Posts Tagged ‘Sean Connery’

STAGECOACH av John Ford (1939)

maj 31, 2011

STAGECOACH av John Ford (1939)
Svensk titel: Diligensen
Med John Wayne, Thomas Mitchell, Claire Trevor, George Bancroft, Andy Devine, John Carradine, Louise Platt, Donald Meek, Berton Churchill, Tim Holt, Tom Tyler

Orson Welles fick en gång frågan vilka tre filmregissörer han beundrade allra mest. Han svarade: ”John Ford, John Ford och John Ford.”

John Wayne var aldrig en stor skådespelare, men han hade en utstrålning, en närvarokänsla på vita duken som han delar med mycket få andra. När han först efter tjugo minuter dyker upp i Stagecoach är det med samma sorts omedelbara, överväldigande närvarokänsla som när Sean Connery för första gången i historien dyker upp i bild som James Bond, inne på casinot precis i början av Dr. No.

Det finns många västernfilmer som med rätta räknas bland filmhistoriens stora klassiker, men de båda superklassikerna i genren, de som för alltid skrivit in sig på krönet av parnassen bland världens stora filmer, är High Noon av Fred Zinneman och Stagecoach av John Ford. Och Stagecoach av John Ford innehåller precis alla västernklyschorna och fler därtill, så det känns kanske i förstone märkligt.

Fast i själva verket är något annat mycket märkligare och en starkt bidragande orsak till att Stagecoach blivit en tidlös klassiker. Den här filmen kom 1939, men dess hjältar – om uttrycket tillåts, för det är missvisande stereotypt – är en hora, en alkoholist och en laglös. Deras hjältemod består i att insistera på sitt människovärde, det består i att mitt framför ögonen på hycklande, intoleranta moralpanikare stå rakryggade trots att man spottar på och stöter ut dem. Att i 1939 års USA göra en film som framställer en hora, en alkoholist och en laglös som moraliska förebilder är i sig ett förbluffande prov på mänsklig värdighet och civilkurage. Det är inte förvånande att regissören hette John Ford, John Ford och John Ford. Någon annan skulle sannolikt inte ha vågat.

Fast antagligen blev temat något mer lättsmält för den samtida publiken tack vare den ofantliga mängd superpatriotiska klyschor som genomsyrar hela Stagecoach. Jag kommer på mig med att tro att de förmodligen är skickligt ditplacerade av just det skälet – eller så var det bara ett direktiv från filmbolaget. Det här var en västern, den måste innehålla allt som gör en västern. Hur som helst blir det till slut kitschigt charmigt när varje episod i filmen avslutas med att diligensen rullar vidare i rasande fart över prärien, till bombastiskt munter trumpetmusik. Detta lilla mellanspel får vi se gång på gång på gång och en mer träffande sinnebild för amerikansk nybyggaranda och pionjärpatriotism är svår att föreställa sig.

Och så alla de andra klyschorna. De står i kö och bara väntar på att få drabba filmen, den ena efter den andra. De onda apacherna, det ädla kavalleriet som dyker upp i sista stund, de fagra damerna i nöd, de handlingskraftiga hjältarna som räddar dem ur svindlande fara, den avslutande duellen där hjälten – precis som i High Noon – ensam tar sig an tre skurkar. Ja, och så vidare. Det här var bara ett litet urval.

Men här finns också det överraskande slut där en av samhällets stöttepelare – sheriffen – oväntat och med en mycket enkel och mycket storslagen gest skänker horan och den laglöse deras människovärde åter. Tillsammans med alkoholisten, för övrigt, som för länge sedan accepterats på grund av sin bragd under diligensresan – en i sammanhanget mycket oväntad bragd, som inte alls har med våld och död utan med dess raka motsats att göra. Det är även en oväntad och uppfriskande icke-klyscha att de handlingskraftiga hjältarna betraktar det alkoholisten gör som en bragd och inte som fånigt pjoller. Och ett markant brott mot det könsrollsstereotypa tänkandet i det väldiga flertalet av äldre tiders Hollywoodfilmer.

Och alkoholisten spelas förresten av filmens skickligaste skådespelare, den oförliknelige Thomas Mitchell. Hans rollprestation är magnifik. Se på honom redan i första scenen, när han inför samhällets oförstående stöttepelare anspelar på Iliaden av Homeros och värdigt som en markis visar den bespottade horan sin högaktning genom att som en sann gentleman föra henne till diligensen de båda ska med när de kastats ut ur staden.

Stagecoach är en av de båda västernfilmer man absolut måste ha sett. Och det beror förstås på dess överraskande, förbluffande och mycket väl gestaltade tema.

Och på John Ford, John Ford och John Ford.

Och på John Wayne.

Kör hårt,
Bellis

P.S. Jag måste få göra ett litet tillägg. En högerhänt skytt, avsedd att följa med diligensen som väpnad eskort, skulle aldrig ha suttit till vänster om kusken på kuskbocken. D.S.

Annonser

LEGENDS OF THE FALL av Edward Zwick (1994)

november 9, 2010

LEGENDS OF THE FALL av Edward Zwick (1994)
Svensk titel: Höstlegender
Med Anthony Hopkins, Brad Pitt, Aidan Quinn, Julia Ormond, Henry Thomas, Karina Lombard, Gordon Tootoosis, Christina Pickles, Paul Desmond, Tantoo Cardinal, Robert Wisden, John Novak, Kenneth Welsh, Bill Dow, Sam Sarkar, Bart the Bear

Hjärta och smärta. Smäktande stråkar. Våldsam strid. Ond, bråd död. Ädelmod. Sorg. Hjältemod. Motljus. Storslagna naturscenerier. De machomanliga västernidealen.

Det ligger i den amerikanska folksjälen, eller någon annan sådan där klyscha, att gestalta de gamla vilda västern-idealen, eller den förvrängda skrattspegel av dem som Hollywoodversionen utgör, och visa upp den enstörige, tjusige hjälten som är just hjälte trots att han förfärande nog för varje hjälpligt civiliserad, tänkande människa visar sig vara en psykotisk massmördare.

