Posts Tagged ‘Roy Andersson’

SÅNGER FRÅN ANDRA VÅNINGEN av Roy Andersson (2000)

december 6, 2012

SÅNGER FRÅN ANDRA VÅNINGEN av Roy Andersson (2000)
Med Lars Nordh, Stefan Larsson, Bengt C. W. Carlsson, Torbjörn Fahlström, Sten Andersson, Rolando Nunez, Lucio Vucina, Per Jörnelius, Peter Roth, Klas-Gösta Olsson, Nils-Åke Eriksson, Hanna Eriksson, Tommy Johansson, Sture Olsson, Fredrik Sjögren, Jöran Mueller, Eva Stenfelt, Helene Mathiasson, Tylar Gustavson, Björn Frisk, Birgitta Persson

Jag förstår inte.

Jag förstår inte vad scenerna ur en burlesk komedi har i Sånger från andra våningen att göra och jag förstår inte vad våldet har i Sånger från andra våningen att göra. För som jag tolkar filmen passar de helt enkelt inte in. De tillhör en annan, och väldigt mycket banalare, film. För även om Sånger från andra våningen, så som jag tolkar den, behandlar ett tema som i förstone skulle kunna tyckas banalt – med nittonhundratalets termer, den existentiella ångest och de existentiella frågor som ansätter människor i den dagliga tillvaro som är tröstlöst monoton och känns allt meningslösare – så blir det allt annat än banalt när det är så oerhört väl både gestaltat och behandlat som här.

Och däri ligger filmens vidunderliga styrka. För i de skoningslöst belysta tablåer, den ena efter den andra, där vardagen naket avskalad gestaltas i sin småsinta eländighet och därmed nästan bottenlösa tragedi, är Sånger från andra våningen ett av filmkonstens stora verk. Inom den ramen förstår jag inte vad det misslyckade trolleritricket med de svåra skadorna som följd eller mannen som fastnat i järnvägsvagnen eller ens invandraren som omotiverat slås ned på öppen gata, eller huset som rör på sig, har med någonting att göra. Det är ett grällt burleskeri som – invandraren undantagen – saknar koppling till verkligheten och därför starkt kontrasterar mot den övriga filmen, som med sådan pregnans gestaltar verkligheten med precis så stark överdrift att gestaltningen blir sann. En mycket svår balansgång och på den punkten lyckas Roy Andersson enastående väl; så varför burleskeriet?

Fast det får mig förstås att misstänka att jag på något avgörande plan har feltolkat filmen eller i alla fall inte tolkat den så som Roy Andersson avsett den. Å andra sidan, gengångarna, som först störde mig väldigt, hade jag efter en stund inga problem alls med. För jag insåg snart att de symboliserar Karls ohyggligt dåliga samvete och … eller gör de det? För varför i så fall den ryske pojken som blev hängd för att han var av fel ”ras”? Vilket slags anknytning har han till Karls samvete, förutom möjligen som en rent allmän samvetsfråga kring världens elände i stort?

Jag är osäker. Och det är någonstans synd, för i övrigt är Sånger från andra våningen mycket gripande i alla de scener som visar på en vardag som är så stillastående tragisk att den i själva verket blir absurd – eller kanske till och med surrealistisk.

Sånger från andra våningen genomsyras av sorg. Och djup förståelse. Förståelse för vad det innebär att vara människa. Och varför.

Med de burleska scenerna ersatta av scener som liksom den övriga filmen väl gestaltar det temat skulle Sånger från andra våningen vara ett fullödigt mästerverk.

Kör hårt,
Bellis

DEN BRYSOMME MANNEN av Jens Lien (2006)

april 24, 2010

DEN BRYSOMME MANNEN av Jens Lien (2006)
Med Trond Fausa Arvaag, Petronella Barker, Per Schaaning, Birgitte Larsen, Johannes Joner, Ellen Horn, Anders T. Andersen, Hanne Lindbaek, Ivar Lykke, Johns Kristensen

Låt se nu.

Receptet.

