Posts Tagged ‘Tilda Swinton’

THE MALTESE FALCON av John Huston (1941)

mars 26, 2009

THE MALTESE FALCON av John Huston (1941)
Svensk titel: Riddarfalken från Malta
Med Humphrey Bogart, Mary Astor, Peter Lorre, Sydney Greenstreet, Elisha Cook jr., Lee Patrick, Barton Maclane, Ward Bond, Jerome Cowan, Gladys George, Murray Alper, John Hamilton

Det finns två gestalter ur filmhistorien som blivit så självklara delar av det allmänna medvetandet att de närmast kan betraktas som arketyper. Den ena är Charlie Chaplins luffare. Den andra är Humphrey Bogarts privatdetektiv.

Den klassiske, hårdföre privatdetektiven i trench coat, hatt med stukat brätte och cigarett, den gestalt som är själva sinnebilden för begreppet privatdetektiv, är Humphrey Bogart. Han var inte först på filmduken med den här gestalten, men det var ändå han som skapade den – för det var hans gestalt som arketypiskt kom att rota sig i allmänhetens medvetande och det var hans gestalt som kom att stå förebild för praktiskt taget alla efterföljande privatdetektiver på film och i skönlitteratur. Det är Humphrey Bogart som blivit sinnebilden och förebilden för den cyniske, hårdföre, gatusmarte hårdingen – som indragen i stundtals livsfarliga situationer inte är orädd men aldrig viker sig. Och som därför spelar trovärdigt modig – det har sagts att mod inte är frånvaro av rädsla, utan förmåga att bete sig som om man inte vore rädd. Som Sam Spade gestaltad av Humphrey Bogart, med andra ord.

Det där senare har inte så sällan förflackats, för Humphrey Bogart – aldrig underskattad som ikon, ständigt underskattad som skådespelare – spelar den hårdföre privatdetektiven med en fingertoppskänsligt välavvägd dimension av mänsklighet och ett framskymtande känsloregister som gör honom just trovärdig. Humphrey Bogart gör i själva verket något mycket raffinerat; när han porträtterar Sam Spade porträtterar han en människa som förvisso är hårdfört och cyniskt tuff och självsäker, men som även spelar tuffare och mer cynisk och mer självsäker än han i själva verket är – den kallhamrade ytan rämnar stundtals och hans rädsla och mänskliga brister lyser igenom. Humphrey Bogart spelar den här rollfiguren på två plan och lyckas skapa ett övertygande porträtt av någon som måste spela sig själv som ännu tuffare än vad han är för att överleva i en brutal och hänsynslös tillvaro.

Det finns en scen i The Maltese Falcon som är ett av de bästa exemplen på filmduken på detta alltför sällsynta sätt att spela trovärdigt hårdför. Humphrey Bogart har just för första gången träffat Sydney Greenstreet – The Fat Man, storskurken – på dennes hotellrum, där han låtsats få ett raserianfall för att pressa Sydney Greenstreet på upplysningar och inte varit säker på vad som skulle hända, om han ens skulle komma levande därifrån. När han kommer levande därifrån och ska ta hissen ned, får han se att hans egen hand darrar när han ska öppna hissdörren – och ler sardoniskt åt sig själv. Den ögonblickskorta scenen är en av filmens mest talande, den (och ett antal andra) röjer Humphrey Bogarts hårde Sam Spade som trovärdigt mänsklig, och det är beklagligt att Bogarts hundratals för att inte säga tusentals efterföljare så gott som aldrig lägger in förmänskligande detaljer av det slaget, utan nästan alltid spelar hårdföra robotar.

The Maltese Falcon, byggd på Dashiell Hammetts roman med samma titel, är en nyinspelning av en nyinspelning. Det finns två tidigare filmversioner av romanen (The Maltese Falcon från 1931 och Satan Met a Lady från 1936). Båda de tidigare versionerna är i princip bortglömda. John Hustons The Maltese Falcon befinner sig i det exklusiva sällskap filmer som gjort sig förtjänta av att karaktäriseras som historiska milstolpar. Som superklassiker.