Och så de omvälvande kasten i intrigen. En sådan här film går i vågor. Först är allt väldigt idylliskt och så slår katastrofen till. Därefter visar de stolta, tjusiga, hjältemodiga huvudgestalterna hur stolta, tjusiga och hjältemodiga de är, och då blir det idylliskt i tio minuter igen. Varpå en ny katastrof följer. Och så där håller det på, i vågdalar och vågtoppar, i två timmar eller om det var tre. Det gör det alltid i de här filmerna, för viddernas man, den psykotiske massmördaren, måste framstå som en stolt, tjusig, hjältemodig och – så var det, ja – ädelmodig helylleamerikan som står för alla de rätta idealen, inklusive att man ska vara snäll mot indianer och skjuta allt och alla som inte faller en i smaken. Och trots att man är en vit man skalpera dem man skjuter, för att visa hur vidsynt indiansk och därför fördomsfri man är. (Just det här med att klappa indianer får ses som ett av de mer förljugna utslagen av den hollywoodska skrattspegeln, men man ska för all del lägga märke till att indianerna aldrig är lika tjusiga som den vite hjälten. De är bara ett slags staffagefigurer som han kan vara snäll mot.)

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att flaggviftande, fanatiskt patriotiska rednecks från Mellanvästern hittar något slags identifikationstrygghet i filmer av den här typen. Och tydligen är de rätt många, eftersom de utgör en så pass stor publik att man i Hollywood har råd att producera jättespektakel som Legends of the Fall.

För civiliserade européer framstår spektaklen som dels motbjudande, dels bombastiska, dels outhärdligt, långsamt, malande tråkiga. Och banala.

Och i det här spektaklet blir det inte bättre av att Anthony Hopkins av någon anledning bestämt sig för att spela pajas. I första halvan av filmen gör han en stundtals lyckad men mycket malplacerad parodi på Sean Connery. I andra halvan har han fått en stroke och grimaserar självparodiskt överdrivet och haltar runt med väldigt långt, grått hår som fladdrar som en fana även inomhus.

Alltsammans till smäktande stråkar. I motljus.

Även inomhus.

Kör hårt,
Bellis

CASINO ROYALE av William H. Brown Jr. (1954)

juli 12, 2010

CASINO ROYALE av William H. Brown Jr. (1954)
Med Barry Nelson, Peter Lorre, Linda Christian, Michael Pate, Eugene Borden, Jean Del Val, Gene Roth, Kurt Katch

Det finns tre filmer som heter Casino Royale och samtliga är James Bond-filmer.

Den andra är en avsiktlig parodi, den tredje en oavsiktlig självparodi. Men den första gjordes redan 1954 och är förstås originalet, och dessutom den första av alla James Bond-filmer, med den skådespelare som i själva verket är den ursprunglige James Bond.

Namnet är Nelson. Barry Nelson.

Inte Sean Connery.

Sean Connery gjorde sin första James Bond-film, Dr. No, först åtta år senare.

Casino Royale från 1954 är på flera punkter vad som senare kommit att bli en äkta James Bond-film, för den innehåller inte så få av Bond-filmernas återkommande och definierande ingredienser. Redan i denna första filmatisering av en av Ian Flemings romaner fäller James Bond sina sarkastiska, svarthumoristiska repliker; här finns en Bondbrud, Linda Christian, som dessutom själv visar sig vara hemlig agent (något som därefter inte hände förrän mycket långt fram i serien, om jag minns rätt först när Pierce Brosnan tog över rollen i Goldeneye 1995); här finns en sinnessjuk superskurk, Le Chiffre; och här finns i alla fall ansatser till James Bonds världsvana elegans. Fast de förblir just ansatser, för Barry Nelson saknar helt förutsättningar att spela James Bond med samma självsäkra elegans som Sean Connery och i viss mån ett par av deras efterföljare i rollen. Barry Nelson påminner i själva verket så mycket om Ralph Meeker i Kiss Me Deadly av Robert Aldrich (som kom bara ett år senare) att det är lika bra att rationalisera och låta dem dela på samma omdöme om utfört uppdrag:

”Kommer ni ihåg den självgott leende mobbaren på skolgården, som inte försökte dölja sin egen inre osäkerhet eftersom han inte var osäker utan helt enkelt störst och starkast och med en förtjust dragning åt sadism, men samtidigt så korkad att hans blick var alldeles tom?

Han är ett av de stora problemen med den här filmen. Han har nämligen huvudrollen.”

Till det kommer att Barry Nelson mycket omotiverat förvrider ansiktet i besynnerliga grimaser. Jag förmodar att han gör det i något slags försök att se tuff ut. Problemet är väl att man kanske snarare ser sinneslö ut när man skrynklar ihop ansiktet, gapar stort och stirrar skelögt.

Lite märkligt är att denne förste James Bond trots det inte framstår som alldeles misslyckad. Någonstans har ju Barry Nelson företräde i kraft av att vara först (även om det känns som en mycket stor lättnad att Sean Connery så småningom dök upp), men förutom det så gör han i ett antal scener faktiskt en bättre insats än man får intryck av ovan. I ett antal scener, alltså. Och kanske inte så väldigt mycket bättre, men bättre.

Desto mer sevärd är inte oväntat den ojämförlige, glosögde Peter Lorre i rollen som Le Chiffre. Utan några som helst tvivel en av James Bond-seriens bästa skurkar. Lismande och krypande obehaglig på Peter Lorres oefterhärmliga vis, och till utseendet precis så grodlik som James Bonds brittiske kollega Clarence Leiter (inte hans amerikanske kollega Felix Leiter, eftersom James Bond i den här filmatiseringen är amerikan och arbetar för Combined Intelligence, en fiktiv omskrivning för CIA) påpekar när han inne på Casino Royal pekar ut honom för Bond.

Casino Royale är en förtätad, film noir-inspirerad, hårdkokt agenthistoria som på många plan fungerar mycket bra. Intrigen är förbluffande nog mer invecklad än i de flesta senare James Bond-filmatiseringar och tar oväntade vändningar, och den ofrånkomliga sekvens där Le Chiffre har James Bond i sitt våld och avser att tortera och mörda honom är obehagligare än motsvarande scen i någon senare James Bond-filmatisering, eftersom självdistansen och det fullkomligt osannolika scenariot i något slags science fiction-artad, gigantisk anläggning helt saknas här. I Casino Royale från 1954 rör det sig helt enkelt om skitig tortyr med avbitartång, som James Bond drabbas av när han bunden lagts i ett badkar. Man får inte se det i bild, men det råder inga tvivel om att skurkarna klipper av honom tår. Vilket förresten inte får James Bond att fälla sarkastiska kommentarer. Han skriker okontrollerat i stället.

