Posts Tagged ‘Sean Penn’

CAPOTE av Bennett Miller (2005)

december 18, 2011

CAPOTE av Bennett Miller (2005)
Med Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Clifton Collins Jr., Mark Pellegrino, Allie Mickelson, Craig Archibald, Kelci Stephenson, Bronwen Coleman, Kate Shindle, David Wilson Barnes, Michael J. Burg, Chris Cooper, R. D. Reid, Rob McLaughlin, Harry Nelken, Kerr Hewitt, Bruce Greenwood, Amy Ryan, Avery Tiplady, Nazariy Demkowicz, John B. Destry

Problemet med Capote är In Cold Blood.

Problemet för Philip Seymour Hoffman är Capote.

Det här är inte enda gången omständigheterna kring hur det gick till när Truman Capote skrev In Cold Blood, som kom att bli hans i särklass mest kända bok och samtidigt hans undergång som författare eftersom han därefter aldrig förmådde slutföra något mer verk, har filmatiserats. Det finns en film till, Infamous, och det finns en TV-serie. Och det finns i alla fall ett par dramadokumentärer gjorda för TV, okända nog för att inte listas av Wikipedia. Men de finns; jag har sett dem.

Och det här är ett problem. För här gör man en spelfilm om Truman Capote och Truman Capote är som vanligt ingenting utöver den besatte författare och journalist som skrev den så kallat icke skönlitterära romanen In Cold Blood. Och skälet, vågar man misstänka, är det enkla att den, som bekant, handlar om och bygger på det ohyggliga mordet på en hel familj en novemberdag 1959, i en by i Kansas. För om det inte är skälet måste man fråga sig: varför har ingen gjort en film om hur Truman Capote skrev Breakfast at Tiffany’s?

Och skälet är förstås det enkla att en film om någon som sitter och skriver en bok inte har några som helst förutsättningar att bli särskilt intressant utan några grusliga mord eller något annat spektakulärt som bakgrund. Fast transportsträckorna finns inte oväntat i Capote också, även om de är korta – Truman sitter framför skrivmaskinen, Truman sitter i sängen och skriver i ett kollegieblock, Truman läser i anteckningsböcker, Truman står och tittar på saker och ting som har med fallet att göra, som landskap och hus och sådant där. Han gör efterforskningar. Det är inte särskilt intressant att titta på. Det är i själva verket mycket tråkigt att titta på. En arbetande rockstjärna kan vara mycket underhållande att titta på när han utför sitt arbete, företrädesvis på en scen. En arbetande författare blir mycket snabbt mycket tråkig att titta på. Hans arbete lämpar sig dåligt för filmduken och scenen.

De intressanta och stundtals magnetiskt fascinerande scenerna är de där Truman Capote gör efterforskningar genom att samtala med den ene av de båda mördarna, Perry Smith – intensivt spelad av Clifton Collins Jr. Mellan Philip Seymour Hoffman och Clifton Collins Jr. blir anspänningen ibland så stark att man rent fysiskt känner den även som tittare och bokstavligt talat inte kan slita blicken från bildskärmen. Det finns andra starka scener i Capote, men de här är de starkaste – om än, ärligt talat, inte särskilt originella. Man har sett dem i väldigt många andra filmer om människor som dömts för mord och väntar på att bli avrättade och inte minst Sean Penn och den magnifika Susan Sarandon gör det här lika bra – eller bättre – i Dead Man Walking av Tim Robbins.

Och där kommer vi in på skådespeleriet och varför Truman Capote är ett problem för Philip Seymour Hoffman. Den senare är en utomordentligt begåvad skådespelare som i de biroller han oftast tilldelas normalt överglänser filmens huvudrollsinnehavare. Här har han huvudrollen och han spelar Truman Capote enastående väl – men utan att det egentligen är en särskilt imponerande bragd. Faktiskt. Truman Capote var en så bisarr uppenbarelse – hans röst och sätt att tala och hans kroppsspråk fick honom att framstå som en töntig pajas – och porträtterad av en skådespelare blir denna vandrande absurditet en katalog över ganska lätt utförda, mycket besynnerliga egenheter. Truman Capote trovärdigt spelad framstår ofelbart som omedvetet självparodisk.

