Posts Tagged ‘Sylvester Stallone’

300 av Zack Snyder (2006)

juli 24, 2016

300 av Zack Snyder (2006)
Med Gerard Butler, Lena Headey, Dominic West, David Wenham, Vincent Regan, Michael Fassbender, Tom Wisdom, Andrew Pleavin, Andrew Tiernan, Rodrigo Santoro, Giovani Cimmino, Stephen McHattie, Greg Kramer, Kelly Craig, Ely Snider, Tyler Neitzel, Tim Connolly, Peter Mensah, Marie-Julie Rivest

I en oändlig parad av gigantiska blockbusterspektakel där Hollywoods högst betalde skådespelare, Mr. Visual Special Effects, har lagt beslag på över 95% av budgeten och nästan hela filmen, finns mycket sällan utrymme för något annat än de endimensionella, syntetiska landskapen på datorskärmar som efterbehandlade rörliga bilder på skådespelare skuttar omkring och actionsekvensar sig framför.

Något man sällan har utrymme för är intrig, dialog, och skådespeleri. I själva verket kan man fundera över varför skådespelare över huvud taget hyrs in, eftersom man lika gärna kunde datorgenerera dem allihop när man nu ändå datorgenerar 95% av dem (för tro inte för en enda sekund att de jättelika horderna i 300 består av riktiga människor, vilket ju för övrigt blir pinsamt uppenbart när den handfull som är riktiga människor står framför den alldeles platta horden på skärmen bakom sig).

Det autentiskt fascinerande med 300 är att man lyckats skruva till datorprogrammeringen på något sätt, vilket medfört att bergen precis som i en billig gammal C-rulle från 1950-talet ser ut att vara gjorda av skumgummi (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av skumgummi, men det är oklart varför man velat imitera den effekten i det här datorgenanteriet) och byggnaderna av papier maché (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av… ja, och så vidare).

Så här går det till när man gör en sådan här blockbusterfilm:

Man spelar in en lång rad pompösa, storvulna actionsekvenser, där folk skuttar, springer, viftar med vapen, och slåss med varandra. Om vapnen är svärd, klistrar man något slags historisk etikett på filmen – i det här fallet valde man det vittbesjungna slaget vid Thermopylae i antikens Grekland – eller plockar en etikett från lämplig fantasybok, till exempel Tolkiens Lord of the Rings-trilogi.

Om vapnen i actionsekvenserna är pistoler, kulsprutor, handgranater, och annat sådant oknytt, och man färdas i bilar, förlägger man i stället filmen till nutiden, hyr in Arnold Sylvester Bruce Willis Schwarzenegger Stallone, och gör en film om en ensam hjälte som ägnar två timmar åt att skutta runt och skjuta tretusen skurkar.

Om vapnen är strålpistoler och lasersvärd, och man färdas i rymdskepp och hjältarna är robotar, stora teddybjörnar, och i förekommande fall prinsessor med kringlor över öronen, kallar man filmen för Star Wars del 8965.

Som synes hamnade 300 i den första kategorin.

Jag kan föreställa mig att det finns enstaka läsare som möjligen kan tänkas vilja kravla igenom den här katatoniframkallande kalkonen, men för dem av er som nöjer sig med ett handlingssammandrag har jag åstadkommit ett sådant. Kodnycklarna först, sedan sammandraget:

A = Kung Leonídas står på en klippa och skriker ”Spartans!” åt sina mannar så att spottet duschar ur munnen

B = Ett gäng nakna karlar springer runt framför en platt landskapsbild genererad på en datorskärm. De viftar med svärd och vrålar så spottet duschar.

C = Stora monster i både ”mänsklig” och ”djurisk” skepnad kommer rusande och morrar åt karlarna i punkt B, tillsammans med ett jättegäng andra konstiga karlar med mässingsmasker.

D = Alla karlarna och monstren slåss, skuttar, morrar och fäktas med svärd, och skuttar ännu mer, i 15 minuter.

E = Drottning Gorgo av Sparta står i sin stad och kväker ur sig plattityder, omgiven av datorgenererade byggnader som fascinerande nog ser ut att vara gjorda av papier maché.

F = Filmen är slut.

Intrigschema:

A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, F.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

BLADE RUNNER av Ridley Scott (1982)

november 26, 2013

BLADE RUNNER av Ridley Scott (1982)
Med Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos, M. Emmet Walsh, Daryl Hannah, William Sanderson, Brion James, Joe Turkel, Joanna Cassidy, James Hong, Morgan Paull, Kevin Thompson, John Edward Allen, Hy Pyke, Kimiko Hiroshige, Robert Okazaki, Carolyn DeMirijan

Det finns två problem med kultklassikern Blade Runner.