Av alla de James Bond-filmatiseringar som gjorts under de senaste 66 åren är denna svartvita TV-film långt ifrån den sämsta. I synnerhet som det finns ett antal skådespelare som varit så mycket sämre på att gestalta James Bond än Barry Nelson.

Och förresten, vandringssägnen om att Barry Nelson skulle heta Jimmy Bond i Casino Royale är just en vandringssägen.

Han heter Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis

SEX AND THE CITY av Michael Patrick King (2008)

maj 22, 2010

SEX AND THE CITY av Michael Patrick King (2008)
Med Sarah Jessica Parker, Kim Cattrall, Kristin Davis, Cynthia Nixon, Chris Noth, Candice Bergen, Jennifer Hudson, David Eigenberg, Evan Handler, Jason Lewis, Mario Cantone, Lynn Cohen, Willie Garson, Joseph Pupo

Om man inte råkar vara hängivet förtjust i förutsägbara formelfilmer fulla av kalkonartade klyschor saknas inga fel på Sex and the City. Ganska oväntat är den ändå en sevärd film, ur två mycket specifika och tilltalande synvinklar. För vem skulle ha trott att en formelfilm som Sex and the City faktiskt vågar vara i positiv bemärkelse schablon- och mönsterkrossande?

När den här filmen gjordes var Sarah Jessica Parker 43 år gammal. Kim Cattrall var 52. Kristin Davis var liksom Parker 43 och Cynthia Nixon var 42. Och de är alla kvinnor och de spelar alla var sin huvudroll. Det är om de fyra kvinnorna filmen handlar. Närmare bestämt om dem och deras kärleksrelationer. Och deras sexliv.

Att Sean Connery långt efter fyllda 70 år kunde bli vald till världens sexigaste man av tidningen People och fortfarande göra i princip hur många filmer han ville är inte särskilt märkligt, men av någon mycket beklämmande, könsrollsfördomsfull anledning har den vägen sällan legat öppen för kvinnliga skådespelare. Vid fyllda 35 eller högst 40 har de, med få undantag som Meryl Streep, för det mesta ansetts förbrukade. I alla fall i Hollwyood. Lägg för all del märke till hur mycket yngre exempelvis nämnde Sean Connerys älskarinnor på filmduken är. Har någon sett honom förföra en jämngammal kvinna i någon av de senaste fyrtiofem årens filmer?

Med andra ord känns det väldigt glädjande att en film som handlar om kvinnors sexliv även handlar om medelålders kvinnor. Åldersfascismen är minst lika utbredd som könsrollstänkandet och det känns fräscht att den mest hämningslöst, sexuellt utlevande av kvinnorna är den av dem som är äldst, Kim Cattrall. Det är glatt överraskande för att vara Hollywood, där kvinnor i hennes ålder i normala fall på sin höjd får en kort biroll på tre minuter som farmor som sitter i gungstol vid eldstaden och stickar.

Och så är hon ju urläcker dessutom, betydligt läckrare än många av sina yngre kollegor i branschen.

Att få se en film uppvisa något så i verkligheten självklart men i Drömfabriken genom nästan alla decennier otänkbart som att de flesta kvinnor i medelåldern eller för den delen högre ålder än så inte är mumifierade lik utan i högsta grad levande och spirituella och, inte minst, sex- och levnadsglada, känns uppfriskande. Och glädjande. Så det är lite synd och det blir liten bock i marginalen för att samtliga kvinnor i filmen spelar rollfigurer som är ett par år yngre än de själva. Varför det? Varför dra av ett par år på rollfigurerna?

Fast helt oväntat spränger Sex and the City en annan ram också. För visserligen är det här en fullständigt förutsägbar formelfilm med standardintrig 1A för må bra-filmer om kärlek med lite trubbel mellan början och slutet, det vill säga någonstans i mitten, men samtidigt och förbluffande nog distanserar den sig från och driver med sina egna klyschor. Den är gjord med märkbart ironisk glimt i ögat. Det känns också fräscht. Och en replik som Kim Cattralls när hon får höra att Sarah Jessica Parker ska gifta sig är en modern variant av den sorts replik som Cary Grant, vars rollgestalt i filmen Arsenic and Old Lace var författare till boken Mind Over Matrimony, skulle ha kunnat fälla: ”I don’t really believe in marriage. Now, Botox, on the other hand, that works every time.” Och samtidigt är den repliken ett klockrent exempel på distansen till och driften med klyschorna.

Fast Sex and the City är förstås inte en minnesvärd film. Jag har aldrig sett något avsnitt av TV-serien och vet därför inte hur filmen förhåller sig till den, men som film betraktad är Sex and the City ytligt, enkelt fluff. Snabbt bortglömd, lättviktig, förutsägbar, banal underhållning för stunden. Och den är för lång. Den borde ha varit en och en halv timme i stället för nästan två och en halv, för den håller inte för det längre formatet.

Men den har två försonande drag som gör den om inte minnesvärd så i alla fall sevärd. I alla fall om den medför att det gradvis blir allt vanligare att medelålders eller för den delen äldre kvinnor även de får tillstånd att vara levnadsglada och ha kärleks- och sexliv i Hollywoodproduktioner.

Kör hårt,
Bellis

ARSENIC AND OLD LACE av Frank Capra (1944)

maj 9, 2010

ARSENIC AND OLD LACE av Frank Capra (1944)
Svensk titel: Arsenik och gamla spetsar
Med Cary Grant, Peter Lorre, Josephine Hull, Jean Adair, John Alexander, Raymond Massey, Priscilla Lane, Garry Owen, Jack Carson, Grant Mitchell, Edward McNamara, James Gleason, Edward Everett Horton

Det borde ha varit James Stewart.

Cary Grant var trots sin mångsidiga begåvning inte riktigt rätt för den här rollen. Han var bra på komedi, men inte screwball-komedi. Med sin världsvant eleganta utstrålning och sitt klassiska filmstjärneutseende övertygar han inte riktigt när han ska spela överdriven screwball-komedi, med rullande ögon, sprattlande armar och röst som går upp i falsett och spricker. Det är inte Cary Grant och han klarar det inte riktigt.