Åtminstone tre deciliter The Prisoner (TV-serien med Patrick McGoohan i huvudrollen). En liten nypa Paris, Texas av Wim Wenders. Tre deciliter Sånger från andra våningen av Roy Andersson. En deciliter Franz Kafka, gärna i form av en halv deciliter Orson Welles’ The Trial och en halv deciliter Steven Soderberghs Kafka. Två deciliter Philip K. Dick, tre deciliter 1984 av George Orwell, en kapsyl Brazil av Terry Gilliam och beklämmande nog fyra matskedar inälvor och blod à la Hannibal av Ridley Scott.

Lägg i en mixer, kör på högvarv och gör alltsammans på norska.

Voilá: Den brysomme mannen av Jens Lien.

Den vemodiga stämning som vilar över Den brysomme mannen är, liksom scenografin som frammanar den, gripande och suggestiv.

Det finns flera möjliga tolkningar av den här filmen. Den är ett slags fantasteri med science fiction-inslag och den är en metafor med inslag av fantasteri, förmodligen en metafor för det själsdödande livet i de gråtristaste av de gamla öststaterna och/eller en metafor för den moderna tidens alienering i det känslolöst anonyma, sterila samhället och/eller – mer långsökt, så förmodligen inte – en metafor för en tillvaro efter döden. Eller en metafor för varje människas totala ensamhet och/eller verklighetens ogripbara natur och/eller något helt annat. Eller alltsammans på en gång. Eller något i den stilen.

Vad, hur och varför står alltså inte helt klart, men den som har läst science fiction-författaren Philip K. Dick, och är bekant med hur bräcklig verkligheten ofta är i hans verk och hur lätt det går revor i den och hur fullständigt känslolösa det ultrasterila samhällets medborgare lätt blir, har större förutsättningar än de flesta andra att spekulera sig fram till vad Den brysomme mannen egentligen handlar om och vilket tema den gestaltar.

I sig ligger det förstås inget fel i att en film ger utrymme för flera tolkningsmöjligheter. Ur den synvinkeln är Den brysomme mannen på sitt sätt rekommendabel. Vad som känns mindre rekommendabelt är att filmen förefaller vara så uppenbart influerad av ingredienserna i receptet ovan att man kan bocka av dem, en efter en, när man ser den.

Därför känns Den brysomme mannen inte helt oväntat som ett förbluffande mångfacetterat plagiat.

Kört genom en mixer.

På norska.

Kör hårt,
Bellis

WOYZECK av Werner Herzog (1979)

november 4, 2009

WOYZECK av Werner Herzog (1979)
Med Klaus Kinski, Eva Mattes, Wolfgang Reichmann, Willy Semmelrogge, Josef Bierbichler, Paul Burian, Volker Prechtel, Dieter Augustin, Irm Hermann, Wolfgang Bächler, Rosemarie Heinikel, Herbert Fux

SPOILERVARNING – SLUTET AVSLÖJAS

Om man ska använda sig av ett par kategorier som är så ofantliga att de bara kan ge en mycket grov och högst förenklad bild av verkligheten kan man säga att det europeiska filmspråket skiljer sig dramatiskt från det amerikanska. På det är Woyzeck av Werner Herzog ett utpräglat exempel. Fast den är också ett utpräglat exempel på en sorts film som är djupt rotad i nittonhundrasjuttiotalets filmkonst.

Världen såg mycket annorlunda ut under sjuttiotalet och som en effekt av rådande kulturella strömningar var den bättre, europeiska filmen inte så sällan betydligt svårtillgängligare och mer intellektualiserande än den amerikanska. På gott och ont. De lyckade exemplen är stor filmkonst där angelägna teman inträngande gestaltas och behandlas; de mindre lyckade exemplen är pseudointellektualiserande trams. För att tala klarspråk.

I allt väsentligt är Woyzeck ett exempel på det senare.

Vilket är synd, eftersom den också är en utomordentlig film. På sätt och vis.