Det första problemet är att en tänkvärt spekulerande science fiction-film med ett relevant tema som går att behandla endast inom science fiction-genren, och till yttermera visso en film som bygger på en roman av Philip K. Dick (romanen heter Do Androids Dream of Electric Sheep?, på svenska som Androidens drömmar), även den … så tröttsamt … måste anfrätas av ett antal osannolikt omtumlande actionsekvenser. Var det verkligen nödvändigt? Slutuppgörelsen ser ut som slutuppgörelsen i vilken film som helst med Bruce Sylvester Arnold Schwarzenegger Stallone Willis. Med undantag av att det regnar, förstås.

Och det är strängt taget det andra problemet. Det regniga stadslandskapet, hämtat direkt ur film noir-genren och påklätt en framtidskostym. Ett problem som samtidigt inte är ett. På sätt och vis. Stadslandskapet i den här framtidsskildringen är så enastående suggestivt att det i princip tar över huvudrollen. Fast det är nästan omöjligt att som tittare inte gång på gång komma att tänka på filmen Ridley Scott gjorde före Blade Runner. Alltså, Alien. Som nog är den första film i historien där rymdskeppet i en framtid som är så avlägsen att rymdfart blivit en vardaglig företeelse är trovärdigt skamfilat, nedgånget och hoptejpat. Det är väldigt suggestivt. Problemet är att rymdskeppets interiör i Alien ser nästan precis ut som stadens exteriör i Blade Runner. Och när man kommer inomhus, i stadens fallfärdiga, sedan länge övergivna hyreshus där bisarra människospillror nu bosatt sig, är det lätt att få för sig att de helt enkelt plockade över rekvisitan från Alienstudion, spikade om den lite och körde på med den igen. För det ser ju nästan likadant ut.

Men om man bortser från de här båda omständigheterna, och i själva verket anammar den senare eftersom stadslandskapet som sagt är suggestivt, innehar Blade Runner förmodligen distinktionen av att vara den mest lyckade av alla Philip K. Dick-filmatiseringar (fast jag har inte sett alla, så jag ska inte svära på att jag verkligen tycker det). För faktum kvarstår att temat som kretsar kring när en konstgjord människa – en android – blir levande och jagmedveten på riktigt och därför bör ha samma människovärde som en biologisk människa är och förblir intressant och ännu mycket aktuellare idag, när vi kommit ännu mycket närmare den sortens maskin än när filmen gjordes.

Fast det är väsentligt att inte se originalversionen av filmen, utan antingen the director’s cut eller den andra specialversionen, vad de nu kallar den. Eller om det finns två. I vanliga fall skulle jag i princip aldrig säga något sådant, men i det här fallet stämmer det. För slutet i originalversionen är en påklistrad råttsvans som kommer farligt nära att paradoxalt motsäga hela den film som föregått det och som dessutom är sockersött lyckligt, vilket även det är en paradoxal motsägelse i sken – eller snarare mörker – av den ödesmättat dystra berättelse fylld av förtvivlan som filmen gestaltat.

Håller man bara allt det här i minnet känns det inte alls orimligt att Blade Runner kommer att kännas minnesvärd när man sett den.

Både för sin möjligen inte fullgångna men dock intelligenta behandling av temat och sitt suggestiva stadslandskap.

Kör hårt,
Bellis

INCEPTION av Christopher Nolan (2010)

mars 8, 2011

INCEPTION av Christopher Nolan (2010)
Med Leonardo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Ken Watanabe, Dileep Rao, Cillian Murphy, Tom Berenger, Marion Cotillard, Pete Postlethwaite, Michael Caine, Lukas Haas, Tai-Li Lee, Claire Geare, Magnus Nolan

I EFTERDYNINGARNA TILL OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Scenografi (Guy Hendrix Dyas, Larry Dyas, Doug Mowat), Filmfotografi (Wally Pfister), Filmmusik (Hans Zimmer), Ljud (Richard King), Ljudmixning (Lora Hirschberg, Gary A. Rizzo, Ed Novick), Specialeffekter (Paul Franklin, Chris Courbold, Andrew Lockley, Peter Bebb), Bästa originalmanuskript (Christopher Nolan)

