Posts Tagged ‘Steve McQueen’

12 YEARS A SLAVE av Steve McQueen (2013)

mars 2, 2014

12 YEARS A SLAVE av Steve McQueen (2013)
Med Chiwetel Ejiofor, Dwight Henry, Dickie Gravois, Bryan Batt, Ashley Dyke, Kelsey Scott, Quvenzhané Wallis, Cameron Zeigler, Tony Bentley, Scott McNairy, Taran Killam, Christopher Berry, Bill Camp, Mister Mackey jr., Chris Chalk, Craig Tate, Adepero Oduye, Storm Reid, Tom Proctor, Marc Macaulay, Rob Steinberg, Anwan Glover, Paul Dano, Nicole Collins, Liza J. Bennett, Sarah Paulsson, Lupita Nyong’o, Andy Dylan, Deneen Tyler, Mustafa Harris, Brad Pitt, Devyn A. Tyler, Willo Jean-Baptiste

INFÖR OSCARSGALAN 2014
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi: Steve McQueen, Bästa manliga huvudroll: Chiwetel Ejiofor, Bästa manliga biroll: Michael Fassbender, Bästa kvinnliga biroll: Lupita Nyong’o, Bästa manuskript efter förlaga: John Ridley, Bästa kostymering: Patricia Norris, Bästa klippning: Joe Walker, Bästa produktionsdesign och scenografi: Adam Stockhausen och Alice Baker

Det finns ett problem.

Fast innan jag talar om vilket problemet är, vill jag tala om att den långa raden ohyggliga övergrepp på människor i 12 Years a Slave, som bygger på en självbiografi från 1853 och alltså slaveriets USA, skriven av Solomon Northup, är så överväldigande vedervärdiga att det som tittare stundtals är svårt att härda ut. Mycket realistiskt skildras hur svarta och färgade människor behandlades betydligt värre och grymmare än någonsin djur, vilket de betraktades som, i slaveriets USA. Både de fysiska och de psykiska övergreppen gör att man ibland med svårighet håller kvar blicken på duken.

Men det finns ett problem.

Problemet ansätter dem av oss som har sett ofantliga mängder film och som därför faktiskt har sett detta förut. Inte en gång, utan många gånger. Alldeles för många gånger. Därför att det visar sig att det inte är så svårt att hålla kvar blicken på duken som det borde vara. Man har som hängiven cineast blivit motbjudande härdad. I sig gestaltar 12 Years a Slave ingenting nytt, ingenting som inte visats på bioduken och i TV-serier många gånger förut. Och är det då dessutom ens självpåtagna uppgift att bedöma 12 Years a Slave inte endast som tidsdokument utan som filmkonst, blir följden att man riskerar att låta i det närmaste emotionellt störd.

För det finns alltså ett problem.

Problemet är att 12 Years a Slave strängt taget saknar intrig. Solomon Northrup var slav i 12 år och det är inte svårt att se att filmskaparna noggrant har valt ut alla de enskilt fasansfullaste övergrepp han själv var utsatt för och/eller själv bevittnade under de 12 åren och staplat dem på varandra, det ena efter det andra, utan något egentligt inbördes sammanhang annat än den bakgrundshistoria som alls gjorde att övergreppen förekom. Men här finns ingen intrig som på något intressant sätt förs framåt. Solomon Northrup kidnappas och blir slav och där slutar intrigen. Sedan består filmen av alla de många vedervärdiga övergreppen, i drygt två timmar.

Och det är ett problem. För dels är det alldeles självklart att Solomon Northrup upplevde väldigt mycket mer under sina 12 år som slav och att detta inte kan ha varit ointressant att i någon mån gestalta, dels skulle det ha blivit en bättre film, som filmkonst och inte tidsdokument med en katalog över ohyggligheter betraktad, om man valt att i stället göra filmen ur den synvinkeln.

I min recension av Stephen Daldrys The Reader skrev jag så här:

”Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.”

