Posts Tagged ‘Stan Laurel’

KONSTGJORDA SVENSSON av Gustaf Edgren (1929)

oktober 18, 2011

KONSTGJORDA SVENSSON av Gustaf Edgren (1929)
Med Fridold Rhudin, Brita Appelgren, Weyler Hildebrand, Karin Gillberg, Georg Blomstedt, Sven Garbo, Richard Lund, Ernst Brunman, Ludde Juberg, Einar Fagstad, Tor Borong, Ruth Weijden, Maja Jerlström, Louise Eneman-Wahlberg, Robert Jonsson, Eric Malmberg, Emil Johansson, Ernst Samuelsson

Skratt kan som bekant vara mycket olika. Min granne i Grekland skrattar som en skriande åsna, vilket i just Grekland, där åsnor är vanliga, kan få folk att tro att grannen faktiskt har en åsna hemma i lägenheten. Fridolf Rhudin, däremot, hade ett varmt, personligt skratt som var mycket sympatiskt. Och han hade ett uttrycksfullt ansikte, med ganska udda utseende – ur den synvinkeln påminde han väldigt mycket om Stan Laurel, på svenska känd som Halvan. Men där upphör likheten, för Fridolf Rhudin var en betydligt mer sofitiskerad komiker än Stan Laurel. Eller han gjorde i alla fall mer sofistikerade filmer.

Under en tid då Stan Laurel och Oliver Hardy, och för den delen Charlie Chaplin, gjorde filmer som gick ut på att folk fick tunga saker i huvudet eller gick rakt in i plankväggar, vilket mycket fort slutar vara särskilt roligt, gjordes i Sverige Konstgjorda Svensson, en underfundig komedi med förvecklingar som bland annat stammar ur att två kvinnor och en råtta alla heter Mary. Som idé är ju redan det rätt originellt och genomförandet i Konstgjorda Svensson gör den originella idén rättvisa. Åthävorna är inte stumfilmsaktigt stora, de är komiskt sofistikerade.

Fast så är Konstgjorda Svensson strängt taget inte heller en stumfilm, utan Sveriges första egentliga ljudfilm. Men liksom med den amerikanska motsvarigheten The Jazz Singer av Alan Crosland, som kom två år tidigare, är det bara enstaka sekvenser i filmen som har ljud, medan resten är stumfilm. Med andra ord ett slags mellanting, en hybrid, men det första lyckade svenska försöket (om än det är något av en definitionsfråga – det hade gjorts experiment med ljudfilm tidigare även i Sverige).

Dessutom och lite oväntat är Konstgjorda Svensson en science fiction-film. Fridolf Rhudins rollgestalt har uppfunnit en styro-eter, en apparat med vilken man kan styra flygplan (dubbelvingade, naturligtvis) nedifrån marken, något som kanske inte oväntat kommer väl till pass i filmens dramatiska upplösning. Den sortens futuristiska apparat gör faktiskt filmen till science fiction rent definitionsmässigt, även om det utan omsvep ska medges att den förstås inte är det tematiskt.

Som modern tittare måste man säga att det är befriande med den stundtals godmodiga, lågmälda humor som genomsyrar Konstgjorda Svensson och som inte skadeglatt går ut på att folk oavbrutet ska göra sig illa genom att få plankor i ansiktet eller snubbla ned i djupa hål i marken.

Mycket minnesvärd är inte minst den överraskande mimsången mitt i filmen, i form av uppvaktningen av en av de tre Mary (inte råttan).

Med ljud.

