Posts Tagged ‘Steven Spielberg’

MINORITY REPORT av Steven Spielberg (2002)

oktober 17, 2013

MINORITY REPORT av Steven Spielberg (2002)
Med Max von Sydow, Peter Stormare, Steve Harris, Neal McDonough, Patrick Kilpatrick, Jessica Capshaw, Richard Coca, Keith Campbell, Kirk B. R. Woller, Klea Scott, Frank Grillo, Anna Maria Horsford, Sara Simmons, Eugene Osment, James Henderson, Jessica Harper, Fiona Hale, Tom Cruise

Minority Report bygger på novellen The Minority Report av science fiction-författaren Philip K. Dick. Det är naturligtvis därför dess premiss är så både fantasieggande och rent ut sagt smart. Jag minns inte om jag har läst just den novellen, även om jag läst mycket av den utmärkte Philip K. Dick, men vågar ändå påstå att även de oväntade intrigvändningarna kan spåras dit. Fast i ärlighetens namn måste sägas att de oväntade intrigvändningarna faktiskt inte är särskilt oväntade om man sett några tjog kriminalfilmer som bygger på oväntade intrigvändningar, för det finns inte särskilt många otväntade intrigvändningar man kan göra i den typen av berättelse, i science fiction-format eller ej, och det är ju alltid den rollfigur som det är meningen att man inte ska tro är den skyldige som visar sig vara den skyldige. Så det är alltså inte särskilt svårt att räkna ut på förhand vem den skyldige är.

Något annat som inte heller är svårt att räkna ut på förhand är att en science fiction-film från USA, antingen den bygger på en novell av Philip K. Dick eller ej, är drabbad av ett ohyggligt långt och fullständigt onödigt segment av fullständigt omtumlande osannolik och generande överdriven action. Det segmentet fanns naturligtvis inte där i novellen, eftersom det helt saknar relevans för idéinnehållet, men måste finnas där enligt regel nummer 1A i Hollywoods handbok för hur man gör science fiction-filmer. I alla fall i upplagan av handboken som kom efter Star Wars, 1977. Och sedan dess har någon ny upplaga inte utkommit.

Det är lätt att förutsäga vem den skyldige är i Minority Report. Det är lika lätt att förutsäga att man kommer att bli katatoniskt uttråkad av det halvtimmeslånga actionflimret. Liksom det är lätt att förutsäga att något mer inte finns att säga om denna film.

Även om det förtjänar att påpekas en gång till att Philip K. Dicks premiss, idén om pre-kriminalpolisen, är suggestiv och intelligent.

Det skulle filmatiseringen av hans novell också ha kunnat vara. Om den gjorts någonstans där man inte måste följa handboken för hur man gör science fiction-filmer i Hollywood.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

SAVING PRIVATE RYAN av Steven Spielberg (1998)

september 17, 2011

SAVING PRIVATE RYAN av Steven Spielberg (1998)
Svensk titel: Rädda menige Ryan
Med Tom Hanks, Tom Sizemore, Edward Burns, Barry Pepper, Adam Goldberg, Vin Diesel, Giovanni Ribisi, Jeremy Davies, John Sharian, Matt Damon, Ted Danson, Paul Giamatti, Dennis Farina, Joerg Stadler, Maximilian Martini, Dylan Bruno, Daniel Cerqueira, Demetri Goritsas, Ian Porter, Gary Sefton, Julian Spencer, Steve Griffin, William Marsh, Marc Cass, Markus Napier, Adam Shaw, Rolf Saxon, John Walters, Dorothy Grumbar, Harrison Young

Jag förstår faktiskt inte poängen. De omtalade första tjugofem minuterna av Saving Private Ryan strävar mycket uppenbart efter att så realistiskt som möjligt skildra den fasansfulla landstigningen på Omaha Beach under D-dagen. De amerikanska soldaterna trasas sönder till slamsor, armar och bakhuvuden och ben exploderar, inälvor väller fram, blodet duschar hela landskapet … och kameralinsen. Och det är det jag inte förstår. De röda fläckarna smattrar som regndroppar mot en fönsterruta och omintetgör därmed hela den realistiska effekt som så uppenbart eftersträvats. Vad är tanken med detta? Ett misstag är det självklart inte, för sådant här är mycket lätt att avhjälpa när man gör film. Särskilt när man gör film för hundra miljoner dollar. Sker det, så sker det avsiktligt. Frågan i det här fallet är alltså varför.