Och på ett sätt är det kanske märkligt. För The Maltese Falcon är den 35-årige John Hustons debutfilm. För att det övriga filmteamet skulle få för sig att han visste vad han höll på med ritade han upp ett väldigt storyboard som han tejpade upp på väggarna inne på sitt kontorsrum. Fast i själva verket hade han ingen aning om vad han gjorde. Enligt egen och uppenbarligen uppriktig utsago. Ibland – vid de sällsynta tillfällen då filmkreatören faktiskt råkar *vara* ett geni – är det kanske en fördel att han eller hon vid sin debut i branschen är oskuldsfullt okunnig. Som Orson Welles när han gjorde Citizen Kane. Som John Huston när han gjorde The Maltese Falcon.

The Maltese Falcon är inte bara ett av historiens främsta exempel på film noir, den är en av de filmer som definierar genren. Den är en av en handfull filmer – The Third Man, The Lady from Shanghai, The Asphalt Jungle, Gilda, Double Indemnity, White Heat, Laura, Touch of Evil, Chinatown, The Man Who Wasn’t There, The Big Heat, några få till – utifrån vilka alla andra noirfilmer måste bedömas, eftersom det är denna handfull som utgör genrens inte bara yppersta utan även, på sätt och vis, slutgiltiga verk.

I The Maltese Falcons begåvade ensemble finns inte bara Humphrey Bogart, utan även de båda oförlikneliga och – med tanke på den era då de verkade – helt osannolika skådespelarna Peter Lorre och Sydney Greenstreet. Att Peter Lorre, med sina utstående ögon och sin ytterst spensliga kroppsbyggnad och sitt mycket märkliga utseende, skulle bli en av tidens stora filmskådespelare känns fortfarande så osannolikt att man inte vill satsa pengar på det – trots att man vet hur det gick. Men efter den vidunderliga insatsen i Fritz Langs M får man förmoda att hans karriär var så att säga förutbestämd. Och Sydney Greenstreet har blivit en av historiens stora birollsinnehavare – han gjorde aldrig en huvudroll, men har förblivit välförtjänt oförglömlig medan horder av tidens stora huvudrollsinnehavare sedan länge är bortglömda.

Och så finns här även Mary Astor, som inte är en av de allra främsta – som inte är Bette Davis eller Katharine Hepburn eller Louise Brooks eller Kate Winslet eller Tilda Swinton – men som är Mary Astor. Och det räcker. Det räcker alldeles utmärkt. Det räcker fullt ut.

Tänk på slutuppgörelsen. Och se hur den egentligen är två slutppgörelser. Den ena kring riddarfalken från Malta, med den obetalbare Sydney Greenstreet som där och då behärskar hela duken, och den andra, bistrare slutuppgörelsen mellan Humphrey Bogart och Mary Astor, där omständigheternas spel obönhörligen drar åt snaran, där rollgestalterna till slut inte kan undfly sitt öde. Det här är film noir, där cynismen är nödvändig för att den är det enda sättet att inte falla för de känslor som under de fasansfulla omständigheternas spel skulle bli ens undergång.

The Maltese Falcon är ett av film noir-genrens adelsmärken. Det här är vidunderlig film. Det här är stilbildande film. Det här är arketypisk film. Det här är film som man absolut, kategoriskt, utan några som helst förbehåll måste ha sett. Flera gånger. Om året.

Kör hårt,
Bellis

Tillägg: Jag har ett lite ovanligt pesonligt förhållande till The Maltese Falcon. Till riddarfalken. För jag har sett den. Den autentiska riddarfalken från Malta. Statyetten. Den som används i filmen. Inte en kopia. Den som Humphrey Bogart och Sydney Greenstreet höll i. Jag såg den på den stora utställningen med anledning av filmkonstens 100-årsjubileum i Berlin 1995. Jag har mycket sällan varit så nära att med bara knytnäven krossa decimetertjockt pansarglas, rycka åt mig föremålet bakom det, springa därifrån och hoppas på det bästa. Faktum är att de båda andra gångerna jag var lika nära var på samma utställning. När jag fick se dels originalmanuskriptet till Citizen Kane och dels det par högklackade skor som Marlene Dietrich rycker av sig innan hon springer ut i öknen i slutet av Morocco.