Det skulle nog inte James Stewart ha gjort heller. Men han skulle ha spelat den här rollen på ett annat sätt och han skulle ha varit mer övertygande som halvt tafflig, halvt världsvant elegant. Cary Grant klarar bara det senare. Frank Capra har fått honom att spela över. Halvt tafflig finns inte i hans register. Det finns något slags anledning till att han var påtänkt som James Bond, men tackade nej för att han ansåg sig vara för gammal och därmed gav rollen till Sean Connery.

Arsenic and Old Lace bygger på en teaterpjäs, och det märks. Den är – medvetet – mycket teatralisk och utspelas nästan enbart i ett enda scenrum, två gamla ogifta systrars vardagsrum. Och så handlar den om psykotisk sinnessjukdom och seriemord. Med andra ord känns filmens tema kanske inte omedelbart ägnat att få särskilt många att skratta, men accepterar man det fullkomligt artificiella upplägget går det trots viss inledande skepsis mot en del av överdrifterna knappast att göra annat än kapitulera tjugo minuter in i filmen. Intrigen är lika tät och sammanhållen som i en hårdvävd thriller, men skickligt vinklad till screwball-komedi på ett sätt som få förutom Frank Capra skulle ha klarat av att genomföra. Jag vet inte hur många gånger jag har sett Arsenic and Old Lace, men jag vet att jag fortfarande bara rycks med och inte kan låta bli att tycka att det är roligt. Det här är komedi av bästa fyrtiotalsmärke, men med en 180-gradig helomvändning eftersom värmen bygger på att man inte bortser ifrån utan närmast bejakar att de båda näpna gamla fröknarna är seriemördare som tar livet av helt oskyldiga människor och att deras mer moraliskt anfrätte systerson, Cary Grant, väldigt snabbt tar deras parti även om han försöker få stopp på deras lilla hobby.

Oväntat och mycket lyckat är greppet med den ojämförlige, glosögde Peter Lorre som plastikkirurgen doktor Einstein och hans boss, spelad av Raymond Massey men gång på gång misstagen för Boris Karloff. Som denne såg ut när han spelade Frankensteins monster. Av goda skäl.

Fast det är klart att Arsenic and Old Lace trots ett ovanligt inslag av den sorten är formelfilm. Mängder av osannolika förvecklingar, extremt liten trovärdighet, människor som beter sig fullkomligt förryckt (vilket gäller även flera av dem som inte är psykotiskt sinnessjuka), artificiella situationer – och, vilket man som tittare ofelbart hela tiden återkommer till, helt enkelt roligt. Medryckande roligt. I högt, mycket energiskt tempo. Ibland farsartat, ibland sofistikerat.

Arsenic and Old Lace är en av filmkomedins stora klassiker och även om den på grund av sitt tema saknar den stora – och ibland sötsliskiga (de gånger han inte träffade riktigt rätt), men ofta mycket övertygande – hjärtevärme som kännetecknar den väldiga merparten av Frank Capras filmer, står den skyhögt över de allra flesta screwball-komedier.

Och vid närmare eftertanke är det till och med ibland rätt roligt att se Cary Grant rulla med ögonen och sprattla runt genom huset.

Just för att han är Cary Grant och det passar honom så illa.

Fast det borde ha varit James Stewart, som med sitt godmodiga, bortkomna och gemytligt saktmodiga manér försökte förklara för en vansinnig omvärld varför den inte får bete sig som den gör.

Kör hårt,
Bellis

THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)

april 25, 2010

THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)
Titel i Sverige: The League
Med Sean Connery, Naseeruddin Shah, Peta Wilson, Tony Curran, Stuart Townsend, Shane West, Jason Flemyng, Richard Roxburgh, Max Ryan, Tom Goodman-Hill, David Hemmings, Terry O’Neill, Rudolf Pellar, Robert Willox

Man kan börja med att kalla saker och ting vid deras rätta namn.

The League of Extraordinary Gentlemen bygger på en så kallad graphic novel, det vill säga en roman som består av bilder och pratbubblor. Med andra ord, ett seriealbum. Inte en roman. Inte ens den gamla tidens Illustrerade Klassiker hade mage att kalla sig romaner. De var seriealbum som byggde på romaner. Numera kallar man en serietidning som är tillräckligt tjock för roman. Vilket är ungefär som att kalla den här filmen för en riktig film i stället för ett fyrverkeri.

Det tänker jag inte göra. Kalla The League of Extraordinary Gentlemen för en riktig film, alltså. Jag kallar den för vad den är: ett fyrverkeri som bygger på ett seriealbum.

När jag i min späda ungdom läste Marvel Comics’ serietidningar handlade de ofta om superhjältar. Det gör den här filmen också. Fast ett märkligt slags superhjältar, för de är alla gestalter ur den klassiska litteraturen. Oscar Wildes Dorian Gray är med. Och Mark Twains Tom Sawyer. Och Bram Stokers Mina Harker, det vill säga Jonathan Harkers fru. Och det var alltså Jonathan Harker som var och hälsade på Dracula i romanen med samma namn. Nu är Mina Harker vampyr hon också. Och förresten, Robert Louis Stevensons doktor Jekyll är också med. Och hans Mr. Hyde, men i en fullständigt bisarr version. Inte att förglömma Arthur Conan Doyles professor Moriarty, som dock under större delen av filmen i stället låtsas var M från James Bond-filmerna. Kanske för att Sean Connery spelar huvudrollen som H. Rider Haggards Allan Quatermain. Och H. G. Wells’ osynlige man är också med. Och Wells’ franske kollega Jules Vernes kapten Nemo, med sin väldiga undervattensbåt Nautilus. Och lite annat sorterat folk ur världslitteraturen, som Herman Melvilles Ishmael. Från Moby Dick, alltså.

The League of Extraordinary Gentlemen är precis lika bisarr som min uppräkning ovan. Hur man kan få för sig att förvandla en lång rad av världslitteraturens mest berömda gestalter till superhjältar i ett Marvel Comics-äventyr och sedan spränga allt från Venedig till hemliga fästningar i Mongoliet i luften i en timme och fyrtiofem minuter framstår som ungefär lika obegripligt som att Sean Connery har visat så enastående dåligt omdöme att han ställt upp på enfalden.

Han måste ha fått väldigt mycket pengar. Det brukar vara så. Man skulle önska att han i stället fick lika mycket pengar för att på nytt spela James Bond, eftersom det enda försonande draget hos The League of Extraordinary Gentlemen är att han bevisar att han faktiskt skulle klara det. I vanlig ordning gör Sean Connery flera av sina stunts själv. Fast så var han vid tiden för den här filmens tillkomst förstås bara 73 år.

