Posts Tagged ‘Roman Polanski’

CITY HEAT av Richard Benjamin (1984)

september 19, 2011

CITY HEAT av Richard Benjamin (1984)
Med Clint Eastwood, Burt Reynolds, Jane Alexander, Madeline Kahn, Rip Torn, Irene Cara, Richard Roundtree, Tony Lo Bianco, William Sanderson, Robert Davi, Jude Farese, John Hancock, Jack Thibeau, Gerald S. O’Loughlin, Bruce M. Fischer, Art LaFleur

Jag mindes City Heat fel. Jag har sett den förut, för hemskt många år sedan, och hade en mycket klar minnesbild av att den är en slapstickartad parodi på den sorts actionfilmer som både Clint Eastwood och Burt Reynolds har gjort i parti och minut. Jag tror till och med att den ursprungligen lanserades så. Fast den är inte en parodi, den är ett slags hyllning till trettio- och fyrtiotalens noirfilmer i gangstergenren – men med enstaka parodiska inslag.

Och där stöter vi genast på problem.

Ett av de parodiska inslagen är Clint Eastwood som med ett jättelikt gevär i händerna helt öppet går gatan fram mitt i en eldstrid där kulorna haglar och själv skjuter enstaka skott och får allting omkring sig att explodera och driver de skurkar han inte dödar på flykten. Problemet är att när Clint Eastwood spelar hjälte i någon av sina vanliga actionfilmer går han med ett jättelikt gevär i händerna helt öppet gatan fram mitt i en eldstrid där kulorna haglar och skjuter själv enstaka skott och får allting omkring sig att explodera och driver de skurkar han inte dödar på flykten. Den eftersträvade, parodiska effekten uteblir fullständigt. Vilket i sig är komiskt, eftersom det förstås klargör att Clint Eastwood i sina vanliga actionfilmer inte så sällan men då helt omedvetet är självparodisk.

City Heat misslyckas även som hyllning till trettio- och fyrtiotalens gangsterfilmer, helt enkelt för att sådana har gjorts så mycket bättre. Roman Polanskis mästerliga Chinatown är en film noir från det begynnande sjuttiotalet som överträffar den stora majoriteten noirfilmer av fordom den inspirerats av och implicit hyllar. Detsamma gäller bröderna Coens The Man Who Wasn’t There från det begynnande tvåtusentalet. Och bröderna Coen har gjort Miller’s Crossing, som är en parodisk men samtidigt hårdkokt gangsterfilm av ypperligt märke. Jämförd med dessa, och ytterligare en rad filmer från de senaste årtiondena, känns City Heat mycket fadd. De rappa replikerna är inte särskilt rappa (”Double-cross me and you’ll become snail food” är inte den fränaste gangsterrepliken i filmhistorien men den fränaste i den här filmen), både Clint Eastwood och Burt Reynolds är som vanligt träaktigt endimensionella i sitt skådespeleri (och den senare på tok för solariebränd i sken av att filmen utspelas i slutet av tjugotalet) och intrigen är oförlåtligt enkel för att utgöra ryggrad i en gangsterfilm där det är meningen att de motvilliga kumpanerna polismannen och privatdetektiven ska lösa en gåta.

City Heat är en receptfilm som gått överstyr på samma sätt som en maträtt där det finns antingen för mycket eller för lite av de viktigaste ingredienserna, men inte lagom av någon.

Kör hårt,
Bellis

THE PIANIST av Roman Polanski (2002)

oktober 4, 2010

THE PIANIST av Roman Polanski (2002)
Svensk titel: Pianisten
Med Adrian Brody, Emilia Fox, Michal Zebrowski, Ed Stoppard, Maureen Lipman, Frank Finlay, Jessica Kate Meyer, Julia Reyner, Richard Ridings, Thomas Kretschmann

Förintelsen under andra världskriget är den moderna västerlänningens största, historiska trauma. Att en sådan ofattbar tragedi har kunnat äga rum gör det nödvändigt för inte bara historieskrivningen och politiken utan även konsten att behandla och bearbeta den, utröna mekanismerna bakom den, och visa upp fasorna för ständigt nya generationer. Men i konstens och mer specifikt filmkonstens fall finns här ett problem. Tyvärr. För förintelsen håller genom filmkonsten på att bagatelliseras, den håller på att förvandlas till ett slags klichéfylld, skändligt upprörande underhållning, som till slut distanserar oss från vad som verkligen hände och förvandlar det ohyggliga till något som förpassats till bioduken men inte längre berör annat än som ovanligt råa skräckfilmer.