Annonser

YOUNG ADAM av David Mackenzie (2003)

mars 4, 2009

YOUNG ADAM av David Mackenzie (2003)
Med Tilda Swinton, Ewan McGregor, Peter Mullan, Emily Mortimer, Jack McElhone, Stuart McQuarrie

SPOILERVARNING

Det räcker med att Tilda Swinton är med för att man ska se en film. I den här gör hon nog sin bästa roll hittills.

Här är en poäng med Tilda Swinton. Hon vågar vara ful. Den moderna, mer realistiska filmestetiken till trots (och nu pratar jag om riktig film, inte tivoliartade parader av specialeffekter) är det mindre vanligt än man tror. Men trots sin status som en av världens stora filmstjärnor vågar Tilda Swinton vara ful. Det är en av poängerna med inte bara Tilda Swinton utan den här filmen.

En annan poäng är Skottland. De karga, förfallna, öde hamnarna och gatorna i Edinburgh, och den sjaskiga pråmen, är en ohyggligt effektiv bakgrund till den här berättelsen. Jag tycker sådana landskap – förfallna industrilandskap, övergivna hamnar, regnvåta, tomma gator i nattmörker – är vackra. Jag uppsöker dem ofta i verkligheten. I Skottland myllrar det av dem.

En tredje poäng är de små filmer – och nu syftar jag enbart på budget – som i en inte flod (tyvärr) men ändå rätt strid ström under de senaste decennierna kommit från England, Irland och Skottland. Mike Leigh, Ken Loach, flera andra regissörer. Bland dem David Mackenzie. De gör alla filmer som är små om man ser till produktionen, framförallt i Mike Leighs fall storslagna om man ser till filmkonsten.

Så, Young Adam?

Tilda Swinton. Hennes kollega Ellen Barkin har sagt att det inte finns någon riktigt bra sexscen på film. Jag håller med henne. Sex på film blir för det mesta lika pinsam – för att inte säga verklighetsfrämmande – som sex i skönlitteratur. Sex, riktig sex, är (sorry for the pun) sextremt svår att gestalta på film – antydningar fungerar nästan alltid bättre.

I Young Adam finns en överrumplande övertygande sexscen; de som följer på den, och är imitationer, är i jämförelse besvikelser. Bland annat för att de saknar det känslodjup som den första innehåller – de senare är en återföreningens romantiska sexscen och en bang, bang-shag mot en husvägg, kvinnan bakifrån. Ointressanta. Scenen inomhus, där Ewan McGregor blir förbannad och häller mat över sin sambo Emily Mortimer och sedan våldtar henne är otäck, men onödig. Och trots allt out of character; det är inte den sortens halvpsykopat McGregor är.

Men den första. Tilda Swinton förförs mot sin vilja av Ewan McGregor. Hon är en sjaskig, råttful, härjad kvinna som lever ett tröstlöst liv ombord på sin skamfilade pråm, som också är hennes och hennes impotente mans (Peter Mullan) levebröd. De har en liten son i sjuårsåldern. Hennes molande hopplöshet är ofrånkomlig – hennes liv kommer aldrig att bli bättre och det vet hon. Så när den unge anställde medhjälparen förför henne är det i förtvivlan och desperation, men utan åtrå, hon låter honom göra det – inte för att hon kommer att njuta av akten, utan för att hon hoppas på något slags tillfredsställelse i det faktum att hon varit med om den. Att hon fått bli förförd. Att någon velat ha henne. Särskilt förtjust i den unge medhjälparen är hon inte. Hon hyser ett slags grå förtjusning i att bli förförd. Inget mer. Och när Tilda och Ewan genomför samlaget är det i duggregn uppe på flodbanken sent en en mörk kväll, och Tilda dunsar bara ned på rygg och särar på benen och får till slut säga åt Ewan (Joe, i filmen): ”Now, Joe”. För att få det överstökat. För att ha genomfört akten. För att ha varit åtrådd, om än som enda möjliga kvinna att åtrå ombord på den lilla pråmen.

Här kommer det fascinerande. Inget av det här sägs i filmen. Alltsammans framgår av Tilda Swintons spel. Hennes minspel och kroppsspråk och det sätt hon agerar på under själva akten. Hon är magnifik. Hon är helt enkelt lysande. Och därför är också sexscenen så övertygande; den försöker inte vara en het sexscen. Den är en iskall, desperat, förtvivlad sexscen, nästan meningslös för de inblandade. Eller i alla fall för Tilda.