Miljöerna i den här science fiction-filmen – som alltså är en parallellvärldshistoria fylld av de nämnda litterära gestalterna – är ganska imponerande. Ett 1899 som är ett slags anakronistisk framtid. Eller, för att vara mer rättvisande – miljöerna skulle ha varit imponerande om visionen som ligger bakom dem inte så uppenbart förverkligats i form av endimensionella datoranimationer.

Vill man se den här sortens anakronistiska framtid väl genomförd på film, bör man trots Sir Sean Connery förbigå The League of Extraordinary Gentlemen och i stället se 1984 av Michael Radford.

Fast det måste medges att det är ett nöje att se och höra Sir Sean leverera sina repliker inne på gentlemannaklubben i Afrika i början av The League of Extraordinary Gentlemen. Han gör det med samma träffsäkerhet och elegans (och i det här fallet även ironi) som utmärkt hela hans skådespelarkarriär.

Fast sedan börjar de skjuta och allt exploderar och fortsätter att explodera tills det är dags för eftertexterna.

Kör hårt,
Bellis

FROM RUSSIA WITH LOVE av Terence Young (1963)

april 9, 2010

FROM RUSSIA WITH LOVE av Terence Young (1963)
Svensk titel: Agent 007 ser rött
Med Sean Connery, Lotte Lenya, Eunice Gayson, Daniela Bianchi, Pedro Almendariz, Robert Shaw, Lois Maxwell, Desmond Llewelyn, Bernard Lee, Anthony Dawson, Walter Gotell, Vladek Sheybal, Peter Madden, Francis De Wolff, Nadja Regin, Aliza Gur

Det är Eunice Gayson. Inte Maud Adams.

Som varit Bondbrud två gånger, alltså. Jag har aldrig sett någon skriva om det någonstans och själv upptäckte jag det inte förrän nu, när jag såg om From Russia With Love för kanske tredje eller fjärde gången. Jag har inte tänkt på det tidigare. Men den första Bond-filmen, Dr. No, och den andra, From Russia With Love, är väl sammanlänkade.

Maud Adams är visserligen med i både The Man With the Golden Gun av Guy Hamilton och Octopussy av John Glen, men det finns två invändningar mot att hon ska ha varit Bondbrud två gånger.

För det första är hon inte regelrätt Bondbrud, i alla fall inte i Octopussy. Där är hon skurken. Men till det kommer att hon, till skillnad från Eunice Gayson i rollen som Sylvia Trench, inte spelar mot Bond. James Bond.

Sean Connery.

Fast även om allt detta stämmer är det också ett exempel på den sorts recension man i normala fall består en James Bond-film. Här på Kinematografi finns en genomgång, i form av recensionen av Dr. No, av vad som utgör en James Bond-film. Läs den nu. Friska upp minnet.

Och när det är gjort, övergår vi till From Russia With Love…

…som skiljer sig från alla andra James Bond-filmer. Som *film* betraktad kan den vara den bästa i serien. Om det även gör den till den bästa av James Bond-filmer är inte lika självklart, eftersom en James Bond-film bör innehålla alla de intrigelement som räknas upp i nollnollsju-punktslistan i recensionen av Dr. No.

Å andra sidan inser jag att ska man rekommendera en enda James Bond-film till någon som i övrigt inte är intresserad av den här sortens visserligen humoristiskt självdistanserade men dock actionfilmer, så blir det From Russia With Love – som i stället är en elegant thriller.

Jag kom flera gånger på mig med att tänka på Alfred Hitchcock. Hela den långa tågresan i From Russia With Love, där nerverna spänns alltmer för varje minut som går och där tågets roterande hjul flera gånger ligger infällda i en bild av en karta för att visa hur tåget rusar fram över kontinenten, är i princip en hedersbetygelse till Alfred Hitchcock. Ett direkt citat följer därpå, när Sean Connery springande över en bergsplatå jagas av en flygande helikopter. Scenen är direkt hämtad ur Alfred Hitchcocks förmodligen förnämsta film, North by Northwest. I original föreställer den Cary Grant jagad av ett växtbesprutningsplan på ett majsfält. Det känns talande att Cary Grant ursprungligen var påtänkt som James Bond men själv ansåg sig för gammal och tackade nej, varför rollen i stället gick till den då i filmvärlden nästan helt okände Sean Connery.

From Russia With Love, den andra av James Bond-filmerna, saknar många av de standardkomponenter som i princip och till helt nyligen ingått i alla filmer i serien, men är en elegantare och trovärdigare thriller. Den är inte alls så självdistanserad som de övriga, men å andra sidan stundtals autentiskt både exotisk och nervpåfrestande. Scenerna från Konstantinopel känns exotiska än i denna dag, besöket i zigenarlägret är både färgstarkt och väldigt mycket James Bond, tågresan är utan tvivel en av filmhistoriens stora, mycket välspelade thrillersekvenser och när de övriga actioninslagen – jakter med helikopter och motorbåt, följda av mordförsök – inträffar känns de alla betydligt trovärdigare än motsvarande scener i de övriga Bond-filmerna. Eftersom From Russia With Love – med sin eleganta signaturmelodi, sjungen av Matt Monroe, och sina utsökta förtexter (inte oväsentliga i sammanhanget) – är just en trovärdig thriller snarare än en självdistanserad action-extravaganza.

Här görs ingenting som en välutbildad kommendörkapten och hemlig agent, eller för den delen professionella skurkar, inte faktiskt skulle kunna göra. Och intrigspelet känns, om man accepterar S.P.E.C.T.R.E., övertygande även det. Det här är kalla kriget. Det här är västvärlden mot Sovjetimperiet. Det här är de båda sidornas säkerhetstjänster i oupphörlig kamp mot varandra.

Och det här är Sean Connerys egen favorit bland James Bond-filmerna.

Och som om det inte vore nog spelas den utsökt motbjudande, i hemlighet avhoppade chefen för ryska säkerhetstjänsten S.M.E.R.S.H. – Rosa Klebb – av Lotte Lenya. Ja, den Lotte Lenya. Sjörövar-Jenny från Tolvskillingsoperan, en gång gift med Kurt Weill. Den Lotte Lenya vars insjungning av en av världshistoriens autentiskt stora sånger, Mack the Knife, måste sägas vara det original mot vilka alla andra ska jämföras. Och i de flesta fall befinnas vara undermåliga.