Därför att filmerna upprepar sig. I det oändliga.

Det här är Roman Polanskis variant, så snarlik Steven Spielbergs att jag redan nu, minuter efter att ha sett den, börjar få svårt att hålla isär vilka scener som kommer från vilken film. Eller såg jag kanske scenerna i TV-serien Holocaust, som blev Meryl Streeps internationella genombrott? Eller var det i filmen Sophie’s Choice, även den en stor framgång för Meryl Streep? Eller var det i någon annan av alla de otaliga filmerna om förintelsen, kanske till och med i Quentin Tarantinos osmakliga Inglorious Basterds?

The Pianist är gjord av Roman Polanski, en av filmhistoriens demonregissörer. Föga förvånande är den hypnotiskt fascinerande, närmast omöjlig att sluta titta på trots sin längd. Den är ett mycket skickligt hantverk, trots att den saknar intrig och består av en lång räcka på varandra följande episoder där maktlösa människor skändas, förnedras, plågas och mördas av andra människor, människor med oinskränkt makt över de plågades liv. Nazisterna under andra världskrigets ockupation av Polen. Scener som vi har sett otaliga gånger förut i närmast identiskt utförande.

Man måste medge filmens förmåga att fängsla men man måste också medge dess väldiga uppsjö av vad som numera är klichéer. Jag har full förståelse för att Roman Polanski, som är polack och själv genomlevde den tyska ockupationen, förr eller senare i sitt liv måste göra en film om fasorna som utspelades i hans hemland under andra världskrigets judeutrotning. Men det är tragiskt att när något så enastående angeläget ges skepnad i en film av en demonregissör, så blir det återigen en upprepning av alla de scener som gör oss alla fullständigt bestörta, men som avtrubbar oss bara något lite mer för varje gång vi ser dem.

I min recension av The Reader av Stephen Daldry här på Kinematografi skriver jag så här:

”Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.

Av samma skäl har de filmer som visar den osannolika brutaliteten i närbild, som Schindler’s List av Steven Spielberg, aldrig gjort mig lika ohyggligt illa berörd som de filmer som med små medel lyckas visa upp den maskinella och ibland till och med oförstående ondskan hos de människor som bedrev verksamheten.”

Och därför blir jag illa berörd av alla de brutala skändligheter som Roman Polanski visar upp i sin film. Men för sjuttiofemte gången. Och därför inte alls lika illa berörd som de första gångerna. Det är en ständig, monoton upprepning som har förvandlat en ofattbar, storskalig tragedi till en lång rad filmklichéer.

Det är därför The Reader så mycket effektivare porträtterar nazismens fasor.

Den radar inte upp ohyggligheterna på parad. Den tränger in i psyket på en av de människor som begick dem.

Och det är vanvettigt skrämmande.

Kör hårt,
Bellis

NOSFERATU av F. W. Murnau (1922)

november 18, 2009

NOSFERATU av F. W. Murnau (1922)
Originaltitel: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens
Med Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schröder, Alexander Granach, John Gottowt, Georg H. Schnell, Ruth Landshoff, Max Nemetz, Wolfgang Heinz, Fanny Schreck

SPOILERVARNING

Det är ingen idé att hymla.

Det här är en av filmhistoriens milstolpar, men det är ingen vidare film och som tysk expressionism betraktad är den vida underlägsen föregångare som Dr. Caligaris kabinett och efterföljare som den vidunderliga Metropolis. Fast det här är den första filmatiseringen av Bram Stokers roman Dracula, även om namnen på grund av att man inte fick rättigheterna är ändrade – så till exempel är vampyren greve Orlock, inte greve Dracula, och staden han anländer till heter Wisborg, inte Bremen. Och så vidare. (Fast i versionen med engelskspråkiga textskyltar stämmer namnen med romanen, eftersom filmen i USA inte längre är upphovsrättsskyddad och man därför bytt ut textskyltarna.)