Till det kommer å andra sidan en undran över vad som över huvud taget är tanken med Saving Private Ryan, för det finns ingen rimlig möjlighet att skilja den från den fantastiska uppsjö av amerikanska filmer som gjorts om andra världskriget (så många, i själva verket, att de i sammanlagd produktionskostnad har kostat högst betydligt mycket mer än själva krigsinsatsen gjorde). Och det är faktiskt märkligt, för vad man än säger om Steven Spielberg så går det inte att påstå att han inte är ovanligt väl förtrogen med filmhistorien. Steven Spielberg är inte bara spektakelregissör, han är cineast också. För honom borde det alltså inte ha varit särskilt svårt att tillverka en film med något annorlunda infallsvinkel, en film som på något sätt skilde sig från den väldiga mängden i den stora mittfåran filmer om andra världskriget från USA, en film som tillförde något nytt.

Vad gör han i stället?

Brer på extra mycket med alla de utslitna klichéer som får patriotiska rednecks i Mellanvästern att jubla. Böljande amerikansk flagga i motljus, både som första och sista scen i filmen. Ohygglig slutstrid, där tittaren – alla fasor till trots – inte för ett enda ögonblick tillåts sväva i tvivelsmål om att amerikanerna är ädla och goda och hjältemodiga, medan tyskarna är svartmuskigt ondskefulla och fega och rent allmänt mest påminner om reptiler (visserligen var Nazi-Tyskland fasansfullt, men jag envisas ändå med att tro att dess soldater var människor). Okuvlig lojalitet mot land och flagga, oavsett hur stora påfrestningarna är och oavsett hur fullständigt befängda order man får. Och minsann, visar sig inte till och med den mest krigsskadade och begripligt nog livrädde amerikanske fältsjukvårdaren vara en sann hjälte han också till slut, när han egenhändigt driver ett helt gäng ondskefulla tyskar på flykten. I amerikanska krigsfilmer hamras det in hur tjusiga de äppelpajsätande amerikanska soldaterna är och på ett mycket otäckt plan rättfärdigas i själva verket krig som verksamhet, för oavsett hur realistiskt fasansfullt det framställs går det aldrig att ta miste på det övertydliga budskap som klargör att det är tack vare krigen som de ädla, amerikanska soldaterna får tillfälle att med sina liv som insats försvara friheten, demokratin och McDonald’s. Och därför är krig egentligen av godo, för om det aldrig vore krig, hur skulle då de högresta, ädla McDonald’s-pojkarna kunna rensa världen från ondskans avskum och på nytt rädda den amerikanska flaggan så att den kan fladdra i motljus?

Till detta kommer en premiss för Saving Private Ryan som jag finner osannolik, men jag är inte säker. Fast ändå – även om skälet är det goda att rädda en mors fjärde son när hennes tre övriga alla har stupat i strid, skulle man skicka ut en liten styrka om åtta man långt bakom fiendens linjer för att försöka få tag på den fjärde sonen och därmed alltså riskera åtta soldaters liv för att rädda en? Jag vet faktiskt inte, men jag känner mig inte övertygad om den premissens riktighet. I synnerhet inte när ordern kommer direkt från militärmaktens högsta ledning.

Däremot känner jag mig övertygad om att Saving Private Ryan faktiskt blixtrar till en kort stund efter en och en halv timme, för helt plötsligt dyker en minnesvärd scen upp. Det är scenen med den tillfångatagne tysken som tvingas gräva en grav åt de stupade amerikanerna och som blir bjuden på en cigarett av en av de amerikaner som inte har stupat. Tysken vet att han ska bli skjuten när han har grävt graven. I sken av den omständigheten är det som utspelas mellan honom och amerikanen under bara några korta ögonblick rörande, liksom den tyske soldatens gripande, desperata försök att rädda sitt liv när de övriga soldaterna ställer sig runt honom där han står i den grävda graven och höjer sina gevär. Vad som därefter händer är rätt ointressant, för då faller filmen på nytt tillbaka ned i klyschorna om ädelmodigt tjusiga amerikaner. Men just de ögonblicken, från det att tysken får cigaretten till det att han står i graven omringad av de amerikanska soldaterna och försöker rädda sitt eget liv, är gripande om än inte storslagen filmkonst.

