Posts Tagged ‘Truman Capote’

CAPOTE av Bennett Miller (2005)

december 18, 2011

CAPOTE av Bennett Miller (2005)
Med Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Clifton Collins Jr., Mark Pellegrino, Allie Mickelson, Craig Archibald, Kelci Stephenson, Bronwen Coleman, Kate Shindle, David Wilson Barnes, Michael J. Burg, Chris Cooper, R. D. Reid, Rob McLaughlin, Harry Nelken, Kerr Hewitt, Bruce Greenwood, Amy Ryan, Avery Tiplady, Nazariy Demkowicz, John B. Destry

Problemet med Capote är In Cold Blood.

Problemet för Philip Seymour Hoffman är Capote.

Det här är inte enda gången omständigheterna kring hur det gick till när Truman Capote skrev In Cold Blood, som kom att bli hans i särklass mest kända bok och samtidigt hans undergång som författare eftersom han därefter aldrig förmådde slutföra något mer verk, har filmatiserats. Det finns en film till, Infamous, och det finns en TV-serie. Och det finns i alla fall ett par dramadokumentärer gjorda för TV, okända nog för att inte listas av Wikipedia. Men de finns; jag har sett dem.

Och det här är ett problem. För här gör man en spelfilm om Truman Capote och Truman Capote är som vanligt ingenting utöver den besatte författare och journalist som skrev den så kallat icke skönlitterära romanen In Cold Blood. Och skälet, vågar man misstänka, är det enkla att den, som bekant, handlar om och bygger på det ohyggliga mordet på en hel familj en novemberdag 1959, i en by i Kansas. För om det inte är skälet måste man fråga sig: varför har ingen gjort en film om hur Truman Capote skrev Breakfast at Tiffany’s?

Och skälet är förstås det enkla att en film om någon som sitter och skriver en bok inte har några som helst förutsättningar att bli särskilt intressant utan några grusliga mord eller något annat spektakulärt som bakgrund. Fast transportsträckorna finns inte oväntat i Capote också, även om de är korta – Truman sitter framför skrivmaskinen, Truman sitter i sängen och skriver i ett kollegieblock, Truman läser i anteckningsböcker, Truman står och tittar på saker och ting som har med fallet att göra, som landskap och hus och sådant där. Han gör efterforskningar. Det är inte särskilt intressant att titta på. Det är i själva verket mycket tråkigt att titta på. En arbetande rockstjärna kan vara mycket underhållande att titta på när han utför sitt arbete, företrädesvis på en scen. En arbetande författare blir mycket snabbt mycket tråkig att titta på. Hans arbete lämpar sig dåligt för filmduken och scenen.

De intressanta och stundtals magnetiskt fascinerande scenerna är de där Truman Capote gör efterforskningar genom att samtala med den ene av de båda mördarna, Perry Smith – intensivt spelad av Clifton Collins Jr. Mellan Philip Seymour Hoffman och Clifton Collins Jr. blir anspänningen ibland så stark att man rent fysiskt känner den även som tittare och bokstavligt talat inte kan slita blicken från bildskärmen. Det finns andra starka scener i Capote, men de här är de starkaste – om än, ärligt talat, inte särskilt originella. Man har sett dem i väldigt många andra filmer om människor som dömts för mord och väntar på att bli avrättade och inte minst Sean Penn och den magnifika Susan Sarandon gör det här lika bra – eller bättre – i Dead Man Walking av Tim Robbins.

Och där kommer vi in på skådespeleriet och varför Truman Capote är ett problem för Philip Seymour Hoffman. Den senare är en utomordentligt begåvad skådespelare som i de biroller han oftast tilldelas normalt överglänser filmens huvudrollsinnehavare. Här har han huvudrollen och han spelar Truman Capote enastående väl – men utan att det egentligen är en särskilt imponerande bragd. Faktiskt. Truman Capote var en så bisarr uppenbarelse – hans röst och sätt att tala och hans kroppsspråk fick honom att framstå som en töntig pajas – och porträtterad av en skådespelare blir denna vandrande absurditet en katalog över ganska lätt utförda, mycket besynnerliga egenheter. Truman Capote trovärdigt spelad framstår ofelbart som omedvetet självparodisk.