Och efteråt, i kajutan, blir hon plötsligt vacker. Hon är fortfarande inte sminkad. Hon har ännu stripigare hår än tidigare (hon har ju varit ute i regnet). Men tillfredsställelsen hon känt av att vara åtrådd är större än hon själv kunnat ana. Så helt plötsligt blir hon vacker. Tillfredsställelsen syns i hennes anletsdrag, i hennes minspel, i hennes kroppsspråk.

Tilda Swinton före, under och efter akten. Det här kallas skådespeleri. Hon är enastående.

Fast det här är förstås inte en sexfilm. Ewan McGregor är en kvinnokarl som om jag räknade rätt hann med fyra kvinnor under filmens gång – liket de hittar i början (fast hon var levande när han i tillbakablickarna idkade sex med henne), Tildas syster (vars man nyss dött) och frun till ett par han mot slutet blir inneboende hos. Det blir överdrivet – både systern och frun där han är inneboende saknar funktion i filmen. De kunde ha klippts bort helt. Ewans personlighet är redan så pass grundlagd som omedvetet cynisk och glädjelös att något slags påklistrad bekräftelse av faktum inte behövs.

För när han och Tilda Swintons man i början hittar den döda kvinnan flytande i vattnet vet han mycket väl vem det är. Hans egen före detta sambo. Men han säger ingenting. För han var med kvällen då hon föll i vattnet och drunknade. Han hade just idkat sex med henne då, under en uppallad båt i hamnen, på marken (en av de fåniga sexscenerna – det här med utomhus under mörka och regniga nätter funkar effektivt i den första av sexscenerna, men inte i de senare). Så småningom blir hennes nuvarande pojkvän, en rörmokare, anklagad för mordet. Som alla tror att det är. Fast det var en olycka och rörmokaren förstås inte var på platsen. Men rörmokaren är gift och har barn, och bara det faktum att han trots det haft ihop det med den unga, vackra Emily Mortimer förvandlar honom till en pervers typ i både samhällets och, tydligen, rättens ögon. Han kommer med all sannolikhet att dömas till döden genom hängning. Men Ewan McGregor säger inget.

Här någonstans blir filmen lite överlastad. Därför kunde som sagt systern och den sista kvinnan ha klippts bort. Och lite annat också.

Det som ändå gör den sevärd är den övertygande kopplingen mellan Ewan McGregors personlighet och miljön. Det karga, ödsliga landskapet, industrierna och gatorna, den grå dysterheten – som fostrar människor som är cyniskt hårdföra utan att veta om det. De har blivit som de är för att de annars inte skulle ha överlevt; hamn- och arbetarkvarteren i Skottland är inte av det slaget att de fostrar velourmänniskor. Det här är Ewan McGregor något så när bra på att gestalta, men bara något så när – porträttbilderna på honom där han ”betydelsemättat” stirrar in i kameran är för många och det känns någonstans vagt uppenbart att man förutom att framställa honom som halvpsykopat också, och trots filmens dystra tema, vill få publikens unga flickhjärtan att bulta. Ewan McGregor vågar, till skillnad från Tilda Swinton, inte vara ful.

Men trots det. De här människorna finner ingen glädje i livet, för livet är något de varje dag kämpar med i en hopplöshet som oupphörligt bultar genom kroppen likt deras eget blod. De känner förmodligen inte ens till något annat och när Ewan hävdar att han ska åka till Kina vet han förmodligen inte ens var det ligger; han har hört namnet. Visserligen får man en antydan om att han är ”intellektuell” – när han fortfarande är sambo med Emily Mortimer, i en tillbakablick, försöker han skriva en roman. Och han läser böcker ombord på pråmen. Men den biten övertygar inte alls; den borde också ha klippts bort. Den här killen är inte intellektuell; han är en överlevare. Han är streetwise. Att han skulle tycka om god skönlitteratur framstår som fånigt. Det krockar med hela rollgestalten i övrigt. Någon med hans personlighet skulle aldrig säga att han hellre läser ut boken han håller på med än går till puben och tar en öl. För en bok skulle han aldrig ha öppnat över huvud taget.

