Posts Tagged ‘Thomas McCarthy’

2012 av Roland Emmerich (2009)

december 12, 2011

2012 av Roland Emmerich (2009)
Med John Cusack, Amanda Peet, Chiwetel Ejiofor, Thandie Newton, Oliver Platt, Thomas McCarthy, Woody Harrelson, Danny Glover, Liam James, Morgan Lily, Zlatko Buric, Beatrice Rosen, Alexandre Haussmann, Philippe Haussmann, Johann Urb, John Billingsley, Chin Han, Osric Chau, Chang Tseng, Lisa Lu, Blu Mankuma

Härförleden fick jag veta att den den 11 november i år (datumet 11.11.11) innebar slutet på en mångtusenårig cykel och ett nytt stadium i mänsklighetens utveckling. På grund av, alltså, att år, månad och dag alla var 11. Det faktum att datumet 11.11.11 inföll även den 11 november 1911 utan att någon nyutvecklad mänsklighet tog över arenan, och den 11 november 1811 uppvisade samma brist på resultat, och den 11 november 1711… och så vidare … föreföll inte spela någon roll. Men än mer förbluffande, datumet 11.11.11 är förstås bara en enkelt förklarad följd av vårt räknesätt och vårt sätt att mäta tid på och datumet är förstås inte konstigare eller mer ”magiskt” än några andra datum, som till exempel 90.12.23 eller 05.06.07. Magin uteblir.

Tyvärr uteblir magin även i 2012, en film som tar avstamp i en annan sådan där primitivt vidskeplig föreställning, nämligen att Mayaindianernas kalender – eller var det Inkaindianernas? – ”förutsäger” att världen går under 2012 (jösses, de hade väl rökt svamp eller något, eller så tog helt enkelt lertavlorna slut och de kunde inte göra fler kalendrar). I filmen 2012 blir indianerna förstås sannspådda, men vad de inte lyckades ”förutspå” var att världens undergång skulle resultera i något högst betydligt mycket märkligare, nämligen fullständigt osannolikt överdriven action i gigantformat, action som är så mirakulöst enfaldig och andefattig att man som tittare omgående får en cementklump i hjärnan och allt mer katatonisk stirrar på skärmen i vad som känns som fruktlös väntan på att filmen ska ta slut någon gång på den här sidan nästa millennieskifte. Allt modlösare inser man att den förmodligen inte gör det, men när den till slut äntligen tar slut förstår man att man på sätt och vis skänkts en massa livstid, eftersom de två timmar filmen tar på sig för att sluta känns som allra minst tjugofem.

Nåväl, ska man säga något mer om det här spektaklet så får det kanske bli att den plottriga, fragmentariska första halvtimmen med sina rockvideosnabba, halvt osammanhängande klipp nog knappast förmår fånga intresset ens hos det efterblivna publiksegment som faktiskt tycker om katastroffilmer fyllda med hjärndöd action. Man kan också anmäla sin överraskning över att specialeffektsteamet får vägar, broar och skyskrapor och faktiskt hela den amerikanska kontinenten att bölja som vatten, men när de ska visa alldeles stillastående berg i Kina kör de med en backdrop som ser ut att komma från tidigt 1950-tal. Det känns ju även ganska udda att… äsch, det spelar förresten ingen roll.

Varför ödsla fler ord på en film som inte bjuder en enda sevärd sekund?

Kör hårt,
Bellis

THE STATION AGENT av Thomas McCarthy (2003)

oktober 7, 2009

THE STATION AGENT av Thomas McCarthy (2003)
Titel i Sverige: Station Agent
Med Peter Dinklage, Patricia Clarkson, Bobby Cannavale, Paul Benjamin, Michelle Williams, Raven Goodwin, Josh Pais

Det här är en film av ett slag jag tycker mycket om. En film av det slag som porträtterar ett antal människor, tränger in i deras personligheter och utforskar relationerna mellan dem.

Fast vad beträffar The Station Agent är den bara av rätt slag. Om den hade gjorts med något slags insikt skulle den ha kunnat bli gripande också. Det är den inte.

Klichéerna är på sitt sätt lömska, dels för att de är politiskt korrekt behjärtansvärda och dels för att de är så väntade att det inte är säkert att man som tittare märker att de är just klichéer. Fast om man märker det blir det bara tröttsamt att det faktum att Peter Dinklage är dvärg tre gånger inom loppet av tio minuter i inledningen får till följd att okänsliga människor på olika oförskämda sätt gör sak av hans dvärgväxt. Och som om det inte räckte med de tre gångerna upprepas det sedan med jämna mellanrum filmen igenom, ända fram till det klimax där han ställer sig upp på stolen inne på en bar och berusat ropar åt alla att stirra på honom. Det hade varit intressantare med en film där Peter Dinklages dvärgväxt inte så banalt gjordes sak av eller för den delen inte nödvändigtvis gjordes sak av över huvud taget.

Kan han inte vara en intressant person helt oavsett att han råkar vara dvärg? Varför ska det definiera honom som rollgestalt och i förlängningen som människa?

För själva berättelsen är brist nummer två ännu mycket mer förödande, eftersom brist nummer två utgörs av en lång rad ofullbordade scener. The Station Agent är fragmentarisk på gränsen till det förbluffande och antalet scener som inte har avslutas, som inte får någon upplösning och som på intet sätt bidrar till den obefintliga intrigen är så många att man kan ursäktas om man får intryck av att filmen slumpvis klippts ihop av snuttar av filmremsor som legat utspridda över klipprumsgolvet.

Det är väldigt synd, för de tre gestalter kring vilka filmen kretsar – väl spelade av Peter Dinklage, Patricia Clarkson och Bobby Cannavale – är intressanta. I synnerhet de båda förstnämnda, som är komplicerade, problemtyngda, enstöriga människor. Fast av olika skäl och på olika sätt. Men av det görs inget. Vi får se fragment, men de här människornas historia berättas aldrig.

Man kan komma på sig med att önska att någon kompetentare manusförfattare och någon kompetentare regissör skulle samla ihop de tre skådespelarna och skänka oss deras rollgestalters berättelse.

Kör hårt,
Bellis