Eftersom resten av Saving Private Ryan är så förvillande lik hundratals och åter hundratals andra amerikanska krigsfilmer håller den redan nu, i skrivande stund, en kvart efter det att jag sett filmen, på att flyta samman med dem i huvudet på mig och om en vecka kommer jag inte att kunna avgöra om de scener – om några – jag tycker mig minnas från Saving Private Ryan verkligen finns med i just den filmen eller i någon annan. Med undantag av just den där scenen med amerikanen som bjuder tysken på cigaretten. Och kanske får man, när man väljer att se en film som man redan på förhand har mycket starka skäl att misstänka är just en klichébemängd, patriotisk propagandafilm om hur tjusiga alla amerikaner är i krig, vara nöjd med att det finns i alla fall en minnesvärd scen?

Kör hårt,
Bellis

ESCAPE FROM NEW YORK av John Carpenter (1981)

november 1, 2010

ESCAPE FROM NEW YORK av John Carpenter (1981)
Svensk titel: Flykten från New York
Med Kurt Russell, Ernest Borgnine, Lee van Cleef, Harry Dean Stanton, Donald Pleasence, Isaac Hayes, Adrienne Barbeau, Tom Atkins, Charles Cyphers, Season Hubley

Escape from New York är en science fiction-film gjord 1981 som utspelas 1997. Det får en del anakronistiska lustigheter som följd. Man använder sig fortfarande av telex. Internet finns inte. Man pratar med varandra i walkie-talkies stora som skokartonger. Mobiltelefoner finns inte. Man lagrar extremt viktiga presidenttal avsedda att få slut på stormaktskrig på analoga kassettband. Det finns alltså inga cd-skivor eller andra digitala lagringsmöjligheter. Och lite annat sådant där.

Filmens kvaliteter, som är avsevärda, förringas inte nämnvärt av filmskaparnas bristande förmåga att i detalj förutspå framtiden. Det har aldrig varit poängen med science fiction och här har man faktiskt inte försökt, eftersom den mycket suggestiva grundförutsättningen för intrigen är fullständigt osannolik: redan 1988 byggdes en jättelik mur runt New York och man förvandlade staden till ett gigantiskt högsäkerhetsfängelse dit man sedan dess skickar de allra grövsta brottslingarna och låter dem överleva bäst de kan i vad som förvandlats till en dystopisk betongdjungel fylld av sinnessjukt våld. Det finns bara en regel: när man väl skickats dit, kommer man aldrig därifrån.

Så det blir en liten aning problematiskt när Förenta staternas president hamnar mitt i New York då han ur det störtande presidentplanet Air Force One skjuts ut i en räddningskapsel.

Man skickar dit den före detta kommandosoldaten och i filmens nutid ökände förbrytaren Snake Plissken. Och hoppas för en gångs skull att han faktiskt ska komma tillbaka. Med presidenten i sällskap. Och ett kassettband som är av avgörande betydelse för att få slut på kriget mellan stormakterna.

Upplägget är med andra ord fullkomligt huvudlöst och svindlande suggestivt. Det finns brister och jag retade mig lite när jag nu såg filmen för tredje gången på den i övrigt karismatiske Kurt Russells sätt att som Snake Plissken väsa fram de ibland närmast självparodiskt machotuffa replikerna (vilket väl kommer sig av hans öknamn). Och Escape from New York kändes under de första tjugo minuterna inte lika omedelbart hypnotisk som jag minns att den gjorde de båda föregående gångerna, för ganska länge sedan. Det har möjligen mer med mig än med filmen att göra…

…och spelar kanske ingen större roll. För trots den förutsägbara actionfilmsintrigen blir Escape from New York tämligen snart hypnotisk och höjer sig högt över den väldiga mängden liknande filmer genom att vara en genomförd film noir, med ibland något studioartificiella men mycket suggestiva, nattliga stadslandskap i en ruinstad befolkad av bisarra, mänskliga existenser vid tillvarons yttersta gränser. Även den för film noir så typiska, bottenlösa cynismen genomsyrar Escape from New York, ända fram till den kargt cyniska slutscenen.