Woyzeck består av en lång rad mycket teatraliska, stundtals vackra tablåer. Människorna som befolkar tablåerna talar högtravande och onaturligt, de formulerar sig som om de håller tal för tittaren, som om det här är ett antal obildade människors misslyckade försök att efter ansenlig tankemöda göra intryck på sin publik med dumma, förment djupsinniga filosofiska floskler och insikter i den mänskliga naturen. Att avsikten varit att framställa dem – i synnerhet kaptenen och läkaren – som klent begåvade men övertygade om sin egen väldiga, intellektuella kapacitet är tämligen uppenbart. Men syftet med det förbigår tittaren. Något egentligt samband finns inte mellan tablåerna, annat än den stundtals avklippta, röda tråd som utgörs av Klaus Kinskis upprördhet över att den sannolikt prostituerade modern till hans barn – Eva Mattes – varit otrogen och han därför utom sig av svartsjuka mördar henne.

Fast den intrigen, den delen av filmen, berättas i ett litet fåtal av tablåerna och dyker som sagt bara upp då och då. Exakt vilken funktion de många övriga tablåerna fyller är mycket oklart och många av dem är tröttsamt ansträngda. Filmens uppbyggnad påminner som synes inte så lite om Roy Anderssons betydligt mer sentida Sånger från andra våningen.

Ändå är Woyzeck som sagt en utomordentlig film, eller skulle ha kunnat bli. För tablåerna är vackra, det bestialiska mordet är suggestivt och fasansfullt och skrämmande nog vackert även det, och om någon hade brytt sig om att förse den här filmen med ett manuskript innan inspelningen påbörjades skulle den ha blivit utomordentlig, eftersom Werner Herzog är en enastående begåvad filmregissör.

Och så har alltså Klaus Kinski huvudrollen. Klaus Kinski är absolut ojämförbar. Han spelar fullkomligt förryckt, i det närmaste psykotisk, något som han gör ytterst väl – eftersom han faktiskt var det i verkligheten. Exakt vilka diagnoser* han kan ha haft vet jag inte, men bipolärt syndrom, borderline och ADHD känns troliga. Bland annat därför, tror jag, och självklart tack vare sin avsevärda begåvning, skådespelade Klaus Kinski med en manisk, naken, inte så sällan både fascinerande och otäckt självblottande intensitet som ingen annan filmskådespelare i historien kunnat uppvisa. Det är inte alltid uppenbart hur mycket han spelar och hur mycket han är sig själv, för den monomana, stundtals psykotiska intensiteten var något han förde med sig till alla roller han någonsin gjorde. Och han är alltid mycket sevärd. Utan undantag. Klaus Kinski var ett unikum, en magnetiskt fascinerande och maniskt, intensivt utlevande människa.

Det intressanta är att föreställa sig Woyzeck med en annan skådespelare i huvudrollen. För det kan man inte föreställa sig, inte utan att filmen fullständigt kollapsar. Nu är den trots allt en film man bör se.

Kör hårt,
Bellis

* Jag är övertygad om att de måste ha varit flera och en intressant inblick i denna människas själsliv och leverne får man i Herzogs dokumentärfilm Min bäste ovän.

DÖDEN I VENEDIG av Luchino Visconti (1971)

april 12, 2009

DÖDEN I VENEDIG av Luchino Visconti (1971)
Originaltitel: Morte a Venezia
Med Dirk Bogarde, Björn Andresen, Mark Burns, Romolo Valli, Marisa Berenson, Nora Ricci, Carole André, Silvana Mangano, Leslie French

Kameråkningarna är katastrofala.

Björn Andresen blev när filmen kom 1971 omedelbart känd som världens vackraste pojke. Det var med all säkerhet syftet med Luchino Viscontis val av honom till rollen och nu skulle han vid Gud visa upp sitt fynd. Så fort Björn Andresen dyker upp i bild sker det på avstånd från kameran, varpå kameran rusar fram mot honom som ett expresståg. Det här händer inte en gång. Det händer varje gång.

Fast inte bara då. Kameraåkningarna flödar hämningslöst. För Luchino Viscontis producent hade kostat på otaliga, praktfulla, tidstypiska – förra sekelskiftet – kläder. Så de måste förstås också visas upp. Panoreringarna över matsalen och badstranden för att visa upp damer i stora hattar känns så många och långa att Döden i Venedig skulle bli hälften så lång om man klippte bort tre fjärdedelar av dem.

