta.

Kör hårt,
Bellis