Posts Tagged ‘Sharon Small’

DEAR FRANKIE av Shona Auerbach (2004)

september 14, 2011

DEAR FRANKIE av Shona Auerbach (2004)
Med Emily Mortimer, Jack McElhorne, Gerard Butler, Mary Riggans, Sharon Small, Sophie Main, Katy Murphy, Sean Brown, Jayd Johnson, Anna Hepburn, Elaine M. Ellis, Anne Marie Timoney, Cal Macaninch

Det är aldrig så bottenlöst och realistiskt eländigt någonstans i västvärlden som i förorterna på de brittiska öarna. I alla fall inte på film. Kan det bero på att de inte har tvåglasfönster? Jag vet inte, men det finns inga som är bättre på arbetarklassens småkulenhet och dystra ekorrhjulstillvaro än filmskapare från de brittiska öarna. Sedan kan filmerna utspelas i England eller på Irland eller i Wales eller i Skottland. Det spelar ingen roll. Eländet är lika eländigt och bristen på tvåglasfönster lika ofrånkomlig.

Om det verkar som om jag raljerar här ovan är det faktiskt inte det jag gör, för dels stämmer det jag säger, dels har jag själv alltid funnit en möjligen svårförklarlig men icke desto mindre stor lockelse till just brittiskt elände. Jag skulle inte ha något emot att själv sitta där i en lägenhet med dragiga fönster och buktande, fuktskadat golv och de där bisarra, dammiga heltäckningsmattorna de så ofta har. För jag är hängiven anglofil (om man med det förstår brittiska öarna i helhet). Och filmerna om människor som bor i förorter eller i utkanten av stora städer på de brittiska öarna är påfallande ofta väldigt bra filmer. Som Dear Frankie av Shona Auerbach, en film med ett anslag som känns väldigt mycket Mike Leigh. Och gäller det film om förortselände från de brittiska öarna är det svårt att ge större beröm än så.

Dear Frankie, som utgår från en ensamstående mor med en nioårig son som även har sin egen mor boende hemma hos sig och som ordnar så att de alla tre ständigt flyttar, handlar om den mycket medvetna livslögn en förälder kan leva för att skydda sitt enda barn. Den handlar också om var gränsen mellan livslögn och vad man lite sökt skulle kunna kalla livssanning egentligen går – och är det förresten alltid så uppenbart vilket som är vilket? Kanske är det så att livslögnen helt plötsligt kan bli sann eller i alla fall uppfattas som sann – och tvärtom? På ett plan är Dear Frankie både en tårdrypare och en delvis förutsägbar må bra-film, men det planet är – om än svårt att värja sig mot – det ytliga. Det intressantare planet är den välgestaltade, mänskliga tillvaro där något oväntat kan födas ur förtvivlan och där människor mot de flesta odds kan finna varandra och där även en ganska ringa tjänst kan betyda väldigt mycket – för båda parter. Eller alla tre. Några stora åthävor finns inte här, men den lågmälda, stundtals molande intrigen uppvisar just därför en känslomässig realism som sveper med sig tittaren och blir mycket gripande, inte minst tack vare Emily Mortimers övertygande porträtt av den starka men samtidigt mycket sårbara unga modern. Och kan det förresten hända att livslögnen blir en livssanning även om den avslöjas? Kanske blir den i själva verket då sanningen, medan det som var sanningen visar sig vara en livslögn så plågsam att den måste glömmas bort?

För människor som har råkat ut för något mycket tragiskt och dessutom lever under mycket knappa omständigheter och som ständigt anfräts av oro, är det kanske så. Dear Frankie gestaltar inkännande och trovärdigt sådana människors tillvaro och den skulle nog inte ha kunnat göras någon annanstans än på de brittiska öarna, för människorna här tillhör mycket uppenbart det på brittiska öarna rådande klassamhällets underklass. De kämpar i en tillvaro som någon gång, och till synes mot alla odds, faktiskt kan bjuda även på en och annan ljuspunkt. Och en och annan överraskning. Även för tittaren.

Kör hårt,
Bellis

MURDERLAND av Catherine Morshead (2009)

augusti 15, 2011

MURDERLAND av Catherine Morshead (2009)
Med Robbie Coltrane, Amanda Hale, Bel Powley, Sharon Small, Lorrain Ashbourne, Nicholas Gleaves, Lucy Cohu, Yasmin Paige, Andrew Tiernan, Guy Henry, Michael Bertenshaw, David Westhead, Paul Thornley, David Gyasi, Mali Harries, Jason Watkins, Endy McKay, Kali Connery

Robbie Coltrane gjorde ett outplånligt intryck som den alkoholiserade, spelberoende kriminalpsykologen Fitz i en av världens med rätta mest prisbelönta TV-serier, Cracker. I Murderland gör han – och mycket lyckat – en roll som är så snarlik att den här miniserien i tre delar, som klippts ihop till en långfilm, skulle kunna ingå i serien Cracker. Även tematiskt, för Fitz i Cracker löste inte eleganta giftmord i fina, engelska salonger – han vadade upp till knäna i realistiskt, mänskligt elände bland knarkare, horor, smågangsters och psyksjuka mördare.

Murderland är berättad på ett mycket märkligt sätt. Efter ungefär den första timmen börjar filmen om från början och de scener man dittills har sett visas nu igen, men kompletta – för tittaren avslöjas vad som hände efter varje scen, eller i bakgrunden eller i ett annat rum samtidigt som den utspelades. Experimentet är imponerande vågat och nyskapande, men förtjusningen hos filmskaparna i det för stor – det pågår för länge för att vara riktigt effektivt, även om det inte är hela den första timmen som tas om, bara delar av den.

Fast Murderland – titeln syftar på ett tillstånd som framförallt barn som varit med om att få en nära släkting mördad kan hamna i; de blir besatta av mordet, vill till varje pris veta allt om det och har mycket svårt att släppa det; tillståndet kan även drabba vuxna – utspelar sig i en sjaskig, tragiskt realistisk verklighet och kretsar kring det olösta, mycket brutala mordet på en prostituerad kvinna som lämnar efter sig en liten dotter. Lager efter lager av underliggande intriger och tragedier nystas upp och när mordet får sin lösning visar sig motivet vara sprunget ur en magvändande otäck verksamhet. Fast här finns också ett problem – mordet blir löst och lösningen är kusligt realistisk (något mycket likartat, minus själva mordet, har nyligen inträffat inom polisväsendet i Sverige) och där borde filmen ha slutat (med presskonferensen), men det gör den inte. Man klistrar på ytterligare ett slut, som däremot känns fullständigt befängt och ansträngt tragiskt i vad som redan är en bottenlös tragedi. Och som om det inte räckte, spikar man klumpigt dit *ännu* ett slut, som i sin ansträngda, hurtfriskt käcka optimism känns ohyggligt malplacerat, närmast förolämpande.

Jag är en hängiven förespråkare för att en film ska ses i helhet, varenda sekund, eller inte alls. Men i just det här fallet skulle jag vilja göra ett undantag och rekommendera att man stänger av filmen när Robbie Coltrane har ropat fram sin fråga under presskonferensen. För gör man det, blir Murderland en effektiv och ohyggligt nog mycket realistisk thriller.

Kör hårt,
Bellis