Minnet spelade mig ett spratt. Det är oherrans många år sedan jag såg Nosferatu senast och de suggestiva, expressionistiska scener jag mindes – och som då och då dyker upp på stillbilder i anslutning till artiklar om filmen – visar sig med få undantag vara beklämmande taffliga och att man köpt in vampyrmasken på den dåtida, tyska motsvarigheten till Butterick’s är närmast plågsamt uppenbart.

Det här är en sak jag inte förstår: varför stolpar greve Orlock runt på ben som är så stela att de förefaller sakna knän och varför håller han armarna pinnstelt utsträckta framför sig när han stolpar runt och varför stolpar han runt så långsamt att ett barn med lätthet skulle kunna promenera ifrån honom? Det här är ju annars den klassiska gångstil som Frankensteins monster gjort vida känd i den långa rad sekunda B-filmer som följde på versionen från 1931, men han var alltså inte först. Här har vi det omkringstolpande originalet, stelare än en fura. Vilket förbryllar, eftersom greve Orlock skulle ha varit ohyggligt mycket fasansfullare om han i stället rört sig med samma pilsnabba vighet som de många råttor som i filmen strömmar ur hans olika likkistor och mycket tydligt symboliserar hans väsen (liksom den hyena som förbluffande nog springer runt i Karpaterna och skrämmer slag på hästar och som man kan misstänka är greve Orlock själv i tillfälligt förvandlat skick).

Det här är en annan sak jag inte förstår: varför dör greve Orlock i gryningsljuset i slutet av filmen när han utan vidare spisning vid ankomsten till Wisborg promenerar runt på gator och torg i fullt dagsljus som vilken turist som helst, undantagandes att han bär på en likkista full med jord, och letar efter huset han köpt? Och helt bortsett från självmotsägelsen, blir det inte löjligt när en blek, råttlik vampyr klampar runt på stadens gator med en likkista bokstavtligt talat under armen?

Det här är en tredje sak jag inte förstår: så fort vampyren är i närheten öppnar sig alla dörrar av sig själva. Må så vara. Men är det verkligen grusligt fortfarande tionde gången det händer … eller ens femte? Och är det verkligen läskigt när vampyren tar stela furan-konceptet fullt ut och fullkomligt spikrak och orörlig höjer sig ur kistan som om han vore ett lock som fälls upp? Varför gör han det…? Känns inte allt detta väldigt camp och finns det inte scener i samtida skräckfilmer som får en att tycka att det borde ha känts camp redan då, 1922?

Det höggradigt teatraliska skådespeleriet i Nosferatu hör förstås tidsandan till, men är icke desto mindre så våldsamt överdrivet att det blir självparodiskt. Skådespelarnas metod under stumfilmseran var denna, ja – man spelade som på teatern (där man ju måste synas till de bakersta bänkraderna), för det var i stort sett det enda sätt att skådespela på som man kände till under filmens första årtionden om man inte hette Louise Brooks och revolutionerade vita dukens skådespelarkonst. Hette man inte Louise Brooks spelade man med kvarnvingssnurrande armar, fotbollsrullande ögon, gapflabb och sprattlande ben. Men det hindrar inte att det fanns skådespelare som gjorde stor konst av den här skådespelarstilen – Buster Keaton, Gloria Swanson, Charles Chaplin, för att nämna några få – men till dem hör alldeles solklart inte den under Nosferatus första tjugofem minuter omotiverat gapskrattande Gustav von Wangenheim eller för den delen hans dramadrottningsstirrande och dito åmande fästmö Greta Schröder. Och Max Schreck (som alltså spelar vampyren) har ju redan nämnts, även om man får ge en eloge för hans i sammanhanget lyckade efternamn.

Jag hade inte kunnat föreställa mig att jag skulle skriva så här om Nosferatu, som jag tidigare högaktat och sett som den främsta av vampyrfilmer tillsammans med Roman Polanskis Dance of the Vampires (The Fearless Vampire Killers).

Och det är förstås någonstans synd att jag nu sett om Nosferatu efter så många år bara för att få en omhuldad illusion krossad.

Kör hårt,
Bellis