Vann i följande kategorier: Filmfotografi, Ljudmixning, Specialefffekter

Christopher Nolan har skrivit ett originalmanuskript, men han har läst science fiction-författarna Philip K. Dick och Christopher Anvil. Inception är den i särklass bästa Philip K. Dick-filmatisering jag har sett, trots att den inte är någon Philip K. Dick-filmatisering. Och inte någon Christopher Anvil-filmatisering. Det är temat som kommer från Philip K. Dick och Christopher Anvil – de många lagren av verklighet, där alla lager inklusive vår verklighet (eller det vi kallar vår verklighet) är lika illusoriskt verkliga och där gränserna till slut är utsuddade och definitionen av vad som är den ”verkliga” verkligheten blir meningslös, eftersom någon sådan egentligen inte existerar. Rent bokstavligt är behandlingen av temat plockat ur Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale och Christopher Anvils långnovell Mind Partner. Från framförallt den senare har filmen lånat flera detaljer, som att man med droger eller tekniska hjälpmedel försänkt i en av de drömmar som för den drömmande är en verklighet lika påtaglig som vår kan leva ett helt liv för att sedan vakna upp och gå vidare i sitt vanliga liv, här och nu i vår verklighet, för att därefter på nytt vakna upp och plötsligt inse att även det livet var en dröm, och så vidare. Inception lägger fascinerande nog till ytterligare faktorer, som att flera människor med de tekniska hjälpmedlen kan leva i en annan människas undermedvetna drömmar, lika påtagliga, lika verkliga, lika detaljerade, lika uppenbart äkta som den verklighet vi alla just nu ser omkring oss. Inception är en av de få science fiction-filmer i historien som spektakulärt utnyttjar genrens inneboende möjligheter till svindlande nya sätt att betrakta verkligheten.

Inception är dessutom ett svindlande publiksvek. Mot denna vidunderliga idéfond, väl gestaltad och suggestivt iscensatt, uppvisas en oändlig, mycket tröttsam parad av explosioner, biljakter, smattrande skottlossningar, springande och skuttande hjältar, och allt det där andra som så ofrånkomligt fyller filmerna där Bruce Arnold Sylvester Stallone Schwarzenegger Willis brukar hålla till. Jag läste någonstans häromdagen att ”Actionsekvenser i filmer är det tråkigaste jag vet, för det *händer* ju ingenting” och det är nog det bästa omdöme om den sortens inslag i filmer jag någonsin har sett. Nej, just det. Det *händer* ju ingenting. Allt bara exploderar. Hela tiden. Och så skjuter de. Hela tiden. Och springer och hoppar och skuttar. Hela tiden.

Inception är ett svindlande publiksvek på ytterligare ett plan. Den plågsamt enkla actionintrig man klistrat på den vidunderliga idéfonden, och som gång på gång inte bara spricker utan rämnar som om även den belamrats med de exploderande specialeffekter som får scenografin att rasa samman i parti och minut, har ingenting med idéfonden att göra. Den skulle ha fungerat alldeles utmärkt utan den. Kille är oskyldigt misstänkt för att ha mördat sin fru, därför måste han fly landet och därför kan han inte träffa sina barn, men begår han ett brott kommer en mycket inflytelserik, korrupt affärsman att dra i trådar och få myndigheterna att helt enkelt begrava misstankarna mot honom. Jag tror att jag har sett den filmen åtminstone hundra gånger förut, utan den här idéfonden.

Förmodligen säger det mycket om de autentiska Philip K. Dick-filmatiseringarna att Inception utan att vara en Philip K. Dick-filmatisering trots det är den bästa av dem.

Fast jag har mycket svårt att tro att Philip K. Dick någonsin skulle ha hittat på en rollfigur så enfaldigt osannolik som filmens till arkitekt studerande collegetjej, som inte bara med förbluffande brist på förvåning och en orädd axelryckning accepterar att det finns otaliga lager verklighet, utan som dessutom på fem minuter visar sig förstå alltsammans bättre än de proffs som ägnat sig åt att verklighetshoppa i åratal. Och dessutom är hon en alldeles förträfflig actiontjej som hoppar, skjuter och springer mellan verkligheter på ett sätt som får en att börja undra vad arkitekturpluggande tjejer i övre tonåren egentligen lär sig på amerikanska college.

Men nåja, hon är i alla fall bättre än Arnold Schwarzenegger var i Total Recall, som faktiskt påstås vara en filmatisering av Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale.