Fast Young Adam är laddad. Stundtals vacker, om man gillar industrierna och ödsligheten och gatorna jag har nämnt. Och ser man inte skönheten i sådana landskap har man ingen poesi i sin arma själ. Visuellt biter sig den här filmen fast. Intrigmässigt är den mer tveksam. Fast stämningsfullt kompakt; laddad. Vilket uppväger den bristfälliga intrigen och den stundalts något överlastade melodramen.

Och så Tilda Swinton.

Tilda Swinton.

Kör hårt,
Bellis

THE READER av Stephen Daldry (2008)

mars 4, 2009

THE READER av Stephen Daldry (2008)
Med Kate Winslet, Ralph Fiennes, David Kross, Bruno Ganz, Jeanette Hain, Susanne Lothar, Alissa Wilms, Flora Bartholomäi, Friederike Becht, Mattias Habich, Frieder Venus

Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.

Av samma skäl har de filmer som visar den osannolika brutaliteten i närbild, som Schindler’s List av Steven Spielberg, aldrig gjort mig lika ohyggligt illa berörd som de filmer som med små medel lyckas visa upp den maskinella och ibland till och med oförstående ondskan hos de människor som bedrev verksamheten.

Detta senare gör The Reader så övertygande och så maggropskväljande att jag började gråta. Det händer mig nästan aldrig när jag ser en film – jag är för van vid att se film, helt enkelt.

Moraltematiskt ställer den här filmen samma fråga som Carol Reeds The Third Man. Vad kommer i första rummet – moralen eller vänskapen? Hur ställer man sig till en god vän – eller, som i det här fallet, en tidigare älskarinna – om det visar sig att den människa som är en närstående är en hänsynslös massmördare, som bedriver verksamheten för egen, ekonomisk vinnings skull (The Third Man) eller för att man har order att bedriva den så effektivt som möjligt (The Reader) och, skräckinjagande nog, inte ens riktigt förstår vad det är man gör, eftersom order – i det här fallet ingen bortförklaring – måste lydas?!

Men i den här filmen finns ett tema till. Berättelsernas – det vill säga skönlitteraturens – förmåga att förlösa oss. Berättelsernas betydelse för att förstå vår tillvaro, för att orientera oss i den, eller för att söka oss bort från den. Är de berättelserna till även för de maskinellt onda människorna? Har de ens rätt till dem?

The Reader överraskar med flera oväntade, hisnande förvecklingar i en intrig som oerhört väl målar upp temat och försöker ge den moraliska frågeställningen ett slags svar. Men något entydigt budskap finns inte här – filmen ställer i slutändan fler frågor än den besvarar. För svaren ger upphov till nya frågor.

Och Kate Winslet gör en rollprestation som tillhör filmhistoriens stora. Inga överord. Hon gör sitt livs paradroll, hon är extremt övertygande, hon lyckas enastående väl alltifrån inledningens romans med en tonårspojke till den fas i filmen där hon står inför rätta och slutligen den sista fas där hon sitter i fängelse. Tänk på Anthony Hopkins rollprestation i en av nittiotalets tre bästa filmer, The Remains of the Day. Minns hur halva filmens intrig utspelas i hans mycket subtila minspel, i närbilderna på hans ansikte. Det är vad Kate Winslet gör här. Hennes ansikte berättar historien. Det är, minst sagt, imponerande. Hon visar att hon, tillsammans med Tilda Swinton och Susan Sarandon, är en av dagens allra främsta skådespelerskor.

Och två scener tidigt i filmen är omtumlande. Den första har jag aldrig sett tidigare på film, i någon variant. Det är när Kate Winslet ger den unge pojken handduken när han tar ett bad i hennes badkar, för att han blivit smutsig när han hämtat kol åt henne. Totalt överraskande och enastående effektiv och mycket vacker. Och så när hon, senare i filmen, sitter i badkaret och besvarar hans tre frågor genom att nicka respektive skaka på huvudet. Titta på hennes ansikte. Och gör det i hela filmen.

Det här är en skicklig, vacker, fasansfull, sorglig och mycket gripande film.

En film av det slag som får en att som svar på påståendet “They don’t make ‘em like that any longer” med emfas utbrista:

Yes, they do.

Kör hårt,
Bellis