Och vad James Bond-filmerna beträffar befinnes nästan – om än inte riktigt – alla vara undermåliga i jämförelse med From Russia With Love.

Kör hårt,
Bellis

BLOOD & WINE av Bob Rafelson (1996)

februari 24, 2010

BLOOD & WINE av Bob Rafelson (1996)
Med Jack Nicholson, Michael Caine, Stephen Dorff, Jennifer Lopez, Judy Davis, Harold Perrineau, Mike Starr

Jack Nicholson och Michael Caine i samma film. Det borde vara en upplevelse. Ungefär som att se Sean Connery och Michael Caine i samma film. Den senare filmen är ett vidunderligt mästerverk och heter The Man Who Would Be King och är regisserad av John Huston och bygger på en långnovell av Rudyard Kipling.

När man fick för sig att äntligen låta de båda skådespelargiganterna Jack Nicholson och Michael Caine göra film tillsammans blev det i stället i den avslutande, fristående delen av Bob Rafelsons besynnerliga trilogi, där Jack Nicholson spelar först son (Five Easy Pieces), sedan bror (The King of Marvin Gardens) och nu far, om än av styvvarianten. I övrigt har filmerna ingenting med varandra att göra – det enda som förenar dem är att Jack Nicholson har en huvudroll i alla tre.

Mötet mellan Jack Nicholson och Michael Caine på filmduken har alltså kommit att äga rum i en gangsterhistoria kretsande kring ett diamanthalsband, en gangsterhistoria som är så enkel och full av intrigklichéer (trettionio stycken) att man som tittare förbluffas över att de båda skådespelarna alls velat vara med.

Jack Nicholson spelar upp delar av sin image, som så många gånger förut. Cynisk man i övre medelåldern som framgångsrikt förför mycket unga kvinnor, arrogant och aningen megaloman, och lite annat småplock från den uppfattning det allmänna medvetandet hyser om honom. Med det helt avgörande undantaget att han i Blood & Wine spelar mycket märkbart enfaldig, i likhet med Michael Caine. Hela intrigen baseras på att dessa båda föregivet tuffa, erfarna, hänsynslösa gangsters varje steg längs vägen klampar fram som överviktiga elefanter och aldrig har en chans mot pojkspolingen Stephen Dorff, som gestaltar ännu en i den tröttsamma, till synes oändliga raden av identiska, tjusiga unga äppelpajsamerikaner som dryper av choklad hela dagen och bokstavligt talat seglar bort mot solnedgången med vinden blåsande i håret och fjärran hägringar i blick. Eller något sådant. Det är svårt att hitta metaforer som är lika högtravande tjatiga och tramsiga som Blood & Wine, men jag gör som synes i alla fall ett försök. Fast ibland får man helt enkelt erkänna sig slagen.

Det mest fascinerande exemplet på hur omotiverat dum Blood & Wine är måste vara själva kuppen. Jack Nicholson och Michael Caine ska stjäla ett diamanthalsband ur ett kassaskåp i ett rikemanshus när de vet att familjen är på semester. Barnsköterskan – Jennifer Lopez (Jacks älskarinna) – ska släppa in dem. Men hon hinner få sparken i mellantiden och på plats när Jack och Michael dyker upp finns i stället obegripligt nog två uniformerade poliser, som tydligen är satta att vakta huset medan familjen är bortrest. Exakt hur det har gått till förklaras aldrig, men ännu besynnerligare är att de båda skurkarna trots det genomför kuppen. Medan Jack småpratar gemytligt med poliserna för att uppehålla dem, öppnar Michael kassaskåpet och stjäl halsbandet. För tittaren känns det som en i alla fall avlägsen möjlighet att polisen när brottet någon vecka senare anmäls kan komma att hysa en vag misstanke om vilka gärningsmännen kan tänkas vara. Men tydligen har det ända från början framstått som ett fullkomligt osannolikt scenario för de båda erfarna skurkarna Jack och Michael.

Fast det finns inte oväntat ett antal scener där det blixtrar till mellan Jack Nicholson och Michael Caine. Scener där endast de är i bild. Så det är trist att Jack spelar gamle vanlige Jack som vi har sett honom göra så många gånger förut (och till råga på allt faktiskt blixtrar ännu mer i sitt sista gräl med Judy Davis innan han sticker hemifrån), för det mesta i betydligt bättre filmer, och det är synd att Michaels endimensionelle skurk inte ger honom mycket större utrymme till skådespeleri än att tala tydligt med sin brittiska accent (så att han påstås imitera drottning Elizabeth), kedjerökande hosta blod eftersom han har lungemfysem och i allmänhet bete sig väldigt klumpigt för att vara proffsgangster.

När man efter en kvart har förstått att Blood & Wine är en korkad gangsterhistoria är det enda med filmen som därefter överraskar att det vid bara ett enda tillfälle syns vilken ofantligt stor stjärt Jennifer Lopez har, medan det i Selena av Gregory Nava föreföll vara själva syftet med filmen att visa upp den. På sätt och vis är det intressant att i stället få se Lopez använda ansiktet när hon skådespelar, men frågan är väl om hon vinner på det.

Möjligen såg Gregory Nava Blood & Wine i god tid före inspelningen av Selena och drabbades av samma insikt.

Kör hårt,
Bellis

DR. NO av Terence Young (1962)

januari 15, 2010

DR. NO av Terence Young (1962)
Svensk titel: Agent 007 med rätt att döda
Med Sean Connery, Ursula Andress, Lois Maxwell, Eunice Gayson, John Kitzmiller, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson, Zena Marshall, Peter Burton, Yvonne Shima, Michel Mok

INGEN SPOILERVARNING – HELT ONÖDIG

James Bond är ett recept. Om receptet inte innehåller alla ingredienser, varje gång, är det inte James Bond. Huruvida man gillar James Bond eller inte beror på om man gillar ingredienserna. Ungefär på samma sätt som man gillar eller inte gillar en drink. En vodka martini, lemon peeled, shaken not stirred.

Dr. No är den första James Bond-filmen.

Låt oss göra en undersökning. Låt oss se efter om ingredienserna ingår och i så fall pricka av dem.

