Posts Tagged ‘Spencer Tracy’

ADAM’S RIB av George Cukor (1949)

juni 29, 2009

ADAM’S RIB av George Cukor (1949)
Svensk titel: Adams revben
Med Katharine Hepburn, Spencer Tracy, David Wayne, Judy Holliday, Tom Ewell, Jean Hagen

SPOILERVARNING

Katharine Hepburn och Spencer Tracy.

Spence och Kate the Great.

De gjorde nio filmer tillsammans. Adam’s Rib och Guess Who’s Coming to Dinner är de båda bästa av de nio. Några av de andra är inte särskilt bra. Fast man bör se alla.

Därför att…

…jag tror inte att det någonsin på silverduken har funnits ett par skådespelare som varit så samspelta, som skådespelat så perfekt tillsammans. Det kan ha hjälpt att de var ett par även i verkligheten, om än inofficiellt. Men jag tror inte att det är orsaken. Jag tror att orsaken är en helt annan. Både Katharine Hepburn och Spencer Tracy var så skickliga skådespelare att adjektiv saknas för att beskriva dem och de hade inte bara en personkemi som gick ända ned i botten, de spelade på samma sätt. De fick allt att se så obegripligt naturligt ut. Som om de inte skådespelade alls. Som om det vi ser på duken är inblickar i deras liv tagna med dolda kameran. Och det här är fascinerande – de brister aldrig. Man kan komma på sig med att vänta med visst obehag på att det ska komma en scen där någon av dem eller båda spelar över eller där personkemin brister eller där något plötsligt inte ser naturligt ut. Det händer aldrig. Därför att de är oslagbart skickliga. Tillsammans. Var och en för sig tillhör de filmhistoriens absolut största skådespelare, de bebor den filmiska parnassen. Tillsammans är de ett mirakel. Ett cineastiskt himmelrike bestående av två personer.

Adam’s Rib är en av Spencer Tracys och Katharine Hepburns stora paradfilmer, kanske i synnerhet som dess tema är långt före sin tid och dess intrig så väl gestaltar temat. Det här är en film om kampen för kvinnlig jämlikhet i ett samhälle – 1949 års USA – som hade ännu mycket längre kvar till det målet än det har i dag. Filmen är modig, för den är kompromisslös utan att vara förenklande.

Öppningssekvensen är en uppenbar Hitchcock-hyllning. Den är gjord i suverän Hitchcock-stil och vi får följa en förtvivlad kvinna som beväpnad med en revolver skuggar sin man till hans älskarinna, tar sig in i lägenheten när han kommit dit och skjuter honom, dock inte till döds.

I den följande sekvensen får vi se Katharine Hepburn och Spencer Tracy vakna upp i sitt gemensamma hem. Och här slås tonen i skådespeleriet an med emfas. Studera den här sekvensen. Se den gärna flera gånger. Och njut av hur enastående naturligt och trovärdigt skådespeleriet är. Och så fortsätter det.

Därpå blir Adam’s Rib ett rättegångsdrama, där det gifta advokatparet Spencer Tracy och Katharine Hepburn står på motsatta sidor i fallet – Katharine Hepburn är den unga kvinnans försvarsadvokat, Spencer Tracy åklagare i fallet. Därför att Katharine Hepburn vill driva igenom samma rättigheter i form av förmidlrande omständigheter som så många män före den åtalade unga kvinnan fått i liknande fall, men som det står i princip klart att hon inte kan få. Eftersom hon är kvinna. Det är själva utgångspunkten.

Sedan rullas ett drama upp som utspelar sig dels i rättssalen, dels i parets hem om kvällarna när rättegånen är ajournerad för dagen. Filmen spelar över flera plan – den är dels ett ibland thrillerartat, ibland farsartat rättegångsdrama, den är ett inkännande och djupgående relationsdrama mellan Spencer Tracy och Katharine Hepburn med betydelsefull bäring på temat, och den spelar alltså över just det mycket större temat kvinnans jämställdhet i samhället. Den gör det gripande, den gör det komiskt, den gör det tragiskt, den gör det triumferande och den gör det intelligent, alltsammans sammanvävt till en mycket gedigen helhet där filmens olika plan griper in i och belyser varandra. Inte ens de medvetet slapstickartade scenerna går över gränsen – de vävs in i resten så naturligt att det krävdes just Katharine Hepburn, Spencer Tracy och George Cukor för att gå i land med det här. Jag tror uppriktigt sagt inte att några andra skulle ha klarat av det.

Filmens tema kompliceras, för kvinnlig jämställdhet ställs mot frågan under vilka förutsättningar de förmildrande omständigheterna kan anses vara så stora att man har rätt att bryta mot lagen och göra sig skyldig till mycket grova brott. Kamp för kvinnans jämställdhet ställs mot lydnad inför lagen. Både i rättegångssalen och på hemmaplan, i den allt mer ansträngda relationen mellan Spencer Tracy och Katharine Hepburn. Men det görs i en film som är så gripande och så underhållande och framförallt så välspelad att man njuter av absolut varenda sekund, av minspel och åtbörder och tonfall hos Katharine Hepburn och Spencer Tracy, av deras samspel och av en intrig som för tittaren med sig med sådan lätthet att man, som man har möjlighet till med dvd, finner sig under en några timmar lång paus se fram emot fortsättningen med samma lyckliga förväntan som man som barn hyste när man vaknade upp på födelsedagens morgon.

