Posts Tagged ‘Susan Sarandon’

CAPOTE av Bennett Miller (2005)

december 18, 2011

CAPOTE av Bennett Miller (2005)
Med Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Clifton Collins Jr., Mark Pellegrino, Allie Mickelson, Craig Archibald, Kelci Stephenson, Bronwen Coleman, Kate Shindle, David Wilson Barnes, Michael J. Burg, Chris Cooper, R. D. Reid, Rob McLaughlin, Harry Nelken, Kerr Hewitt, Bruce Greenwood, Amy Ryan, Avery Tiplady, Nazariy Demkowicz, John B. Destry

Problemet med Capote är In Cold Blood.

Problemet för Philip Seymour Hoffman är Capote.

Det här är inte enda gången omständigheterna kring hur det gick till när Truman Capote skrev In Cold Blood, som kom att bli hans i särklass mest kända bok och samtidigt hans undergång som författare eftersom han därefter aldrig förmådde slutföra något mer verk, har filmatiserats. Det finns en film till, Infamous, och det finns en TV-serie. Och det finns i alla fall ett par dramadokumentärer gjorda för TV, okända nog för att inte listas av Wikipedia. Men de finns; jag har sett dem.

Och det här är ett problem. För här gör man en spelfilm om Truman Capote och Truman Capote är som vanligt ingenting utöver den besatte författare och journalist som skrev den så kallat icke skönlitterära romanen In Cold Blood. Och skälet, vågar man misstänka, är det enkla att den, som bekant, handlar om och bygger på det ohyggliga mordet på en hel familj en novemberdag 1959, i en by i Kansas. För om det inte är skälet måste man fråga sig: varför har ingen gjort en film om hur Truman Capote skrev Breakfast at Tiffany’s?

Och skälet är förstås det enkla att en film om någon som sitter och skriver en bok inte har några som helst förutsättningar att bli särskilt intressant utan några grusliga mord eller något annat spektakulärt som bakgrund. Fast transportsträckorna finns inte oväntat i Capote också, även om de är korta – Truman sitter framför skrivmaskinen, Truman sitter i sängen och skriver i ett kollegieblock, Truman läser i anteckningsböcker, Truman står och tittar på saker och ting som har med fallet att göra, som landskap och hus och sådant där. Han gör efterforskningar. Det är inte särskilt intressant att titta på. Det är i själva verket mycket tråkigt att titta på. En arbetande rockstjärna kan vara mycket underhållande att titta på när han utför sitt arbete, företrädesvis på en scen. En arbetande författare blir mycket snabbt mycket tråkig att titta på. Hans arbete lämpar sig dåligt för filmduken och scenen.

De intressanta och stundtals magnetiskt fascinerande scenerna är de där Truman Capote gör efterforskningar genom att samtala med den ene av de båda mördarna, Perry Smith – intensivt spelad av Clifton Collins Jr. Mellan Philip Seymour Hoffman och Clifton Collins Jr. blir anspänningen ibland så stark att man rent fysiskt känner den även som tittare och bokstavligt talat inte kan slita blicken från bildskärmen. Det finns andra starka scener i Capote, men de här är de starkaste – om än, ärligt talat, inte särskilt originella. Man har sett dem i väldigt många andra filmer om människor som dömts för mord och väntar på att bli avrättade och inte minst Sean Penn och den magnifika Susan Sarandon gör det här lika bra – eller bättre – i Dead Man Walking av Tim Robbins.

Och där kommer vi in på skådespeleriet och varför Truman Capote är ett problem för Philip Seymour Hoffman. Den senare är en utomordentligt begåvad skådespelare som i de biroller han oftast tilldelas normalt överglänser filmens huvudrollsinnehavare. Här har han huvudrollen och han spelar Truman Capote enastående väl – men utan att det egentligen är en särskilt imponerande bragd. Faktiskt. Truman Capote var en så bisarr uppenbarelse – hans röst och sätt att tala och hans kroppsspråk fick honom att framstå som en töntig pajas – och porträtterad av en skådespelare blir denna vandrande absurditet en katalog över ganska lätt utförda, mycket besynnerliga egenheter. Truman Capote trovärdigt spelad framstår ofelbart som omedvetet självparodisk.