001
Teasern.
Det vill säga, den lilla actionsekvens som föregår själva filmen och som fuktar aptiten inför vad som komma skall. Ingår.

002
Bondbrudarna.
Som James Bond nedlägger med samma självklara, oberörda elegans som han nedlägger skurkarna. Fast på olika sätt. Ingår.

003
Replikerna.
De snabba, svart humoristiska, ironiska repliker som Bond respektlöst fäller vid de mest opassande tillfällen. Ingår.

004
Högkvarteret.
Ankomsten till MI5:s högkvarter i London, där James Bond bedriver sin ständiga flört med sekreteraren miss Moneypenny, den enda kvinna han aldrig förför, och är lika ständigt spydig mot MI5:s chef M, när denne ger honom hans uppdrag. Ingår.

005
Skurken.
Den megalomane, sinnessjuke, fullständigt orealistiske, ofattbart rike superskurken som avser att härska över hela världen. Ingår.

006
Anläggningen.
Den underjordiska, gigantiska, fullständigt orealistiska anläggning som skurken bebor och med vars avancerade vapenkomplex i form av science fiction-artade apparater han tänker skaffa sig världsherravälde. En anläggning som, obegripligt nog, i ledningscentralen är utrustad med en spak på väggen vid vilken det sitter en skylt där det står: ”Dra i den här spaken så exploderar hela anläggningen”. Ingår.

007
James Bond.
I denna den första av alla James Bond-biofilmer ser vi den riktige James Bond. Sean Connery. En god vän sa till mig vid ett tillfälle att allra första gången James Bond över huvud taget syns i bild, på casinot precis i början av Dr. No, när han tänder en cigarett och på Sylvia Trenchs fråga vem han är svarar: ”Bond. James Bond”, så är detta mer James Bond än någon annan filmscen i hela James Bond-serien. Det stämmer. Den här mannen, vid spelbordet på casinot, *är* Bond. James Bond. Så Bond ingår även han.

James Bond-filmerna är, som serie betraktade, de utan jämförelse framgångsrikaste i filmhistorien. Tarzan, Star Wars, Indiana Jones, Rocky och andra blygsamma ansatser kommer inte ens i närheten. James Bond är ett arketypiskt begrepp – känt i precis hela världen – som i sammanhanget saknar motstycke. Kommersiellt är framgången exempellös. Det är nog ingen överdrift att någon miljard människor har sett minst en Bond-film. De flesta av dem har sett många fler. (Allra mest sedd av filmerna är enligt uppgift nummer tre i serien, Goldfinger av Guy Hamilton.)

Och redan i Dr. No slås receptet fast. Det enda som saknas är MI5:s laboratorium med chefsteknikern Q, som förser James Bond med de tekniska, innovativa hjälpmedel han behöver i fält. Q finns inte med i första filmen, men kom senare att bli en stående ingrediens även han.

Huruvida man gillar James Bond beror som sagt på om man gillar ingredienserna. Gillar man dem inte är det kört. För Bondfilmerna är i princip samma film varje gång. Man vet vad man får. Men gillar man ingredienserna, så är Dr. No en Bondfilm i särklass. Och bland actionfilmer intar Bondfilmerna en särställning (med undantag av de allra senaste i serien, den sista med Pierce Brosnan som snarare var ett slags förklädd Star Trek och de båda första med Daniel Craig, som spelar en fullständigt misslyckad James Bond i fullständigt misslyckade produktioner där receptet chockerande nog helt har förändrats). Den särställningen intar de tack vare sin distanserande självironi. Bondfilmerna tar inte sig själva på blodigt allvar (och innehåller för övrigt och befriande nog så gott som inget blod). Det som gör dem inte bara uthärdliga utan till storslagen underhållning är att de är extravaganzor med självdistans, som parodierar sig själva – och omvärlden. Se till exempel ett av de eleganta insideskämten i Dr. No. När filmen spelades in hade tavlan The Duke of Wellington av Francisco Goya nyligen stulits från National Gallery i London. Så Bond får syn på tavlan i den flotta matsalen i Dr. No:s underjordiska anläggning.

De ständiga, ironiska själv- och omvärldsreferenserna gör Bondfilmerna till ett lika roande som, ibland, intellektuellt pussel för den som är så lagd att man inte endast vill låta sig överväldigas av den självdistanserade underhållningen.

Till det kommer att våldet och actionsekvenserna i Bondfilmerna (i och för sig bara marginellt i och med teasern i denna första) för det mesta har ett mycket försonande drag av löje som helt saknas i den breda mittfåra av actionfilmer som görs av Sylvester Bruce Arnold Schwarzenegger Willis Stallone. De senares filmer är brutalt och långtråkigt outhärdliga, medan James Bond är fenomenal underhållning. Inte så sällan slåss Bond mot någon obehaglig och enormt storvuxen skurk, bara för att av en slump råka hitta något mycket fånigt föremål som han kastar i huvudet på skurken, varpå slagsmålet är avklarat. Kanske mest utpräglat i scenen från hälsohemmet Scrublands i Never Say Never Again av Irvin Kershner, där Bond i stridens hetta får tag på en behållare med vätska som han skvätter i ögonen på skurken. Varpå skurken vrålande av smärta svimmar och faller så illa att han dör. Bond tittar förbluffad på behållarens etikett: ”Urinprov. James Bond.”

I Dr. No, och i de övriga sex äkta Bondfilmerna, kommer till allt detta Sean Connery. Innan Sean Connery blev James Bond ingick han i The Royal Shakespeare Company. Sean Connery är en av filmdukens autentiskt stora skådespelare. James Bond är en endimensionell pappfigur, till synes omöjlig att göra något av eftersom han egentligen bara har två lägen – världsvant elegant förförare och livsfarlig hemlig agent som är expert på närstrid. Men Sean Connery förmår, som ende skådespelare som har porträtterat honom, skänka gestalten ett visst djup. Så mycket det nu alls går. Han lägger en extra dimension till James Bond som aldrig har funnits i manuskripten, bland annat genom att till och med – stundtals – i minspel (och i Dr. No i en replik, som dock rimligen stod i manuskriptet) visa prov på rädsla. Men på ett mycket subtilt sätt, för mod är inte frånvaro av rädsla – det är förmågan att bete sig som om man vore orädd, trots att man inte är det. Att gestalta det på film är inte lätt. I James Bond-serien har ingen annan lyckats.