Den filmen gör de en nyinspelning av nu. I vanliga fall avskyr jag refakes, men i det fallet är behovet påkallat (om inte även nyinspelningen tillåts bli en ursäkt för att spränga allt i luften, vilket tyvärr inte är särskilt sannolikt).

Jag skulle inte ha något emot en nyinspelning av Inception heller.

En nyinspelning där man faktiskt utnyttjar det tema, den idéfond man så suggestivt lyckas måla upp.

Kör hårt,
Bellis

DR. NO av Terence Young (1962)

januari 15, 2010

DR. NO av Terence Young (1962)
Svensk titel: Agent 007 med rätt att döda
Med Sean Connery, Ursula Andress, Lois Maxwell, Eunice Gayson, John Kitzmiller, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson, Zena Marshall, Peter Burton, Yvonne Shima, Michel Mok

INGEN SPOILERVARNING – HELT ONÖDIG

James Bond är ett recept. Om receptet inte innehåller alla ingredienser, varje gång, är det inte James Bond. Huruvida man gillar James Bond eller inte beror på om man gillar ingredienserna. Ungefär på samma sätt som man gillar eller inte gillar en drink. En vodka martini, lemon peeled, shaken not stirred.

Dr. No är den första James Bond-filmen.

Låt oss göra en undersökning. Låt oss se efter om ingredienserna ingår och i så fall pricka av dem.

001
Teasern.
Det vill säga, den lilla actionsekvens som föregår själva filmen och som fuktar aptiten inför vad som komma skall. Ingår.

002
Bondbrudarna.
Som James Bond nedlägger med samma självklara, oberörda elegans som han nedlägger skurkarna. Fast på olika sätt. Ingår.

003
Replikerna.
De snabba, svart humoristiska, ironiska repliker som Bond respektlöst fäller vid de mest opassande tillfällen. Ingår.

004
Högkvarteret.
Ankomsten till MI5:s högkvarter i London, där James Bond bedriver sin ständiga flört med sekreteraren miss Moneypenny, den enda kvinna han aldrig förför, och är lika ständigt spydig mot MI5:s chef M, när denne ger honom hans uppdrag. Ingår.

005
Skurken.
Den megalomane, sinnessjuke, fullständigt orealistiske, ofattbart rike superskurken som avser att härska över hela världen. Ingår.

006
Anläggningen.
Den underjordiska, gigantiska, fullständigt orealistiska anläggning som skurken bebor och med vars avancerade vapenkomplex i form av science fiction-artade apparater han tänker skaffa sig världsherravälde. En anläggning som, obegripligt nog, i ledningscentralen är utrustad med en spak på väggen vid vilken det sitter en skylt där det står: ”Dra i den här spaken så exploderar hela anläggningen”. Ingår.

007
James Bond.
I denna den första av alla James Bond-biofilmer ser vi den riktige James Bond. Sean Connery. En god vän sa till mig vid ett tillfälle att allra första gången James Bond över huvud taget syns i bild, på casinot precis i början av Dr. No, när han tänder en cigarett och på Sylvia Trenchs fråga vem han är svarar: ”Bond. James Bond”, så är detta mer James Bond än någon annan filmscen i hela James Bond-serien. Det stämmer. Den här mannen, vid spelbordet på casinot, *är* Bond. James Bond. Så Bond ingår även han.

James Bond-filmerna är, som serie betraktade, de utan jämförelse framgångsrikaste i filmhistorien. Tarzan, Star Wars, Indiana Jones, Rocky och andra blygsamma ansatser kommer inte ens i närheten. James Bond är ett arketypiskt begrepp – känt i precis hela världen – som i sammanhanget saknar motstycke. Kommersiellt är framgången exempellös. Det är nog ingen överdrift att någon miljard människor har sett minst en Bond-film. De flesta av dem har sett många fler. (Allra mest sedd av filmerna är enligt uppgift nummer tre i serien, Goldfinger av Guy Hamilton.)

Och redan i Dr. No slås receptet fast. Det enda som saknas är MI5:s laboratorium med chefsteknikern Q, som förser James Bond med de tekniska, innovativa hjälpmedel han behöver i fält. Q finns inte med i första filmen, men kom senare att bli en stående ingrediens även han.