Jag skulle ha velat se en spelfilm om Truman Capote som handlade om Truman Capote före eller efter In Cold Blood, för Truman Capote under arbetet med In Cold Blood börjar ärligt talat bli ganska uttjatad. Det intressanta här är den infallsvinkel man valt och som jag inte tror att någon kan veta om den stämmer eller inte, nämligen det faktum att han bara låtsas vara Perry Smiths vän och i själva verket gång på gång ljuger honom rakt upp i ansiktet för att uppnå de högst egna syften han har med sin bok. Fast lögnen slår tillbaka mot honom själv, när han slutligen finner sig i rävsaxen att både vilja se de båda männen hängda för att äntligen kunna avsluta vad som nu blivit ren tortyr – arbetet med boken – och samtidigt finner sig ofrivilligt så härjad av utsikten att de ska bli avrättade att han drabbas av klinisk depression. Filmens förment dramatiska slutreplik känns i sken av detta korkat onödig.

Man kan fundera på den något udda omständigheten att filmen Capote bygger på en bok som bygger på den verkliga händelsen om en författare som skriver en bok om en verklig händelse, men gör det i form av en påstått icke-skönlitterär roman. Diverse utvikningar på metanivå skulle vara lätta att göra, men ointresserad som jag är av sådana övningar överlåter jag dem åt någon annan.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

RABBIT HOLE av John Cameron Mitchell (2010)

februari 27, 2011

RABBIT HOLE av John Cameron Mitchell (2010)
Med Nicole Kidman, Aaron Eckhart, Dianne Wiest, Miles Teller, Tammy Blanchard, Sandra Oh, Giancarlo Esposito, Jon Tenney, Stephen Mailer, Mike Doyle, Roberta Wallach, Patricia Kalember, Ali Marsh, Yetta Gottesman, Colin Mitchell

INFÖR OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategori:
Bästa kvinnliga huvudroll (Nicole Kidman)

Man skulle kunna tänka sig ett experiment. Man skulle kunna samla ihop tio kompetent genomförda – för att inte säga till och med välgjorda – filmer som handlar om ett föräldrapar som har förlorat sitt barn i en olycka och som försöker gå vidare i livet. Man skulle kunna ta vilka tio filmer som helst på det temat – eller kanske bara fem – och om man struntade i att det var olika skådespelare som spelade föräldraparet i olika scener, skulle man genom att plocka scener ur de tio – eller kanske bara fem – olika filmerna kunna sätta ihop hela Rabbit Hole. För jag hittar inte en enda scen här som jag inte har sett förut. De flesta i rätt många versioner. Och de scenerna har i sin tur alla ingått i filmer som varit så snarlika Rabbit Hole att jag tror att jag har glömt bort minst hälften av dem fullständigt, förmodligen fler. Därför att de är ständiga upprepningar av varandra.

Rabbit Hole är en rätt bra version i mängden, men det beror uteslutande på skådespeleriet. Nicole Kidman har i tidiga medelåldern blivit en på många sätt förträfflig skådespelerska, men hon övertygar i Rabbit Hole med schabloner. Rent teoretiskt skulle hon till och med ha kunnat kopiera dem från sina föregångare i samma film fast med alla de andra titlarna. Och detsamma gäller Aaron Eckhart. Och Miles Teller och till och med den enastående Dianne Wiest, numera i mina ögon förvånansvärt åldrad (fast jag hade nog bara glömt hur gammal hon faktiskt har hunnit bli – man gör lätt det om man då och då ser om äldre filmer där favoritskådespelare eller favoritskådespelerskor är med).

Med detta vill jag i och för sig inte ha sagt att Rabbit Hole inte skulle vara sevärd. Den är värd att se för den som vill se ett ganska inkännande (men det finns bättre) porträtt av två människor som försöker gå vidare i tillvaron efter att ha förlorat sitt barn, som reagerar på olika sätt, som kolliderar med varandra i sina försök att hantera situationen. Och om man vill se vad som förstås är en tårdrypare.