Den allra dummaste kameraåkningen inträffar en dryg halvtimme in i filmen, där kameran utgör Dirk Bogardes blick som sveper genom matsalen … varpå Dirk Bogarde plötsligt själv dyker upp i bild. Ridå.

Men visst. Det här är tjusigt. Det är praktfullt och storslaget, men till synnerligen påträngande musik av Gustav Mahler.*

Och det är nästan synd att Dirk Bogarde är magnifik.

För det är han. Denna djupt gripande berättelse om en medelålders man som ensam på semester på ett lyxhotell i Venedig blir ohjälpligt och hopplöst förälskad i en ung pojke gestaltas så väl – av Dirk Bogarde – att man som tittare rycks med inte bara i virvelstormen av känslor som behärskar honom utan också känner så mycket med honom att det nära nog blir smärtsamt. Dirk Bogarde är en av få skådespelare som i likhet med Anthony Hopkins och Kate Winslet kan låta en hel intrig utspelas i någon minuts minspel. Han är också en skådespelare som är så övertygande på emotionellt dubbelspel – att gestalta någon som fylld av motstridiga känslor lever ut en eller ett par av dem på ett sådant sätt att tittaren förstår att han hyser dem alla – att man blir i det närmaste mållös. Se exempelvis scenen inne på järnvägsstationen, när han desperat ska ge sig av för att undfly sin egen hopplösa kärlek och tar ut sin bottenlösa besvikelse, frustration och vrede på järnvägstjänstemannen som kommer för att meddela att hans koffert hamnat på fel tåg, för att när järnvägstjänstemannen har gått sin väg låta den enorma lättnaden och tillfredsställelsen och glädjen över att ha fått en anledning att stanna kvar i Venedig välla fram. Det här är så bra att man nästan saknar ord.

Fast den påföljande scenen i gondolen, där lättnaden och glädjen fortsätter att blomma, skulle ha klippts bort. Det blir övertydligt. Inte Dirk Bogardes fel, dock. Luchino Viscontis.

Björn Andresen var inte skådespelare. Han valdes enkom för sitt utseendes skull. Det är tyvärr mycket uppenbart. Av någon anledning får Dirk Bogarde nästan alltid syn på honom bakifrån, så att Björn Andresen blir tvungen att sakta vrida huvudet mot kameran för att vända ansiktet mot Dirk Bogarde. Och det gör han, gång på gång. Han står eller sitter i någon krystad pose som Luchino Visconti har beordrat och vrider sakta på huvudet. Så konstlat att man lider med honom, men felet var inte hans. Han var när filmen gjordes en femtonårig pojke som tidigare bara haft en biroll i Roy Anderssons En kärlekshistoria. Han var världens vackraste pojke, men han var inte skådespelare.

När jag nu efter oherrans många år såg om den här filmen kom jag att tänka på två andra filmer som båda minner om den och som båda är långt mer fullgångna. Den ena är Peter Weirs Picnic at Hanging Rock, den andra är Joseph Loseys The Go-Between. Båda utspelas, liksom Döden i Venedig, i miljöer hämtade från förra sekelskiftet. Även i Peter Weirs film kretsar intrigen kring en i det närmaste obegripligt vacker människa, spelad av Anne Lambert, och i Joseph Loseys film är temat detsamma som i Döden i Venedig – den omöjliga kärleken, men där ur en helt annan synvinkel. Fascinerande nog är de båda filmerna utan större tvivel sina respektive regissörers bästa.

Jag är rädd för att detsamma tyvärr gäller Luchino Viscontis Döden i Venedig.

Kör hårt,
Bellis

* Lustigt nog är den enda musik någon brukar minnas från filmen Für Elise av Ludwig van Beethoven, som Björn Andresen klinkar ut en förfärlig version av på ett piano på hotellet. Man kan undra vad det säger om Gustav Mahler, som strängt taget bara komponerade ett enda lysande musikstycke – tredje satsen i första symfonin.