Huruvida man gillar James Bond beror som sagt på om man gillar ingredienserna. Gillar man dem inte är det kört. För Bondfilmerna är i princip samma film varje gång. Man vet vad man får. Men gillar man ingredienserna, så är Dr. No en Bondfilm i särklass. Och bland actionfilmer intar Bondfilmerna en särställning (med undantag av de allra senaste i serien, den sista med Pierce Brosnan som snarare var ett slags förklädd Star Trek och de båda första med Daniel Craig, som spelar en fullständigt misslyckad James Bond i fullständigt misslyckade produktioner där receptet chockerande nog helt har förändrats). Den särställningen intar de tack vare sin distanserande självironi. Bondfilmerna tar inte sig själva på blodigt allvar (och innehåller för övrigt och befriande nog så gott som inget blod). Det som gör dem inte bara uthärdliga utan till storslagen underhållning är att de är extravaganzor med självdistans, som parodierar sig själva – och omvärlden. Se till exempel ett av de eleganta insideskämten i Dr. No. När filmen spelades in hade tavlan The Duke of Wellington av Francisco Goya nyligen stulits från National Gallery i London. Så Bond får syn på tavlan i den flotta matsalen i Dr. No:s underjordiska anläggning.

De ständiga, ironiska själv- och omvärldsreferenserna gör Bondfilmerna till ett lika roande som, ibland, intellektuellt pussel för den som är så lagd att man inte endast vill låta sig överväldigas av den självdistanserade underhållningen.

Till det kommer att våldet och actionsekvenserna i Bondfilmerna (i och för sig bara marginellt i och med teasern i denna första) för det mesta har ett mycket försonande drag av löje som helt saknas i den breda mittfåra av actionfilmer som görs av Sylvester Bruce Arnold Schwarzenegger Willis Stallone. De senares filmer är brutalt och långtråkigt outhärdliga, medan James Bond är fenomenal underhållning. Inte så sällan slåss Bond mot någon obehaglig och enormt storvuxen skurk, bara för att av en slump råka hitta något mycket fånigt föremål som han kastar i huvudet på skurken, varpå slagsmålet är avklarat. Kanske mest utpräglat i scenen från hälsohemmet Scrublands i Never Say Never Again av Irvin Kershner, där Bond i stridens hetta får tag på en behållare med vätska som han skvätter i ögonen på skurken. Varpå skurken vrålande av smärta svimmar och faller så illa att han dör. Bond tittar förbluffad på behållarens etikett: ”Urinprov. James Bond.”

I Dr. No, och i de övriga sex äkta Bondfilmerna, kommer till allt detta Sean Connery. Innan Sean Connery blev James Bond ingick han i The Royal Shakespeare Company. Sean Connery är en av filmdukens autentiskt stora skådespelare. James Bond är en endimensionell pappfigur, till synes omöjlig att göra något av eftersom han egentligen bara har två lägen – världsvant elegant förförare och livsfarlig hemlig agent som är expert på närstrid. Men Sean Connery förmår, som ende skådespelare som har porträtterat honom, skänka gestalten ett visst djup. Så mycket det nu alls går. Han lägger en extra dimension till James Bond som aldrig har funnits i manuskripten, bland annat genom att till och med – stundtals – i minspel (och i Dr. No i en replik, som dock rimligen stod i manuskriptet) visa prov på rädsla. Men på ett mycket subtilt sätt, för mod är inte frånvaro av rädsla – det är förmågan att bete sig som om man vore orädd, trots att man inte är det. Att gestalta det på film är inte lätt. I James Bond-serien har ingen annan lyckats.

Redan i Dr. No trumfas James Bond skickligt fram som en magnetiskt karismatisk gestalt. Lägg märke till när man använder det ledmotiv som är ett av filmhistoriens absolut bästa. Inte i actionsekvenser, utan när James Bond promenerar runt eller går in i en hotellobby. Man ser James Bond som inte gör något annat än att synas på duken, ledmotivet ligger suggestivt i bakgrunden och förstärker hans väldiga karisma, och man är förlorad.

Sean Connery är Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis

CASINO ROYALE av Martin Campbell (2006)

mars 25, 2009

CASINO ROYALE av Martin Campbell (2006)
Med Daniel Craig, Eva Green, Judi Dench, Mads Mikkelsen, Jeffrey Wright, Giancarlo Ciannini, Caterina Murino, Simon Abkarian, Isaach de Bankole, Jesper Christensen, Ivana Millicevic, Tobias Menzies, Claudio Santamaria, Sebastien Foucan, Malcolm Sinclair, Richard Sammel, Ludger Pistor, Joseph Millson, Darwin Shaw, Clemens Schick, Emmanuel Avena, Tsai Chin

Jag tror att det är begripligt. Varför de har gjort som de har gjort, alltså. Förmodligen fungerar inte formeln längre och förmodligen måste de faktiskt helt förnya och stöpa om gestalten för att kunna fortsätta göra James Bond-filmer som tar in tillräckligt med kassastålar för att det ska vara kostnaderna värt. En annan variant vore förstås att sluta göra James Bond-filmer, men den tanken lär inte falla Bondkoncernen in.