Jag skulle ha velat se en spelfilm om Truman Capote som handlade om Truman Capote före eller efter In Cold Blood, för Truman Capote under arbetet med In Cold Blood börjar ärligt talat bli ganska uttjatad. Det intressanta här är den infallsvinkel man valt och som jag inte tror att någon kan veta om den stämmer eller inte, nämligen det faktum att han bara låtsas vara Perry Smiths vän och i själva verket gång på gång ljuger honom rakt upp i ansiktet för att uppnå de högst egna syften han har med sin bok. Fast lögnen slår tillbaka mot honom själv, när han slutligen finner sig i rävsaxen att både vilja se de båda männen hängda för att äntligen kunna avsluta vad som nu blivit ren tortyr – arbetet med boken – och samtidigt finner sig ofrivilligt så härjad av utsikten att de ska bli avrättade att han drabbas av klinisk depression. Filmens förment dramatiska slutreplik känns i sken av detta korkat onödig.

Man kan fundera på den något udda omständigheten att filmen Capote bygger på en bok som bygger på den verkliga händelsen om en författare som skriver en bok om en verklig händelse, men gör det i form av en påstått icke-skönlitterär roman. Diverse utvikningar på metanivå skulle vara lätta att göra, men ointresserad som jag är av sådana övningar överlåter jag dem åt någon annan.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

CRUISING av William Friedkin (1980)

juli 24, 2009

CRUISING av William Friedkin (1980)
Svensk titel: Lockbetet
Med Al Pacino, Paul Sorvino, Karen Allen, Richard Cox, Don Scardino, Joe Spinell, Jay Acovone, Randy Jurgensen, Barton Heyman, Gene Davis, Arnaldo Santana, Larry Atlas, Allan Miller, Sonny Grosso, Ed O’Neill

Härförleden skrev jag i recensionen av Scent of a Woman om den endimensionelle Al Pacino. Den vrålande tuffingen som antingen är skurk eller snut, men alltid Al Pacino. Han är snut i Cruising också men gör den rätt förbluffande helomvändningen att även spela bög. I filmen, alltså. Han arbetar under täckmantel som bög för att lösa en rad mord på bögar som ser ut ungefär som han. Och det verkligt förbluffande är att den italienskättade machoikonen Al Pacino inför ögonen på oss tittare förvandlas till övertygande bög. Inte så begåvat och inkännande som Sean Penn i Milk, men tillräckligt begåvat och inkännande för att man ska börja inse att den vrålande tuffingen Al Pacino som alltid bara spelar Al Pacino trots allt kan spela någon annan också. Möjligen för att hans roll då han arbetar under täckmantel i Cruising är så diametralt motsatt hans egen personlighet – genom att göra en helomvändning kan han så att säga utnyttja sin mycket endimensionella skådespelarförmåga till att tämligen övertygande gestalta en helt annan persona, genom att göra det med uppbringande av all sin ensidighet men med kraften inriktad på den personan. Kanske. Jag vet inte. Men jag vet att han går på ett helt annat sätt, talar annorlunda och använder ett kroppsspråk som gör att han framstår som mycket trovärdig bög.

Cruising utspelar sig bland läderbögar och redan under inspelningen drabbades filmen av så stor motvilja att grupper av bögar försökte sabotera arbetet när man spelade in på autentiska bögklubbar. Den är därför försedd med en brasklapp i början. Fast eftersom den handlar om läderbögar som dessutom är lagda åt S/M-hållet är det kanske inte så konstigt att den inte är representativ för bögvärlden i helhet och i själva verket är det inte ens särskilt intressant huruvida den är det eller inte. Hur många spelfilmer porträtterar i varje detalj verklighetstroget de föregivna miljöer där de utspelar sig? Omständigheter som rör både intrig och inspelningsförhållanden dikterar inte så sällan avsteg från verkligheten, vilket för det mesta inte är mycket att orda om – film är film, inte verklighet.

Fast å andra sidan kan man undra vilka omständigheter kring i alla fall intrigen som kan ha föreskrivit sådana avsteg den här gången, eftersom filmen på det planet inte på minsta vis lever upp till Al Pacinos skådespelarinsats. Det här är en skäligen enkel kriminalhistoria som mycket väl skulle kunna vara ett avsnitt i någon av de mindre begåvade deckarserierna på tv. Den där som sänds på tidiga tisdagkvällar i stället för på bästa sändningstid på lördagkvällen.

Och därför känns Cruising trots allt mycket ambivalent och inte fullt begriplig.

För givet den generande klichéfyllda kriminalintrigen, varför gjorde man sig allt besväret med att under protester och sabotageförsök låta filmen utspelas i läderbögvärlden? När det nu ändå inte i någon intressant mening påverkar intrig och tema, alltså?