Det finns en intressant jämförelse. Samma år som Escape from New York gick upp på biograferna kom även Steven Spielbergs Raiders of the Lost Ark, den första av Indiana Jones-filmerna. Båda filmerna är actionfilmer, båda är vad man inom skönlitteraturen brukar kalla fantastik (science fiction, fantasy). Fast medan Raiders of the Lost Ark är ett pastellfärgat, hejigt äventyr för barnen, är Escape from New York en mörkt dyster, pessimistisk film för de vuxna. I Raiders of the Lost Ark är det aldrig någon fara, egentligen, för man vet på förhand att den scoutaktige pojkbokshjälten galant klarar varje pannkaka. I den intrigmässigt förvisso orealistiska men i anslaget mer realistiska Escape from New York är det dystra inte att nästan allt går åt helvete.

Det dystra är att ingen bryr sig.

Kör hårt,
Bellis

THE PIANIST av Roman Polanski (2002)

oktober 4, 2010

THE PIANIST av Roman Polanski (2002)
Svensk titel: Pianisten
Med Adrian Brody, Emilia Fox, Michal Zebrowski, Ed Stoppard, Maureen Lipman, Frank Finlay, Jessica Kate Meyer, Julia Reyner, Richard Ridings, Thomas Kretschmann

Förintelsen under andra världskriget är den moderna västerlänningens största, historiska trauma. Att en sådan ofattbar tragedi har kunnat äga rum gör det nödvändigt för inte bara historieskrivningen och politiken utan även konsten att behandla och bearbeta den, utröna mekanismerna bakom den, och visa upp fasorna för ständigt nya generationer. Men i konstens och mer specifikt filmkonstens fall finns här ett problem. Tyvärr. För förintelsen håller genom filmkonsten på att bagatelliseras, den håller på att förvandlas till ett slags klichéfylld, skändligt upprörande underhållning, som till slut distanserar oss från vad som verkligen hände och förvandlar det ohyggliga till något som förpassats till bioduken men inte längre berör annat än som ovanligt råa skräckfilmer.

Därför att filmerna upprepar sig. I det oändliga.

Det här är Roman Polanskis variant, så snarlik Steven Spielbergs att jag redan nu, minuter efter att ha sett den, börjar få svårt att hålla isär vilka scener som kommer från vilken film. Eller såg jag kanske scenerna i TV-serien Holocaust, som blev Meryl Streeps internationella genombrott? Eller var det i filmen Sophie’s Choice, även den en stor framgång för Meryl Streep? Eller var det i någon annan av alla de otaliga filmerna om förintelsen, kanske till och med i Quentin Tarantinos osmakliga Inglorious Basterds?

The Pianist är gjord av Roman Polanski, en av filmhistoriens demonregissörer. Föga förvånande är den hypnotiskt fascinerande, närmast omöjlig att sluta titta på trots sin längd. Den är ett mycket skickligt hantverk, trots att den saknar intrig och består av en lång räcka på varandra följande episoder där maktlösa människor skändas, förnedras, plågas och mördas av andra människor, människor med oinskränkt makt över de plågades liv. Nazisterna under andra världskrigets ockupation av Polen. Scener som vi har sett otaliga gånger förut i närmast identiskt utförande.

Man måste medge filmens förmåga att fängsla men man måste också medge dess väldiga uppsjö av vad som numera är klichéer. Jag har full förståelse för att Roman Polanski, som är polack och själv genomlevde den tyska ockupationen, förr eller senare i sitt liv måste göra en film om fasorna som utspelades i hans hemland under andra världskrigets judeutrotning. Men det är tragiskt att när något så enastående angeläget ges skepnad i en film av en demonregissör, så blir det återigen en upprepning av alla de scener som gör oss alla fullständigt bestörta, men som avtrubbar oss bara något lite mer för varje gång vi ser dem.

I min recension av The Reader av Stephen Daldry här på Kinematografi skriver jag så här:

”Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.

Av samma skäl har de filmer som visar den osannolika brutaliteten i närbild, som Schindler’s List av Steven Spielberg, aldrig gjort mig lika ohyggligt illa berörd som de filmer som med små medel lyckas visa upp den maskinella och ibland till och med oförstående ondskan hos de människor som bedrev verksamheten.”