På ett märkligt men motsvarande sätt är den scen som starkast kommer att leva kvar i mitt minne från 12 Years a Slave inte något av alla övergreppen, utan av den sekvens alldeles mot slutet som består endast av en väldig porträttbild på den skräckslagne men sorgset hoppfulle Chiwetel Ejiofor, då han precis pratat med Brad Pitt. Eftersom jag som vanligt satt på första bänkraden, för att i görligaste mån undvika den ohyfsade biopublikens mummel och prassel, kom jag att sitta på ett sådant sätt att Chiwetel Ejiofor såg rakt ned på mig. Jag mötte hans blick. Jag blev som förstenad.

Den här scenen, den sekvensen, som är kanske tio eller femton sekunder lång, blev för mig filmens allra starkaste.

Och den säger ljusår om Chiwetel Ejiofors fantastiska skådespelartalang. I likhet med kollegorna Sir Anthony Hopkins och Kate Winslet har han den sällsynta förmågan att med sitt minspel, med uttrycket i blicken, berätta väldiga mängder av den historia filmen vill förtälja. Inklusive de mängder den inte förtäljer.

Fast den gör ansatser, till och med att berätta något som Chiwetel Ejiofor faktiskt inte berättar med sitt minspel. För i det övergripande temat finns ett annat inbakat, nämligen det att även plantageägaren och hans hustru är fångar i den ohyggliga samhällsordning som betraktar svarta och färgade som själlösa djur, samtidigt som Bibeln predikas för dem och de likt människor uppmanas följa dess påbud (men självklart dess fasansfullare påbud, vilket väl knappast behöver tilläggas). Därför att både slavägaren och hans hustru är i all sin outsägliga grymhet, och i sin inbördes maktkamp som bottnar i hustruns grälla svartsjuka på en av de unga slavflickorna, som hon förstås vet att hennes man regelbundet våldtar, på ett sätt också offer för den ideologi som styr det samhälle de är födda in i. Och det temat är inte ointressant, men det utvecklas aldrig. Fast det finns i alla fall med.

Jag ska tillägga att inget av det de gör på något sätt kan ursäktas med att de själva är ett slags offer för den samhällsordning de fötts in i. Men det är inte ointressant att försöka tränga in i förklaringen till vilka deras motiv är, varför de handlar som de gör. I det borde filmen ha trängt djupare.

Under Oscarsgalan 2014, som i skrivande stund börjar om ungefär 24 timmar, tar 12 Years a Slave Grand Slam.

Men det är inte priset för bästa film den verkligen förtjänar när den hedras med det, utan för bästa manliga huvudroll.

För Chiwetel Ejiofor är vidunderlig.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

TERMINATOR 3: RISE OF THE MACHINES av Jonathan Mostow (2003)

april 8, 2009

TERMINATOR 3: RISE OF THE MACHINES av Jonathan Mostow (2003)
Med Arnold Schwarzenegger, Nick Stahl, Claire Danes, Kristianna Loken, David Andrews, Mark Famiglietti, Earl Boen, Moira Harris, Chopper Bernet

SPOILERVARNING

Alla som har sett den minns biljakten i Peter Yates Bullitt med Steve McQueen, från 1968.

En klassisk filmsekvens. Filmhistorisk. Och det beror på att den är hisnande. Och innovativ. Men även realistisk. Eller i alla fall möjlig. Och därför trovärdig. Så även om man med tvekan förstår syftet med biljakterna i enstaka av de filmer som följt på den, så är det obegripligt varför Terminator 3 inleds med en tjugofem minuter lång biljakt. Bilarna kör in i varandra och exploderar och börjar brinna och frontalkrockar och körs trots det vidare i rasande fart, och tittarens hjärna börjar sakta stänga av för att så småningom stänga av helt och hållet. Fast då är det nästan tjugotre minuter kvar av denna enastående långa sekvens, som inte för den skelettlika intrigen framåt en millimeter. Filmen, om än inte bilarna, tappar fart fullständigt. En död sekvens i rasande fart. Vilket borde vara en självmotsägelse men inte är det.