Med andra ord, jag tänker faktiskt inte säga att de är korkade och att det var bättre förr. Fast med det sagt, de är korkade och det var bättre förr.

För James Bond är som Big Mac. Man vet vad man får, varje gång. Gillar man Big Mac så gillar man Big Mac, även om man då och då får en som är ljummen och fadd. Ändrar man på receptet så upphör Big Mac att vara Big Mac. Det går inte att byta ut köttfärsen mot palsternacka, salladen mot vaniljsås och brödet mot spaghetti. Samma sak med James Bond. Det finns ett antal ingredienser som är nödvändiga för att det ska bli James Bond. Om de ingredienserna saknas, så är det inte längre James Bond. För James Bond är inte stor filmkonst. James Bond är en produkt. James Bond är Big Mac.

Det må vara ett ekonomiskt rimligt tilltag att helt stöpa om Bond-gestalten, men det gör också filmen – och de följande filmerna med Daniel Craig och sannolikt hans efterföljare som ”Bond” – till något helt annat än Bond. Ta bort det som ger Bond-filmerna deras särprägel och de slutar att vara Bond-filmer.

Med Pierce Brosnans sista Bond-film, Die Another Day, gick man för långt åt ett annat håll. Den påminner mer om en Star Trek-film än en Bond-film, med bland annat en osynlig bil (!) i vilken dessutom föraren automatiskt blir osynlig (!). Där gick man långt över gränsen för vad som är James Bond, åt Star Trek-hållet. Nu går man långt över gränsen åt ett annat och ännu mer förödande håll.

Actionsekvenserna i Casino Royale är tillbaka på de något trovärdigare nivåerna i de första decenniernas Bond-filmer, med en avgörande skillnad; självdistansen och humorn saknas fullständigt. I den gamla tidens Bond-filmer brukade Bond hitta något oväntat och väldigt löjligt föremål som han kastade i huvudet på skurken och även om slagsmålen stundtals var rätt brutala så var det aldrig någon som blödde särskilt mycket och Bond avslutade dem alltid med en dräpande fyndig kommentar.

I Casino Royale är actionsekvenserna dels relativt få, dels relativt sannolika (alltså inte särskilt svindlande, möjligen undantagandes jakten till fots i början), dels brutala, psykotiska, blodiga och humorlösa, och därför identiska med motsvarande sekvenser i otaliga andra, anonyma actionfilmer (ofta med Arnold Bruce Sylvester Schwarzenegger Willis Stallone i huvudrollen) och helt renons på Bondskolans alla kännemärken.

Annat som saknas är Q (Bond har inga anmärkningsvärda tekniska hjälpmedel alls, för första gången i historien), Bonds förfining (han använder ord som ”balls” och ”bitch”, han sveper avsiktligt och likt en ruffig east endare bort högarna med spelmarker vid spelbordet, han går klädd i sjaviga kläder, och så vidare), de snabba, fyndiga replikerna och till och med Bonds klassiska drink – när han nu beställer en vodka martini frågar bartendern om den ska vara ”shaken or stirred”, på vilket Bond häpnadsväckande nog och med slaskigt språkbruk svarar: ”I don’t give a damn”.

Daniel Craig är i det närmaste rakt motsatt i princip alla tidigare Bond-skådespelare. Men inte bara till sättet. I vilken annan Bond-film som helst skulle han, med det utseendet, ha spelat en skurk från öststaterna. James Bond är lång, mörkhårig, har mörka ögon och ser hårdför ut. Daniel Craig är liten till växten, förmodligen runt 1.70. Han är blond. Han har blå ögon. Och han trutar med munnen, vilket får honom att se ut som en tjurig liten pojke – ett intryck som förstärks av den löjliga frisyren, med en liten Dennistofs där bak (ur de kameravinklar där flinten inte lyser igenom, för då bländas man), och av hans buttra tonfall och grötiga diktion.

Detsamma gäller skurkarna. De är visserligen märkbart psykotiska, men samtidigt väldigt jordnära. De gör sådant som skurkar faktiskt gör. Le Chiffre har ingen som helst lust att ödelägga hela världen med väldiga maskinkomplex som i slutet av filmen höjer sig ur marken eller havet, han nöjer sig med att göra affärer med pengar från terroristorganisationer. Typer som han finns i verkligheten. Och mellan dem å ena sidan och Blofeld och hans brottssyndikat S.P.E.C.T.R.E. å den andra ligger ett universum.