Och därför blir jag illa berörd av alla de brutala skändligheter som Roman Polanski visar upp i sin film. Men för sjuttiofemte gången. Och därför inte alls lika illa berörd som de första gångerna. Det är en ständig, monoton upprepning som har förvandlat en ofattbar, storskalig tragedi till en lång rad filmklichéer.

Det är därför The Reader så mycket effektivare porträtterar nazismens fasor.

Den radar inte upp ohyggligheterna på parad. Den tränger in i psyket på en av de människor som begick dem.

Och det är vanvettigt skrämmande.

Kör hårt,
Bellis

THE HURT LOCKER av Kathryn Bigelow (2009)

mars 1, 2010

THE HURT LOCKER av Kathryn Bigelow (2009)
Med Jeremy Renner, Anthony Mackie, Brian Geraghty, Guy Pearce, Ralph Fiennes, David Morse, Evangeline Lilly, Christian Camargo, Christopher Sayegh, Nabil Koni, Sam Spruell, Sam Redford

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga skådespelare (Jeremy Renner), Bästa originalmanuskript (Mark Boal), Bästa filmmusik (Marco Beltrami och Buck Sanders), Bästa fotografi (Barry Ackroyd), Bästa klippning (Bob Murawski och Chris Innis), Bästa ljudredigering (Paul N. J. Ottosson), Bästa ljudmixning (Paul N. J. Ottosson och Ray Beckett)

SPOILERVARNING (DEN HELT OBEFINTLIGA INTRIGEN AVSLÖJAS)

Det ligger något mycket dystert och mycket obegripligt över filmer som The Hurt Locker. Hollywood är av hävd ett starkt, demokratiskt fäste. Nu när John Wayne och Charlton Heston är döda måste man leta med strålkastare efter någon i Hollywood som röstar republikanskt och han heter Kirk Douglas. Men där är det stopp. Hollywood består av politiska liberaler som röstar på demokraterna. Över så gott som hela skalan.

Det var därför man 2005 producerade George Clooneys lysande Good Night, and Good Luck, som var en direkt protest mot de inskränkningar i medborgerliga rättigheter som patriotlagen innebar.

Och det är därför Hollywood närmast en masse så gott som alltid är emot krigföring. Men när krigen väl är i full gång gör Hollywood en helomvändning och hyllar och hedrar i stället öppet ”våra män och kvinnor i uniform”, inte så sällan genom att låta några tjusiga soldater på plats i krigszonen via satellitlänk under galan läsa upp de Oscarsnominerade i någon av kategorierna. Varpå auditoriet ger dem en stående ovantion, med undantag av dokumentärfilmaren Michael Moore som demonstrativt sitter kvar i fåtöljen och på känt Hollywoodmanér kör in händerna under låren.

Det har gjorts utmärkt krigsfilm i Hollywood genom tiderna. Film som visar på krigets fasor, film som framställer krig som ohyggligt – och det görs fortfarande sådan film. Påstår Hollywood. Envist.

Men det stämmer inte. Från och med Platoon av Oliver Stone och framåt har Hollywoods krigsfilmer så gott som undantagslöst visserligen av goda skäl varit närmast motbjudande realistiska vad beträffar miljöer och själva verksamheten, men varje gång med berättarrösten i slutet som förklarar att de amerikanska soldaterna är godhjärtade kämpar som med risk för sina liv försvarar amerikanska flaggan, äppelpaj och Big Mac. Bara härom decenniet fick vi dessutom, i Steven Spielbergs Saving Private Ryan, veta att det var USA som räddade hela världen på D-dagen i andra världskriget. De europeiska soldaterna föreföll knappt ha varit på plats och ett sådant enkelt faktum som att Winston Churchills kabinett låg bakom hela den väldiga planen tror jag inte nämndes ens i förbigående.

Nu har vi The Hurt Locker. Jag kan få för mig att filmen är producerad av Pentagon, för en film som effektivare kan få unga, adrenalinstinna amerikaner att ta värvning för att sedan återvända hem i kistor är svår att tänka sig. En film som The Hurt Locker är ur den synvinkeln betydligt effektivare än någonsin en Rambofilm, för Rambofilmerna förstår rimligen så gott som alla är rena fantasier. De är helt enkelt fiktiv superhjälteunderhållning, om man nu blir underhållen av den sortens filmer.