Och denna inledande, långa sekvens är i sig ett koncentrat av resten av filmen, för därefter exploderar i stället i tur och ordning en militär anläggning, mängder av futuristiska krigsmaskiner som finns i den militära anläggningen, ett par helikoptrar och därpå en militär anläggning till.

Sedan är filmen slut.

Arnold Schwarzenegger gör sig väl som filmens terminator, men det är förstås trivialt sant och inte märkligt. Den bisarre Schwarzenegger är – och det är också trivialt sant och inte en sarkastisk lustighet – en av de fyra mest enastående obegåvade skådespelare som någonsin dykt upp på filmduken. Han kan helt enkelt inte agera, han är en förvuxen jättebaby som rör sig precis som en maskin, eftersom hans groteska kropp gör det mycket svårt för honom att röra sig över huvud taget – och eftersom rollen som terminator föreskriver avsaknad av en vuxen människas intellekt och emotionella register är den bedövande livlöse Schwarzenegger perfekt för den. På något sätt förstår jag plötsligt den fråga jag fick av en filmtittande science fiction-fan vid en bardisk härförleden, om vem det nu är som ska ersätta Schwarzenegger i Terminator 4 verkligen kan fylla ut rollen som han. På det svarade jag att en roll som inte kräver något skådespeleri alls är helt ointressant och helt okomplicerad, och att frågan därför var ointressant och okomplicerad. Det spelar ingen roll vem som spelar en roll som inte kräver något. Fast nu är jag inte så säker längre. Att någon enda människa skulle klara av att agera lika livlöst ointressant som Schwarzenegger framstår plötsligt som mycket osannolikt. Det kan alltså hända att nästa Terminatorfilm, tydligen minus Schwarzenegger, blir en liten aning intressant, eftersom man kanske i alla fall får något slags skådespelare i rollen som den nye terminatorn.

Fast jag tvivlar ändå.

För de här oändliga cirkusparaderna av specialeffekter är och förblir lika tröttsamma oavsett vilka filmer utan intrig och skådespeleri och tema de presenteras i.

Kör hårt,
Bellis

THE THOMAS CROWN AFFAIR av Norman Jewison (1968)

mars 13, 2009

THE THOMAS CROWN AFFAIR av Norman Jewison (1968)
Svensk titel: Äventyraren Thomas Crown
Med Steve McQueen, Faye Dunaway, Paul Burke, Jack Weston, Biff McGuire, Addison Powell, Astrid Heeren, Gordon Pinsent, Yaphet Kotto, Sidney Armus, Peg Shirley, Patrick Horgan, Carol Corbett, Tom Rosqui, Richard Bull

Jag minns fortfarande att min gode vän John-Henri gillade den och att jag avskydde den. Nu, när jag sett om den för första gången sedan jag var 15 år, ger jag John-Henri rätt. Det fanns uppenbarligen sådant som helt förbigick mig då. Inte så konstigt, kanske.

Fast det finns andra bidragande orsaker. En av dem är tidsandan; det här är så fullständigt uppenbart en film från ett för alltid svunnet sextiotal, både i estetik och stämningslägen. Jag förmodar att den naturligaste, omedelbara associationen till sextiotalet är hippies och Summer of Love och psykedelia, men det är inte alls det jag menar här. Det här är i stället det oskuldsfullt glamorösa sextiotal där allt går i pastell och där de alltid kör längs franska kusten i en sportbil på väldigt långt avstånd från kameran, till en låt som går i moll. The Thomas Crown Affair är inte en fransk utan en amerikansk produktion, men den ligger inte långt ifrån det här stämningsläget – genomsyrat av svårgripbar nostalgi för oss som nästan, nästan var med. Vi var på tok för små för att uppleva själva romansen, men vi åkte i bilen längs det pastellfärgade Frankrikes kuster. På 60-talet. Och egentligen är det nog technicolor och inte pastellfärg, men effekten blir ungefär densamma. (Och den här filmen utspelas i USA.)