Kör hårt,
Bellis

MILK av Gus Van Sant (2008)

mars 4, 2009

MILK av Gus Van Sant (2008)
Med Sean Penn, Emile Hirsch, Josh Brolin, Diego Luna, James Franco, Alison Pill, Victor Garber, Denis O’Hare, Joseph Cross, Stephen Spinella, Lucas Garbeel, Brandon Boyce, Howard Rosenman, Kelvin Yu, Jeff Koons, Ted Jan Roberts, Robert Boyd Holbrook, Frank M. Robinson, Tom Ammiano, Carol Ruth Silver, Ashlee Temple, Hope Tuck, Robert Chimento, Kelvin Han Yee, Wendy Tremont King, Steven Wing, Ginabel Machado

Som cineast får man 99 gånger av 100 nöja sig med två av fem. Eller ett av tre. Eller till och med ett av sju. Ni förstår grejen. Det är extremt sällan som en film är perfekt på alla nivåer. Det är extremt sällan en film bjuder lysande skådespeleri, lysande tematik, lysande intrig, lysande regi, lysande musik, lysande foto, lysande replikskiften, lysande dekor, lysande scenografi… och så vidare.

Det finns några få undantag.

Ett av dem – det främsta av dem alla – är ”The Third Man” av Carol Reed.

Till det kommer att det är ytterst få biopics som ens har förutsättning att bjuda god intrig och god tematik. De är alldeles för upptagna med att försöka sig på den omöjliga uppgiften att sanningsenligt gestalta ett liv samtidigt som de ljuger sig blåa i ansiktet, för det mesta för att det gestaltade livet inte är en tiondel så intressant som filmens tematik och intrig skulle kräva. Det stora undantaget är förstås Orson Welles debutfilm ”Citizen Kane”, som bygger på tidningsmagnaten William Randolph Hearsts liv. Men som inte, vilket numera tas för given sanning, är världens bästa film. Inte ens, faktiskt, Orson Welles’ bästa film. Han överträffade den flera gånger, mest övertygande i ”The Lady from Shanghai” och ”Touch of Evil”.

”Milk” är en biopic. Dessutom regisserad av en ovanligt tafflig regissör, Gus Van Sant, vars tidigare främsta merit är en ruta för ruta-refake av Alfred Hitchcocks näst bästa film, ”Psycho”. Fast i färg.

Och det betyder nästan ofelbart att ”Milk” är en rätt ointressant dussinfilm. Förvisso med ett mycket angeläget budskap – gaymänniskors rätt till samma mänskliga rättigheter som borde vara självklara för just precis alla människor, oavsett hudfärg, sexuell läggning, längd, skonummer, eller vad som helst – men i likhet med 99 av 100 filmer med angelägna budskap en ganska dålig film. Saken förbättras förstås inte av att den är en biopic, som delvis förljuget försöker ruta in en enastående intressant människas liv på två timmar. Det går inte. Det är definitionsmässigt omöjligt. Så resultatet – i synnerhet med en obegåvad regissör vid ratten – blir ett hafsigt hopklipp av föregivna nyckelscener där den här människans (i just det här fallet den framgångsrike gayaktivisten Harvey Milks) liv ”gestaltas”. Men alltså i det närmaste enbart i form av dramatiska nyckelscener ur vederbörandes liv, utan uppföljning med de i sammanhanget mycket intressantare vardagsscener som skulle ha givit oss *människan* och inte *händelserna* – eftersom en film som är tre år lång skulle vara svår att lansera på biograferna och till och med på dvd, även om tvåloperaserier som Eastenders kan få en att tro något annat.

Så man får nöja sig med två av fem. Eller ett av tre.

Eller ett av väldigt många.

För Sean Penn i huvudrollen som Harvey Milk är spektakulärt bra. Explosivt bra. Man känner inte igen honom, han har i ordets bästa skådespelarbemärkelse transformerats till en helt annan person. Att han kan skådespela väldigt begåvat har vi sett tidigare – i exempelvis Clint Eastwoods inte bästa men ändå mycket, mycket bra film ”Mystic River” – men vi har inte sett honom bli en helt annan persona. Någon som inte ens kan förknippas med Sean Penn och den machoimiage som vad man än säger har beledsagat honom under hans karriär. Och hur bra han än var i ”Dead Man Walking”, till exempel, så är han ännu bättre här.

Därför att han spelar någon som är hans egen diametrala motsats. Och gör det så övertygande att man faktiskt inte känner igen honom.

Och det är behållningen med den här filmen, för någon annan finns inte. Men det räcker.

För denna vidunderliga skådespelarinsats gör filmen till en av dem man måste se.

Kör hårt,
Bellis