Adam’s Rib är inte en tung film och den är inte pekpinneaktigt intellektualiserande. Den flyter fram med en lätthet som gör tittaren överförtjust över förmånen att få se den samtidigt som den inte tar lätt på sitt tema och inte behandlar det med en klackspark, utan tvärtom ställer frågorna på sin spets och intelligent men inte oproblemaktiskt besvarar dem. Vilket gör dess inneboende budskap så mycket kraftfullare. Och att mitt i detta så väl gestaltade tema år 1949 våga ha en rollgestalt, en pianospelande kompositör, som är bög men ändå låtsas vara ohjälpligt förälskad i Katharine Hepburn – eller kanske är det – säger något om modet hos filmskaparna.

Problemet man som recensent har är att säga något vettigt om Adam’s Rib utan att fara ut i sådan panegyrik att det blir självparodiskt. Man måste lägga band på sig.

Så det kanske kan räcka med att säga:

Spencer Tracy och Katharine Hepburn.

Kate the Great och Spence.

Oslagbara.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

FURY av Fritz Lang (1936)

april 3, 2009

FURY av Fritz Lang (1936)
Med Spencer Tracy, Sylvia Sydney, Edward Ellis, Walter Brennan, Bruce Cabot, Walter Abel

SPOILERVARNING

Att spela en vardaglig människa som blir psykotiskt manisk, av oresonligt men välgrundat hämndbegär, är förmodligen något av det svåraste som finns att göra trovärdigt. Det är lätt att spela över. Få av oss har känt på det viset, få av oss vet vad det innebär. Humphrey Bogart sa om Spencer Tracy att allt Spencer Tracy gjorde såg så naturligt ut. Det fanns inget skådespeleri. Och det är förstås den största komplimang en skådespelare kan få. Det märks inte att han skådespelar. Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som mer förtjänar den komplimangen än Spencer Tracy.

I Fury, vars tema är det psykotiska hämndbegäret, orsakat av pöbelns oresonliga mordlust, gör han en rollprestation som är svåröverskattad. Med väldig övertygelse är han – han spelar inte – till en början den vanlige, hygglige medborgaren, en enkel man utan stora anspråk. Med väldig intensitet är han – han spelar inte – därefter den psykotiskt hämndlystna, närmast djuriska människan, besatt av sitt begär och villig att offra allt för att tillfredsställa det. I det här fallet genom att få tjugotvå människor avrättade. För ett mord de har begått, men i själva verket inte har begått. Mordet på honom själv.

Och det är inte märkligt att en film som är så tematiskt och psykologiskt komplex, och samtidigt så hypnotiskt gripande, är regisserad av Fritz Lang. Få regissörer har gjort filmer som med sådan kraft och samtidigt med så gripande – för att inte säga gastkramande – intriger så övertygande lyckats gestalta människor på den yttersta gränsen – i olika bemärkelser – som Fritz Lang. Dr Mabuse, der Spieler. M. The Big Heat. Och naturligtvis Fury.

Fury utforskar de djupaste, svartaste delarna av det mänskliga psyket, både hos den väldiga, av vansinne gripna pöbeln och hos den psykotiskt hämndlystna individen. Den gör det i en intrig som griper tittaren med isande kyla och tvära men trovärdiga, överraskande kast som ställer allt tittaren dittills trott sig veta på huvudet. I bästa bemärkelse är Fritz Langs Fury en film vars intrig gestaltar temat, fullt ut. Och i bästa bemärkelse är Fritz Langs Fury en film med ett tema som ställer frågor de flesta av oss inte ens vill tänka på, därför att svaren ofta är för ohyggliga. Fury ger en del av svaren och den ställer ytterligare frågor. Och den är samtidigt en thriller på en nivå som slår luften ur lungorna på tittaren.

Inom alla konstformer är de verk som upprättar en standard som sedan ofta eftersträvas mycket få. Inom filmkonsten är Fury ett av de verken.

Spencer Tracy brister inte en sekund. Det är som vanligt svårt att säga hur han egentligen gör det, eftersom han inte gör det – han är det. Som Humphrey Bogart sa. Han är – som i nästan varenda film han någonsin gjorde – sin rollfigur så fullständigt att man inte har en aning om att han agerar. Hans register var snart sagt outtömligt och de motpoler han så väl, och med så till synes självklara medel, gestaltar här är av ett slag som man bör skatta sig lycklig över att få möjlighet att uppleva.

Men här finns fler skådspelarinsatser som är beundransvärda. Edward Ellis, enastående övertygande som dels den omutbare, rättfärdige sheriffen, dels den människa vars brister slutligen kommer i dagen när han av rädsla för att bli sin hemstads paria överger sina ideal. Walter Brennan, en skådespelare som nästan alltid spelade samma slags roll, men som är så charmig att man varje gång bara ger upp inför honom. Och Sylvia Sydney, stundtals för lättviktig, men blixtrande när hon ger uttryck för först oresonlig skräck och, senare i filmen, ohygglig sorg, besvikelse och vrede, i en svårspelad blandning.

Fritz Langs scenväxlingar, hans sätt att berätta, hans sätt att föra intrigen framåt, är hypnotiskt. Han släpper inte greppet om tittaren, det finns ingen andningspaus. Det gör det nästan aldrig i hans filmer. Fritz Lang var lika mycket av hypnotisör som filmregissör.

Fury är en av tidens stora filmer. Så här gestaltar man ett tema. Så här väver man en intrig. Så här gör man tematiskt komplex film vars intrig lägger tittarens nerver utanpå huden. Och som inte släpper taget en sekund.

Inte en sekund.

Kör hårt,
Bellis