Posts Tagged ‘Tammy Blanchard’

RABBIT HOLE av John Cameron Mitchell (2010)

februari 27, 2011

RABBIT HOLE av John Cameron Mitchell (2010)
Med Nicole Kidman, Aaron Eckhart, Dianne Wiest, Miles Teller, Tammy Blanchard, Sandra Oh, Giancarlo Esposito, Jon Tenney, Stephen Mailer, Mike Doyle, Roberta Wallach, Patricia Kalember, Ali Marsh, Yetta Gottesman, Colin Mitchell

INFÖR OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategori:
Bästa kvinnliga huvudroll (Nicole Kidman)

Man skulle kunna tänka sig ett experiment. Man skulle kunna samla ihop tio kompetent genomförda – för att inte säga till och med välgjorda – filmer som handlar om ett föräldrapar som har förlorat sitt barn i en olycka och som försöker gå vidare i livet. Man skulle kunna ta vilka tio filmer som helst på det temat – eller kanske bara fem – och om man struntade i att det var olika skådespelare som spelade föräldraparet i olika scener, skulle man genom att plocka scener ur de tio – eller kanske bara fem – olika filmerna kunna sätta ihop hela Rabbit Hole. För jag hittar inte en enda scen här som jag inte har sett förut. De flesta i rätt många versioner. Och de scenerna har i sin tur alla ingått i filmer som varit så snarlika Rabbit Hole att jag tror att jag har glömt bort minst hälften av dem fullständigt, förmodligen fler. Därför att de är ständiga upprepningar av varandra.

Rabbit Hole är en rätt bra version i mängden, men det beror uteslutande på skådespeleriet. Nicole Kidman har i tidiga medelåldern blivit en på många sätt förträfflig skådespelerska, men hon övertygar i Rabbit Hole med schabloner. Rent teoretiskt skulle hon till och med ha kunnat kopiera dem från sina föregångare i samma film fast med alla de andra titlarna. Och detsamma gäller Aaron Eckhart. Och Miles Teller och till och med den enastående Dianne Wiest, numera i mina ögon förvånansvärt åldrad (fast jag hade nog bara glömt hur gammal hon faktiskt har hunnit bli – man gör lätt det om man då och då ser om äldre filmer där favoritskådespelare eller favoritskådespelerskor är med).

Med detta vill jag i och för sig inte ha sagt att Rabbit Hole inte skulle vara sevärd. Den är värd att se för den som vill se ett ganska inkännande (men det finns bättre) porträtt av två människor som försöker gå vidare i tillvaron efter att ha förlorat sitt barn, som reagerar på olika sätt, som kolliderar med varandra i sina försök att hantera situationen. Och om man vill se vad som förstås är en tårdrypare.

Fast å andra sidan skulle man i stället – och det är vad jag rekommenderar – kunna se vad som antagligen är den främsta film på det här temat som gjorts och där Dustin Hoffman gör vad jag anser vara hans paradroll och där hans motspelerska är en av filmhistoriens mest begåvade aktriser, som över huvud taget aldrig gör något annat än lysande rolltolkningar – Susan Sarandon.

Den filmen heter Moonlight Mile och är regisserad av Brad Silberling.

Och den innehåller rätt många scener som inte förekommer i de övriga versionerna. Till och med väldigt många.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

THE GOOD SHEPHERD av Robert de Niro (2006)

mars 4, 2009

THE GOOD SHEPHERD av Robert de Niro (2006)
Svensk titel: Den innersta kretsen
Med Matt Damon, Angelina Jolie, Alec Baldwin, Tammy Blanchard, Billy Crudup, Robert de Niro, Keir Dullea, Michael Gambon, Martina Gedeck, William Hurt, Timothy Hutton, Mark Ivanir, Gabriel Macht, Lee Pace, Joe Pesci, Adolf Hitler, John F. Kennedy

LITEN SPOILERVARNING

Det finns begåvade skådespelare som tror att de också är begåvade regissörer. Ibland har de rätt. Det finns obegåvade skådespelare som också tror att de är begåvade regissörer. Ibland har till och med de rätt. En skådespelare som hamnar i den första kategorin är Jack. En skådespelare som hamnar i den andra kategorin är Clint Eastwood.*

Att placera Robert de Niro i någon av kategorierna är svårare. Är han en begåvad eller obegåvad skådespelare? Lite oklart, faktiskt. Han har gjort några bra rolltolkningar, men ärligt talat – har de filmerna inte alltid varit skräddarsydda för honom? För är han inte – i likhet med sin likaledes italienskättade kollega Al Pacino – alltid sig själv? Ser man honom någonsin porträttera någon annan än just Robert de Niro? Med de typiska manéren, det typiska sättet att tala, det typiska allting som är just Robert de Niro?

Icke desto mindre är han en ikon som, om jag minns rätt, vid en omröstning häromåret bland tusentals amerikanska biobesökare knep tredje eller om det till och med var andra platsen i en omröstning om just störst skådespelarikon i Amerika.

Men även om Robert de Niros skådespelartalanger kan diskuteras så tror jag inte att det kan råda några större tvivel om hans talanger som regissör. De är obefintliga.

The Good Shepherd, som handlar om CIA:s tidiga historia i ett virrvarr av tillbakablickar och sekvenser från filmens ”nutida” (60-talets) historia, gör ett mycket uppenbart försök att vara ”konstnärlig”. Ett av knepen är just hoppandet mellan decennier. Konstnärligt och till och med effektivt kan det vara om man behärskar den berättartekniken. Det tror Robert de Niro förbluffande nog att han gör. The Good Shepherd avslöjar honom omgående. Ett annat knep är den väl framkallade tidsandan, som dock brister något i sken av att Matt Damon ser precis likadan ut på 30-talet som på 60-talet, trots att han med något slags rimlighet borde vara ungefär 30 år äldre under det senare decenniet. Fast det är nog konstnärligt det också. Att folk inte åldras, menar jag. Och så är det säkert konstnärligt att hålla sig så långt bort från den meningslösa action som så ofta befläckar filmer om underrättelsetjänster att man tar steget fullt ut och befriar filmen från intrig helt och hållet. För någon sammanhållen intrig finns faktiskt inte här. De schematiska, fläckvisa scenerna om en underrättelseagents liv med CIA har svårt att komma överens – de säger inte varandra så mycket, och därför inte heller tittaren. Så den intrig som kvarstår och som kanske kan väcka något slags intresse är romansen med den döva flickan, som Matt Damon överger när han av pliktkänsla gifter sig med Angelina Jolie eftersom han gjort henne på smällen. Och sedan serveras man ett antal scener från ett olyckligt äktenskap, men naturligtvis har de här båda förhållandena ingenting med den övriga filmen att göra. Över huvud taget. Fast det är nog konstnärligt det också.

Till slut blir den på tok för långa – den klockar in på ungefär två och en halv timme, om jag gäspade mig rätt – The Good Shepherd så enastående tråkig att man knappt orkar hålla blicken fäst på duken/TV-skärmen. För till råga på allt är skådespelarinsatserna fadda på gränsen till uppblött kartong. Vilket i och för sig inte överraskar. Matt Damon har alltid varit en träbit och Angelina Jolie borde över huvud taget inte ägna sig åt film på något sätt. Alec Baldwin gör – det ska medges – en hedervärd insats, men han har bara en biroll. Fast förmodligen är det konstnärligt att göra film med folk som inte kan agera.

Eller något.

Kör hårt,
Bellis

* Med det förbehållet att Clint Eastwood har gjort några enastående skådesepelarinsatser. Framförallt i ”Unforgiven”, men även i ”Bridges of Madison County”.