Redan i Dr. No trumfas James Bond skickligt fram som en magnetiskt karismatisk gestalt. Lägg märke till när man använder det ledmotiv som är ett av filmhistoriens absolut bästa. Inte i actionsekvenser, utan när James Bond promenerar runt eller går in i en hotellobby. Man ser James Bond som inte gör något annat än att synas på duken, ledmotivet ligger suggestivt i bakgrunden och förstärker hans väldiga karisma, och man är förlorad.

Sean Connery är Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis

PRAG av Ole Christian Madsen (2006)

november 28, 2009

PRAG av Ole Christian Madsen (2006)
Med Mads Mikkelsen, Stine Stengade, Borivoj Navrátil, Jana Plodková, Josef Vajnar, Nicola Meisselová

VISS SPOILERVARNING

Inledningen gjorde mig rätt sur. Det här är en dansk film som utspelas i Prag. Det var faktiskt därför jag såg den. På grund av Prag. Jag har varit i Prag. Två gånger. Prag är förmodligen den vackraste huvudstaden på jordens yta. Jag kan inte svära på det, för jag har inte varit i alla, men den är utan tvivel den vackraste jag har sett. Den utklassar det påstått eviga Rom. Och så har filmteamet lyckats leta reda på några gråsjaskiga hyreshus i en avlägsen förort (förmodligen en förort till en annan tjeckisk stad) och presenterar dem som Prag. Med undantag av en kamerasvepning över Karlsbron och slottet och för all del ett par scener på torget i gamla stan och en på den judiska kyrkogården som helt missar att visa hur spektakulär kyrkogården är, framstår denna vidunderligt vackra stad som en trist betongförort längs tunnelbanans blå linje i Stockholm. Man kan undra över skälet till att ställa upp kameran i betongförorten. Prag följde ju så att säga med på köpet när man valde inspelningsplats. Kan det möjligen tänkas att det danska filmteamet var ansträngt patriotiskt och inte i en danskproducerad film ville visa upp en stad som utklassar inte bara Rom utan för den delen även Köpenhamn? Man kan undra. Särskilt som tjeckerna, framför allt läkaren och sköterskorna i sjukhuskulverten, framställs som något slags bisarr, militäriskt robotlik variant av stereotypa, känslolösa östatsmänniskor från sovjeteran. Vad i hela fridens namn är avsikten med detta? Jag förstår det inte. Tjecker är normalt inte militäriska robotar utan känslor. I verkligheten är de riktiga människor. Inte helt oväntat, kanske. Varför framställs de som parodiska östatsmonster i filmen?

Fast nu är ju Prag en spelfilm, inte en film gjord av en turistbyrå i avsikt att locka turister till staden. Och som spelfilm har den sina avsevärda poänger.

Musiken är en av dem. Den skärande, märkliga, monotona och mycket dystra stråkmusiken inte bara illustrerar temat, den koncentrerar det. Sorgen som vilar över huvudpersonerna – och betongförorten Prag – får ett påträngande fokus.

Mads Mikkelsen gör sin roll enligt modellen stenansikte som försöker dölja sina känslor men inte riktigt lyckas, och själv lyckas han inte riktigt i rollen. Han har nog fel sorts ansikte. Det är inte vidare känsligt och gör sig bättre som endimensionell skurk i en trekunda så kallad James Bond-film utan Sean Connery. Fast han misslyckas inte heller och eftersom Stine Stengade är en förnämlig skådespelerska fungerar det här dramat väl.

När man i tidiga medelåldern drabbas av en livskris som inte bara vänder upp och ned på tillvaron utan består av flera hårda smällar på varandra, ser tillvaron lätt endimensionellt dyster ut och det är lätt för den drabbade att se vems felet är, vem som är syndabocken. Men så enkelt är det ju sällan. Det känns både trovärdigt och sympatiskt att även Stine Stengades sida av saken så tydligt framkommer, eftersom det här annars skulle ha blivit ett enkelspårigt drama om en man som bryter samman utan att tittaren får veta hur hans fru har uppfattat situationen och varför hon har handlat som hon gjort, vilket skulle ha gjort Prag till ett banalt otrohetsdrama i stället för ett mångfacetterat och därför trovärdigt och gripande relationsdrama.

Och smällarna är som sagt flera, förvecklingarna kommer på varandra. Ingen av dem känns påklistrad, ingen av dem osannolik. Tvärtom är samtliga intressanta dominobrickor i den rad som faller samman i Mads Mikkelsens psyke. Och de hänger samman. Alltsammans utspelas dessutom mot bakgrund av hans i livet ständigt frånvarande far, som bott i Prag och dött i Prag och som sonen nu i sällskap med sin hustru åkt dit för att hämta hem. Och som fortsätter att spela en väsentlig roll i sonens tillvaro även bortsett från att han i och med sin död på nytt väcker dennes besvikelse och frustration till liv, eftersom Mads Mikkelsen oväntat kommer sin far närmare inpå livet, får veta saker om honom som han aldrig kunnat ana.

Händelser som dessa, om än inte identiska, drabbar förr eller senare de flesta av oss och i någon variant drabbar de miljoner människor varje dag. De berör oss. De handlar om vilka vi är och varför vi handlar och reagerar som vi gör. Med det lyckas Prag, för filmen är inträngande trovärdig där den försöker – i relationsdramat. Det känns mindre uppmuntrande att den även så övertygande lyckas få den tittare som inte besökt staden att tro att Prag är en trist betongförort längs blå linjen i Stockholm. Även om det här som sagt inte inte är en reklamfilm från en turistbyrå skulle det knappast ha skadat att visa upp Prag, kanske i synnerhet som sorg och skönhet så ofta gör sig så väl ihop.

Kör hårt,
Bellis

Tillägg: På sin blogg Nattens bibliotek recenserar även Siri Wikander den här filmen. Jag finner hennes analys av mannen och förhållandet mycket träffsäker och tror att hon sett det här klarare än jag. Därför tar jag mig friheten att citera ett som jag tycker klarsynt stycke ur hennes recension.

Siri Wikander:
”Det jag blir mest berörd av är att mannen vill visa känslor, men inte kan det. Om han kunde det så skulle kvinnan inte lämna honom och ändå vågar han inte. Rädslan att gå sönder är större än den djupa och innerliga kärlek han känner till sin fru. På den knivseggen balanserar hela filmen.”