Jag tycker inte att Casino Royale fungerar. Förutom som dussin-actionfilm av samma slag som Bruce Arnold Sylvester Schwarzenegger Willis Stallone gör. Det som gjorde James Bond underhållande, rolig och intressant var allt det som nu har skalats bort för att Bond-filmerna ska bli likadana som alla andra actionfilmer. Tristast är att självdistansen och självironin som präglar alla tidigare Bond-filmer och som gör dem unika i facket är helt utraderade här.

Och därmed finns verkligen inte längre några Bond-filmer. Trots att man ansträngt sig så mycket att man som sista replik i Casino Royale, där den väldiga slutuppgörelsen bara består av ett skott i benet på den som visat sig vara skurken, låter Daniel Craig säga: ”The name is Bond. James Bond.”*

Varpå ledmotivet äntligen spelas och eftertexterna börjar rulla.

Kör hårt,
Bellis

* För de riktigt Bond-hängivna finns här något att bita i och försöka analysera. Egentligen lyder den klassiska repliken så här: ”My name is Bond. James Bond.” Det Daniel Craig säger är i själva verket en parafras på vad den riktige James Bond sa vid sin entré som prisutdelare på Oscarsgalan 1988: ”The name is Connery. Sean Connery.”

ROCKY BALBOA av Sylvester Stallone (2006)

mars 4, 2009

ROCKY BALBOA av Sylvester Stallone (2006)
Med Sylvester Stallone, Burt Young, Geraldine Hughes, Antonia Tarver, Milo Ventimiglia, Tony Burton, A. J. Benza, James Francis Kelly III, Talia Shire, Mike Tyson, Lou DiBella, Ana Gerena, Angela Boyd, Henry G. Sanders, Pedro Lovell

SPOILERVARNING – SLUTET AVSLÖJAS

Det är väldigt lätt att göra sig lustig över Sly Stallone. Han har gjort en lång rad enfaldiga skräpfilmer och han är en mycket medelmåttig skådespelare. Men – och det är rätt viktigt – han är inte dum i huvudet.

När han var 29 år gammal och hade 750 dollar på bankkontot, bestämde han sig för att skriva ett filmmanus. Det tog 17 dagar. Filmen kom att heta Rocky, Sly Stallone spelade själv huvudrollen och den vann en Oscar för bästa film och tog dessutom en statyett för bästa regissör och en för bästa klippning. Den nominerades i ytterligare 7 kategorier. Och det här var inte alldeles oförtjänt – även om filmen inte har åldrats särskilt väl, i synnerhet inte i sken av de många allt fånigare uppföljarna, så var den en sensation när den kom. Jag gillade den då – 1977 – men har haft lättare att tygla min förtjusning sedan dess.

Fast, poängen: Rocky var ett slags fenomen, som i kamp mot filmer som Taxi Driver och Star Wars och Network och All the President’s Men blev en box office-hit. Och även om den berättar en väldigt enkel historia, så gör den det effektivt.

Nu är vi framme vid kapitel 76548 i berättelsen om Rocky. Den uppenbart lögnaktiga kungörelsen att Rocky hela tiden varit avsedd som en trilogi, som påstods när den gjort succé och man ville göra ett antal uppföljare, har blivit ännu mer genomskinlig i takt med att trilogin i stället blivit en… ja, vad är det? Hur många Rocky-filmer finns det egentligen? Är det 6 eller 7?

Men så kommer då Rocky Balboa.

Det här är inte en stor film. Det är inte stor filmkonst. Men det är en film som man inte utan vidare kan avfärda. För den är inte heller dum. Faktiskt.