The Thomas Crown Affair är även i övrig estetik, som i det faktum att delar av filmen inte bara är split screen utan multisplit screen (det vill säga, flera bilder av olika format projiceras samtidigt på duken och intrigen fortgår längs flera parallella spår, ett spår i varje bildruta), väldigt mycket 60-tal. Jag gillar det. Jag faller direkt för det. Inte för split screen eller för den delen multisplit screen i sig, som jag aldrig gillat, utan för just estetiken i den här filmen, där den – estetiken – passar så väl.

Men effekten den estetiken får på mig och, kan jag tänka mig, andra i min ålder är förstås inte en avsiktlig kvalitet från filmmakarnas sida; de gjorde naturligtvis inte filmen för sentida tittare som skulle se den med ett stänk av nostalgi, utan för sin samtid.

Fast den fungerar så också. Som den film de gjorde, utan nostalgielementet. Den fungerar utmärkt, till och med. Det här är en fascinerande intrig, det här är en psykologisk duell på allt högre och allt mer cynisk nivå mellan två oerhört slipade, begåvade människor, som båda njuter av det psykologiska spelet och är fullständigt ointresserade av de moraliska aspekterna på det som hänt och det som kan komma att hända. De är narcissistiskt självupptagna, båda två, och passar därför paradoxalt nog väldigt väl ihop trots att de är varandras motståndare, och de gestaltas utmärkt av Steve McQueen (som gör en av sina stora roller) och Faye Dunaway (likaledes). Mot en fond av storskalig, hänsynslös brottslighet och en väldig gråzon mellan lagligt och olagligt utspelar sig deras duell, och naturligtvis kan de inte låta bli att oemotståndligt dras till varandra – den erotiska och känslomässiga spänningen stegras gradvis och skickligt och ofrånkomligt, och de kan inte undgå att (trots att den ömsesidiga förförelsen redan är planerad av båda parter, men av helt andra skäl) bli förälskade i varandra, eftersom de är varandras spegelbilder.

Det här är skickligt gjort. Till och med mycket skickligt gjort. Och alltsammans invävt i en hårdkokt thrillerintrig som i sig räcker för att hålla intresset för filmen uppe rakt igenom, även för de tittare som inte intresserar sig för den elegant subtila, psykologiska duellen – eller kanske inte ens fokuserar på den. Det här är nästan två filmer – eller tre om man räknar med sextiotalsnostalgin i pastell – och sammansmälta blir de en utmärkt film.

Nyckelscenen där Steve McQueen och Faye Dunaway träffas för första gången är med sin blixtrande, dubbeltydiga dialog hela filmen koncentrerad i bara några få minuter; både temat och intrigen fokuseras här i ett nålstyng. Det de säger kan och bör uppfattas på två helt olika plan, båda ytterst relevanta för filmen – det ena planet är thrillerintrigen, det andra är den psykologiska, erotiskt laddade duellen med sin inbyggda, ömsesidiga förförelse. Raffinerat.

Slutet förebådas och är obönhörligt, i synnerhet givet de båda gestalternas personligheter. Det är inte ofta en films intrig är så hårt och övertygande sammantvinnad med rollfigurernas psykiska egenskaper och här är det imponerande välgjort.

Det Oscarvinnande ledmotivet, ”The Windmills of Your Mind”, är så träffsäkert sextiotalsmollton och med sin text så väl integrerat med filmen att man påminns om hur motsatsen är fallet med en annan stor sextiotalsfilm, The Graduate – som också är ett filmiskt mästerverk men där Simon & Garfunkels låtar ärligt talat känns mycket påklistrade och malplacerade. ”The Windmills of Your Mind” passar perfekt i The Thomas Crown Affair.

Kör hårt,
Bellis