Samma distinktion går inte att göra med en film som The Hurt Locker. För här är allting fasansfullt realistiskt. Miljöerna, stridsscenerna, bomberna, de skadade, de stupade, civilbefolkningens lidande, faran, eländet, smutsen, rädslan. Alltsammans. Med ett mycket viktigt undantag. Hjälten. För mitt uppe i denna fasansfulla mardröm skrider desarmeringsexperten Jeremy Renner runt lika osårbar som någonsin Rambo, tar i direkt strid mot sitt befäls uttryckliga order fullständigt sinnessjuka risker och klarar sig undantagslöst utan en skråma, även om hela kvarter rasar samman runt honom i de många bombexplosionerna.

Och det är effektivt glorifierande. Men filmen är garderad, eftersom den marknadsförs som en film vars tema är att krig är en fasansfull drog, något som kan förstöra människor så mycket att de blir beroende av det. Och mycket riktigt visar det sig i slutet att Jeremy Renner älskar kriget högre än sin lille son, vilket han talar om för honom (även om sonen ännu inte kan prata och därför inte förstår vad han säger). Han talar om att när man kommit upp i hans ålder och inte längre hyser barndomens illusioner blir det antal saker man älskar i livet allt färre och i hans fall är de numera nere i summa en. Varpå man åter får se honom landa mitt i Irak, för en ny, årslång tjänstgöringsperiod, där han på nytt kan ägna sig åt att helskinnat hjältetjusig ta sina sinnessjuka risker. Man får tyvärr inte en känsla av att det är meningen att han ska framstå som förryckt. Bara att han är en tjusig hjälte. Det känns enfaldigt.

Jeremy Renner framstår som den moderna tidens rockstjärnedröm. Den som tidigare i tonåren drömde om att stå på scenen med en elgitarr i händerna kan nu i stället börja drömma om att vandra runt på Iraks gator med ett maskingevär i nävarna.

Till det kommer att filmen är så mördande (!) tråkig. Den består bokstavligt talat, utan vidare väsen om någonting, av en lång rad på varandra staplade uppdrag där ständigt allt värre IED-situationer måste åtgärdas. I den mycket snarlika Black Hawk Down av Ridley Scott ägnades i alla fall någon kvart i början åt att presentera rollfigurerna. Inte så här. De sätter igång från ruta ett och sedan pågår skjutandet och bombexplosionerna oavbrutet i en timme och femtiofem minuter. Därpå följer den lilla scenen med sonen hemma i USA och så tillbaka till kriget.

Jag förstår mig faktiskt inte på den här sortens filmer. Jag förstår inte varför man inte ärligt kan framställa själva krigsfasorna som precis så fasansfulla som de faktiskt är. För det gör man ju egentligen, men med den osannolike superhjälten mitt i krigskaoset blir alltsammans trots det så orealistiskt att filmerna skjuter bredvid målet och omintetgör sitt eget uttalade syfte.

Och därmed är det tragiskt att en film som The Hurt Locker kan nomineras i inte mindre än nio Oscarskategorier, bland dem tre av de fyra tyngsta.

I synnerhet som den alltså är så monumentalt och enfaldigt långtråkig.

Kör hårt,
Bellis

FLAGS OF OUR FATHERS av Clint Eastwood (2006)

maj 13, 2009

FLAGS OF OUR FATHERS av Clint Eastwood (2006)
Med Ryan Philippe, Jesse Bradford, Adam Beach, John Benjamin Hickey, John Slattery, Jamie Bell, Barry Pepper, Melanie Lynskey

Att eftersträva realism är bra, att berätta en historia är bättre. Flags of Our Fathers lider av något som drabbat allt fler filmer under de senaste kanske tio åren och som fått även amerikaner att välja att se dvd-filmer från hemlandet med textremsor – man hör inte vad de säger. Det är så mycket mullrande bakgrundsljud och slammer och skrammel och explosioner att stora sjok bärande (och ibland meningslös) dialog helt enkelt försvinner. Det är idiotiskt. Film är film, inte verklighet. När någon säger något ska det höras. Då ska skådespelarens röst ges en volym som överröstar till och med de mest magnifika bombkrevader. Så gjorde man på den tiden då man gjorde film i stället för att försöka göra verklighet. Så borde man börja göra igen.