Kör hårt,
Bellis

THE APARTMENT av Billy Wilder (1960)

augusti 31, 2009

THE APARTMENT av Billy Wilder (1960)
Svensk titel: Ungkarlslyan
Med Jack Lemmon, Shirley MacLaine, Fred MacMurray, Ray Walston, Edie Adams, Jack Kruschen, David Lewis, Hope Holiday

SPOILERVARNING

Sann komedi spelar mot en resonansbotten av tragedi. Ibland på ett så rättframt enkelt sätt att alla fyraåringarna skrattar, som när Laurel och Hardy (för säkerhets skull: Helan och Halvan) får pajer i ansiktet. Lite tragiskt för dem, mycket skojigt för fyraåringarna. Komedi för vuxna spelar mot en allvarligare resonansbotten av tragedi, som i The Apartment. Det här är roligt. De första tio minuterna. Sedan blir det gradvis allt mer tragiskt, för varje normalt känsloutrustad människa börjar snabbt dels tycka mycket synd om Jack Lemmon, dels betrakta honom med ett visst mått av förakt. Vad är han för mes till kontorsråtta, egentligen, som låter sig utnyttjas så hänsynslöst i stället för att bara säga nej? Är det så viktigt att bli befordrad att man kan låta cheferna ödelägga hela ens privatliv genom att monopolisera ens bostad för att kunna vänsterprassla med älskarinnorna?

Jack Lemmon är personifieringen av den hunsade, ryggradslöse varianten av mannen på gatan, mannen som förbindligt leende ber om ursäkt för att han stått i vägen för knytnäven när någon slagit honom rakt i ansiktet. Han kan inte säga nej och oavsett vad omgivningen kräver av honom går han med på det. Alldeles trovärdig är han inte, men han är tillräckligt sympatisk för att man ska drabbas av i alla fall viss medkänsla.

Det drabbas man av för Shirley MacLaine också, även om hon aldrig varit en särskilt bra skådespelerska – så inte heller här, där hon med mekaniska känslor rabblar sina repliker och man främst utnyttjar hennes docksöta ansikte för att väcka just medkänsla. Många har svårt att inte känna med gråtande flickor i treårsåldern och Shirley MacLaine ser ut som en gråtande flicka i treårsåldern. Men hennes rollfigurs repliker visar på något annat, något som känns autentiskt tragiskt och därför blir gripande – en kvinna som vet att hon blir lurad men som inte kan motstå att låta sig luras, helt enkelt för att förälskelsens lockelse är för stark. En kvinna som fullt medveten om bedrägeriet mot sig själv hjälper till att genomföra det.

Det här är inte ointressant. Komedin övergår snabbt till en tragedi som utspelas mot en fond av ett antal mäktiga mäns hänsynslösa, sexuella utnyttjande av kvinnor utan inflytande och även om en av kvinnorna, en sekreterare, eftertryckligt lyckas slå tillbaka så försöker en annan, Shirley MacLaine, i bottenlös förtvivlan ta sitt liv.

Samtidigt är The Apartment inte tungt dyster – i det lätta handlag med vilket den regisserats förblir den en tragedi som smyckats ymnigt med komedins attiraljer. Det säger något om Billy Wilders förmåga som regissör att de flesta tittare genom tiderna lämnat biografen eller tv-skärmen med intrycket att de sett en komedi, trots att tragedin med samma obönhörlighet som hos det grekiska dramat rullats upp inför deras ögon. Med den avgörande och förutsägbara skillnad, förstås, som stämplar det här dramat som typiskt för Hollywood under guldåldern.

Det är inte alldeles uppenbart varför Billy Wilder så sällan finns med när man tillverkar listor över filmhistoriens främsta regissörer, eftersom förbluffande många av hans filmer välförtjänt och för det mesta finns med på listorna över filmhistoriens superklassiker. Double Indemnity. Sunset Boulevard. Some Like It Hot. Stalag 17. The Seven Year Itch. Witness for the Prosecution.

The Apartment må inte hamna på listan över filmhistoriens superklassiker, men den försvarar väl sin plats som en av Billy Wilders skickligt regisserade filmer även om den blir lidande av Shirley MacLaines mycket begränsade, pipiga insats.

Fast å andra sidan är den insatsen oavsiktligt rätt komisk och bidrar därmed till komedin som huserar mitt i tragedin.

Kör hårt,
Bellis