För det första har den, för den som vet något om tungviktsboxning, en uppenbar förlaga i verkligheten. Matchen som Evander Holyfield gick mot Mike Tyson 1996. Mike Tyson hade i en mycket lång rad segrar slagit sina motståndare på knockout under de första trettio sekunderna i första ronden och många av oss som gillar tungviktsboxning började få allt klarare för oss att han inte kunde boxas. Han hade bara en stridsvagnstung höger (eller var det en vänster? – man glömmer när det gäller en så komplett ointressant boxare), men han saknade uthållighet (vilket är vad boxning handlar om) och han hade ingen teknik (vilket är vad boxning ännu mer handlar om), i synnerhet inte jämförd med rättmätiga legendarer som Muhammad Ali (är och förblir störst av dem alla), George Foreman och Rocky Marciano. Det enda som saknades var ett bevis, en bekräftelse – och den bekräftelsen fick vi när Mike Tyson äntligen mötte en värdig motståndare, någon som faktiskt kan boxas: Evander Holyfield. Då förlorade han. Eftersom han blev tvungen att gå flera ronder och helt enkelt saknade den uthållighet och teknik som krävdes. För det gick inte att sänka Evander Holyfield med ett enda, stridsvagnstungt slag. Inte ens med tio. Eller tjugo.

Ok, där har ni i korthet bakgrunden. För den här filmen handlar, på boxningsplanet, om en inte likadan men motsvarande match. En regerande världsmästare som aldrig mött en riktigt värdig motståndare och som helt plötsligt får möta någon som räknas som mer eller mindre föredetting och som får om inte stryk så åtminstone bara gör jämn match mot föredettingen. Det är inte rimligt att tro att Rocky Balboa ska klara sig mer än de trettio sekunderna mot Mason Dixon, även om han av sentimentala skäl är stor publikfavorit i filmen, och även om Balboa förlorar på poäng så är den stora poängen att han står upp och slår tillbaka under alla tio ronderna. Tiden ut. Och han är 60 år gammal medan hans motståndare är under 30, eller något.

Naturligtvis är det här en ren saga, för det finns inte en chans att man kan ägna sig åt professionell tungviktsboxning på elitnivå när man är 60. Absolut inte en enda chans. När George Foreman var 41 bevisade han att det fortfarande gick, men det var på sluttampen.

Fast det är inte poängen. För vad filmen handlar om är att förverkliga sin dröm, även om närstående delar av omvärlden och i alla fall till en början egna tvivel talar om för en att man har alla odds emot sig. Och även om omvärlden har rätt. Och det är trots allt – i all sin effektiva enkelhet – en inspirerande tanke. Det är det faktiskt.

Dessutom fungerar den här berättelsen – om än enkelt och osofistikerat – rätt bra på ett annat plan. Den slummige men numera restaurangägande Rocky Balboa driver omkring i en dyster tillvaro, men hans relationer till människorna i omgivningen är inte ointressanta. Hade de fått utvecklas mer skulle det här ha kunnat bli en autentiskt intressant film, medan den nu är ganska ytlig om än – inte oväsentligt – intressantare på det planet än någon annan Rockyfilm. För det görs i alla fall en ansats till att i mörka, noirliknande scener i nedgångna slumområden i Philadelphia ge ett slags personporträtt av denne sorgsne föredetting. Sly Stallone är ingen stor skådespelare och hans irriterande sluddrande gör hans repliker monotona (de saknar känsloläge), men han passar någonstans ändå som denne luffaraktige föredetting som rultar på genom en tillvaro han själv finner djupt otillfredsställande.

Och ibland gnistrar det till – scenen inne på centret för bortsprungna hundar, med den unge grabben, är faktiskt bra. Sly Stallone agerar på riktigt. Den unge grabben också. Till exempel.

Men med detta sagt så är Rocky Balboa – och det bör upprepas – inte en märkvärdig film. Den är inte stor filmkonst. Men den är bättre än Rockyfilmernas välförtjänta rykte. Den är utan större tvivel den bästa filmen i serien. Vilket inte säger mycket, men det säger något – Rocky kan vara bättre än sitt rykte. Även om det tagit tid.

Rocky Balboa sägs vara det sista kapitlet i sagan om Rocky. Faktum är att jag, oväntat nog, inte hoppas det. För jag hoppas att Sly Stallone har modet att göra en sista Rockyfilm – helt utan boxningsmatch. En film där den mycket åldrade Rocky i stället porträtteras djupare och där hans relationer till människorna i omgivningen fördjupas. Med en skickligare regissör än Sly Stallone och med en skickligare manusförfattare än Sly Stallone skulle den filmen nämligen kunna bli mycket bra. Trots att Sly Stallone inte är någon stor skådespelare. För han kan gestalta den sluddrande, tafatte, sorgsne men i grund och botten godhjärtade Rocky. Och han skulle säkert kunna göra det bättre om han inte regisserade sig själv.

Å andra sidan – jag måste medge att jag inte kommer att ligga sömnlös om denna tänkta, sista Rockyfilm aldrig görs.

Kör hårt,
Bellis