Temat för Flags of Our Fathers är den politiska propagandans – i det här fallet den politiska krigspropagandans – inneboende och nödvändiga förljugenhet och ihålighet. Filmen kretsar kring en av nittonhundratalets ikonografiska stillbilder och hur den kom att bokstavligen påverka krigsförloppet. Stillbilden på soldaterna som höjer amerikanska flaggan på Iwo Jima:

En bild som i likhet med vad som förmodligen är nittonhundratalets mest kända bild, den på den massmördande terroristen Che Guevara, skänkte allmänheten en fullkomligt falsk föreställning om vad det egentligen var frågan om. Iwo Jima-bilden har blivit nästan lika känd som Che Guevara-porträttet och den klassiska stillbilden på Neil Armstrongs första steg på månen. Som bara ett exempel på detta kan nämnas att minst två världsberömda rockband, Uriah Heep och Status Quo, har använt den som förebild för skivomslag, medvetna om att så gott som alla känner igen den:

Flags of Our Fathers blottar vad som är den förmodat sanna historien – jag har medvetet låtit bli att kontrollera det innan jag skriver recensionen och filmen bygger på en litterär förlaga, men soldaterna den porträtterar fanns i verkligheten – om den väldiga propagandamaskin som drogs igång för att samla in pengar till krigsinsatsen när bilden grasserat som en skogsbrand i pressen över hela USA och vänt befolkningens förtvivlan och krigströtthet till hopp och förtröstan. Och tro på seger. Det är i alla fall vad som påstås i filmen.

Det här är intressant, för det blottar hur man hänsynslöst utnyttjar vad som till stora delar är en ren lögn för att uppnå politiska syften. Men Flags of Our Fathers känns ändå inte som en särskilt vare sig engagerande eller angelägen film. För den gör flera misstag.

Flags of Our Fathers tar inte hänsyn till att biopubliken alltsedan Oliver Stones Platoon med viss rimlighet har sett otaliga, mullrande och allt mer fasansfullt realistiska stridsscener i allt mer storvulna krigsfilmer (Stanley Kubricks Full Metal Jacket, Steven Spielbergs Saving Private Ryan, och så vidare). De scenerna behövs knappt längre, i synnerhet inte om de blir så många och så långa att de leder bort från filmens egentliga tema – den politiska propagandans förljugna ihålighet. Några av stridsscenerna från Iwo Jima ska förstås finnas med, men filmen skulle vara en halvtimme kortare om de onödiga klippts bort. De tillför inget och är – för att vara brutalt uppriktig – inte hälften så intressanta som de partier av filmen som handlar om den gradvis allt mer bisarra turné genom USA för vilken man i propagandasyfte utsätter de tre överlevande soldater som var med och reste den amerikanska flaggan på Iwo Jima.

Fast även de delarna av filmen förfelas, för man har sett det här förut. Många gånger. I olika slags filmer och ur olika synvinklar. Och Clint Eastwood och hans manusförfattare har inte kunnat hålla klichéerna borta. Den soldat som förtvivlad över förljugenheten genomför turnén berusad för att alls stå ut, och som politiskt korrekt dessutom råkar vara tjusig indian och alltså tillhör en utsatt minoritet. Den naive soldat som inte förstår att berömmelsen är femton minuter lång och tror att han verkligen ska få jobb hos något av alla de storföretag vars vicedirektörer under turnén givit honom sitt visitkort och bett honom höra av sig. Den desillusionerade fältläkaren som aldrig mer i sitt liv nämner Iwo Jima, inte ens för sina barn. Alltsammans är förutsägbart, ända fram till den ofrånkomliga, patriotiska voice overn i slutet som förklarar varför amerikanska antihjältar ändå är hjältar bara man ser dem i rätt ljus, ser dem som de verkligen var och … tja, fanfarer och trumpetsnäckor.

En väldigt mycket effektivare och mer sardoniskt avslöjande film på samma tema – den politiska propagandans förljugna ihålighet – är den lysande Wag the Dog av Barry Levinson. Även där finns ett krig med i bilden. Men ett krig som bara är påhittat. Vilket väl får sägas vara att ta det propagandistiska steget fullt ut.