Fast å andra sidan skulle man i stället – och det är vad jag rekommenderar – kunna se vad som antagligen är den främsta film på det här temat som gjorts och där Dustin Hoffman gör vad jag anser vara hans paradroll och där hans motspelerska är en av filmhistoriens mest begåvade aktriser, som över huvud taget aldrig gör något annat än lysande rolltolkningar – Susan Sarandon.

Den filmen heter Moonlight Mile och är regisserad av Brad Silberling.

Och den innehåller rätt många scener som inte förekommer i de övriga versionerna. Till och med väldigt många.

Kör hårt,
Bellis

THE READER av Stephen Daldry (2008)

mars 4, 2009

THE READER av Stephen Daldry (2008)
Med Kate Winslet, Ralph Fiennes, David Kross, Bruno Ganz, Jeanette Hain, Susanne Lothar, Alissa Wilms, Flora Bartholomäi, Friederike Becht, Mattias Habich, Frieder Venus

Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.

Av samma skäl har de filmer som visar den osannolika brutaliteten i närbild, som Schindler’s List av Steven Spielberg, aldrig gjort mig lika ohyggligt illa berörd som de filmer som med små medel lyckas visa upp den maskinella och ibland till och med oförstående ondskan hos de människor som bedrev verksamheten.

Detta senare gör The Reader så övertygande och så maggropskväljande att jag började gråta. Det händer mig nästan aldrig när jag ser en film – jag är för van vid att se film, helt enkelt.

Moraltematiskt ställer den här filmen samma fråga som Carol Reeds The Third Man. Vad kommer i första rummet – moralen eller vänskapen? Hur ställer man sig till en god vän – eller, som i det här fallet, en tidigare älskarinna – om det visar sig att den människa som är en närstående är en hänsynslös massmördare, som bedriver verksamheten för egen, ekonomisk vinnings skull (The Third Man) eller för att man har order att bedriva den så effektivt som möjligt (The Reader) och, skräckinjagande nog, inte ens riktigt förstår vad det är man gör, eftersom order – i det här fallet ingen bortförklaring – måste lydas?!

Men i den här filmen finns ett tema till. Berättelsernas – det vill säga skönlitteraturens – förmåga att förlösa oss. Berättelsernas betydelse för att förstå vår tillvaro, för att orientera oss i den, eller för att söka oss bort från den. Är de berättelserna till även för de maskinellt onda människorna? Har de ens rätt till dem?

The Reader överraskar med flera oväntade, hisnande förvecklingar i en intrig som oerhört väl målar upp temat och försöker ge den moraliska frågeställningen ett slags svar. Men något entydigt budskap finns inte här – filmen ställer i slutändan fler frågor än den besvarar. För svaren ger upphov till nya frågor.

Och Kate Winslet gör en rollprestation som tillhör filmhistoriens stora. Inga överord. Hon gör sitt livs paradroll, hon är extremt övertygande, hon lyckas enastående väl alltifrån inledningens romans med en tonårspojke till den fas i filmen där hon står inför rätta och slutligen den sista fas där hon sitter i fängelse. Tänk på Anthony Hopkins rollprestation i en av nittiotalets tre bästa filmer, The Remains of the Day. Minns hur halva filmens intrig utspelas i hans mycket subtila minspel, i närbilderna på hans ansikte. Det är vad Kate Winslet gör här. Hennes ansikte berättar historien. Det är, minst sagt, imponerande. Hon visar att hon, tillsammans med Tilda Swinton och Susan Sarandon, är en av dagens allra främsta skådespelerskor.

Och två scener tidigt i filmen är omtumlande. Den första har jag aldrig sett tidigare på film, i någon variant. Det är när Kate Winslet ger den unge pojken handduken när han tar ett bad i hennes badkar, för att han blivit smutsig när han hämtat kol åt henne. Totalt överraskande och enastående effektiv och mycket vacker. Och så när hon, senare i filmen, sitter i badkaret och besvarar hans tre frågor genom att nicka respektive skaka på huvudet. Titta på hennes ansikte. Och gör det i hela filmen.

Det här är en skicklig, vacker, fasansfull, sorglig och mycket gripande film.

En film av det slag som får en att som svar på påståendet “They don’t make ‘em like that any longer” med emfas utbrista:

Yes, they do.

Kör hårt,
Bellis