Så Clint Eastwood kunde ha besparat oss sin möjligen välmenta men i slutändan sentimentala, tröttsamma och klichéfyllda Flags of Our Fathers.

Fast jag undrar om det är ett slags hyllning till forna tiders filmkonst att han låter de storslagna bakgrunderna i stridsscenerna från Iwo Jima vara endimensionella projiceringar på filmdukar, så kallad back projection?

Och jag måste medge min häpnad över att han själv har komponerat musiken till filmen. Det visste jag inte att han kunde.

Kör hårt,
Bellis

THE READER av Stephen Daldry (2008)

mars 4, 2009

THE READER av Stephen Daldry (2008)
Med Kate Winslet, Ralph Fiennes, David Kross, Bruno Ganz, Jeanette Hain, Susanne Lothar, Alissa Wilms, Flora Bartholomäi, Friederike Becht, Mattias Habich, Frieder Venus

Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.

Av samma skäl har de filmer som visar den osannolika brutaliteten i närbild, som Schindler’s List av Steven Spielberg, aldrig gjort mig lika ohyggligt illa berörd som de filmer som med små medel lyckas visa upp den maskinella och ibland till och med oförstående ondskan hos de människor som bedrev verksamheten.

Detta senare gör The Reader så övertygande och så maggropskväljande att jag började gråta. Det händer mig nästan aldrig när jag ser en film – jag är för van vid att se film, helt enkelt.

Moraltematiskt ställer den här filmen samma fråga som Carol Reeds The Third Man. Vad kommer i första rummet – moralen eller vänskapen? Hur ställer man sig till en god vän – eller, som i det här fallet, en tidigare älskarinna – om det visar sig att den människa som är en närstående är en hänsynslös massmördare, som bedriver verksamheten för egen, ekonomisk vinnings skull (The Third Man) eller för att man har order att bedriva den så effektivt som möjligt (The Reader) och, skräckinjagande nog, inte ens riktigt förstår vad det är man gör, eftersom order – i det här fallet ingen bortförklaring – måste lydas?!

Men i den här filmen finns ett tema till. Berättelsernas – det vill säga skönlitteraturens – förmåga att förlösa oss. Berättelsernas betydelse för att förstå vår tillvaro, för att orientera oss i den, eller för att söka oss bort från den. Är de berättelserna till även för de maskinellt onda människorna? Har de ens rätt till dem?

The Reader överraskar med flera oväntade, hisnande förvecklingar i en intrig som oerhört väl målar upp temat och försöker ge den moraliska frågeställningen ett slags svar. Men något entydigt budskap finns inte här – filmen ställer i slutändan fler frågor än den besvarar. För svaren ger upphov till nya frågor.

Och Kate Winslet gör en rollprestation som tillhör filmhistoriens stora. Inga överord. Hon gör sitt livs paradroll, hon är extremt övertygande, hon lyckas enastående väl alltifrån inledningens romans med en tonårspojke till den fas i filmen där hon står inför rätta och slutligen den sista fas där hon sitter i fängelse. Tänk på Anthony Hopkins rollprestation i en av nittiotalets tre bästa filmer, The Remains of the Day. Minns hur halva filmens intrig utspelas i hans mycket subtila minspel, i närbilderna på hans ansikte. Det är vad Kate Winslet gör här. Hennes ansikte berättar historien. Det är, minst sagt, imponerande. Hon visar att hon, tillsammans med Tilda Swinton och Susan Sarandon, är en av dagens allra främsta skådespelerskor.

Och två scener tidigt i filmen är omtumlande. Den första har jag aldrig sett tidigare på film, i någon variant. Det är när Kate Winslet ger den unge pojken handduken när han tar ett bad i hennes badkar, för att han blivit smutsig när han hämtat kol åt henne. Totalt överraskande och enastående effektiv och mycket vacker. Och så när hon, senare i filmen, sitter i badkaret och besvarar hans tre frågor genom att nicka respektive skaka på huvudet. Titta på hennes ansikte. Och gör det i hela filmen.

Det här är en skicklig, vacker, fasansfull, sorglig och mycket gripande film.

En film av det slag som får en att som svar på påståendet “They don’t make ‘em like that any longer” med emfas utbrista:

Yes, they do.

Kör hårt,
Bellis