Jag skulle ha velat se en spelfilm om Truman Capote som handlade om Truman Capote före eller efter In Cold Blood, för Truman Capote under arbetet med In Cold Blood börjar ärligt talat bli ganska uttjatad. Det intressanta här är den infallsvinkel man valt och som jag inte tror att någon kan veta om den stämmer eller inte, nämligen det faktum att han bara låtsas vara Perry Smiths vän och i själva verket gång på gång ljuger honom rakt upp i ansiktet för att uppnå de högst egna syften han har med sin bok. Fast lögnen slår tillbaka mot honom själv, när han slutligen finner sig i rävsaxen att både vilja se de båda männen hängda för att äntligen kunna avsluta vad som nu blivit ren tortyr – arbetet med boken – och samtidigt finner sig ofrivilligt så härjad av utsikten att de ska bli avrättade att han drabbas av klinisk depression. Filmens förment dramatiska slutreplik känns i sken av detta korkat onödig.

Man kan fundera på den något udda omständigheten att filmen Capote bygger på en bok som bygger på den verkliga händelsen om en författare som skriver en bok om en verklig händelse, men gör det i form av en påstått icke-skönlitterär roman. Diverse utvikningar på metanivå skulle vara lätta att göra, men ointresserad som jag är av sådana övningar överlåter jag dem åt någon annan.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

ANNIE HALL av Woody Allen (1977)

april 17, 2010

ANNIE HALL av Woody Allen (1977)
Med Dianne Keaton, Woody Allen, Tony Roberts, Jonathan Munk, Carol Kane, Paul Simon, Christopher Walken, Shelley Duvall, Colleen Dewhurst, Donald Symington, Mordecai Lawner, Joan Neuman, Truman Capote

Vad börjar man med att säga om Annie Hall?

Kanske att hon gestaltas av en skådespelerska, Dianne Keaton, som gör henne så naturligt trovärdig att hon blir påtaglig. Levande. Som tittare lär man känna Annie Hall. Den här sortens rollprestationer är svåra att göra utan att dominera sönder en film, men Dianne Keaton har en precisionskänsla som är millimeterexakt och slår in precis den närvarokänsla på duken som krävs för att hon sin förbluffande klockrena insats till trots inte ska överglänsa den – avsiktligt – bleke och nervöse Woody Allen, som för övrigt och trots att han är en av tidens stora filmskapare inte är en lika begåvad skådespelare som Dianne Keaton.

Fast det gör inget. För i Annie Hall matchar han henne perfekt. Osäkra, intellektuella människor som ser sig angripna i både stort (hans tolkning av snart sagt hela tillvaron som anti-semitisk, som går så långt att han uppfattar ”you’ve” som ”Jew”) och smått (där han kan ta en oskyldig kommentar från flickvännen som ett frontalangrepp) framstår även i verkligheten inte så sällan som udda och ryckigt nervösa. Den här sortens roll gör Woody Allen utmärkt och det är svårt att inte få intryck av att han i själva verket spelar sig själv.

Vad säger man mer om Annie Hall?

Att det sannolikt inte finns någon annan film i historien som varit så full av metaberättande och som samtidigt fungerat så förbluffande väl. Balansen i Annie Hall är perfekt, trots att bara en femtedel så mycket metaberättande i händerna på en bara något sämre manusförfattare och regissör än Woody Allen skulle ha blivit en katastrof. Och han metaberättar på flera sätt – i princip alla, tror jag, som man över huvud taget kan använda sig av på film. Han besöker i vuxen ålder à la Dickens Scrooge scener från barndomen tillsammans med tittarna (fyndigt och grällt pastellfärgade och komiskt överdrivna och därmed väl gestaltade som just minnen), han vänder sig då och då mot tittarna och talar direkt till oss, och så vidare. Sätten i filmen är många. Dessutom gör Annie Hall – filmen, alltså, inte rollgestalten – tvära kast i tiden. Inledningen på Dianne Keatons och Woody Allens förhållande kommer till exempel först efter det att tittarna fått följa själva förhållandet en lång stund och ytterligare ett exempel är att filmen inleds med att förhållandet är över, för att sedan både besöka Woody Allens barndom, filmens nu, och omgående därefter förhållandet. Och så vidare.

Allt det här låter förmodligen mycket sjuttiotalsestetiskt. Det är det också. Annie Hall är en film vars formspråk dels är mycket europeiskt (vilket är utmärkande för Woody Allen, som är något så märkligt som en amerikansk filmskapare – dock inte verksam i Hollywood, utan i New York – med mycket gemensamt med Eric Rohmer, Ingmar Bergman och Jacques Tati (!) och nästan inget alls med sina landsmän), dels mycket sjuttiotalsestetiskt. Men tidlöst sjuttiotalsestetiskt, för Annie Hall fungerar lika både trivsamt och insiktsfullt i dag som då den gjordes.

Vad menar man när man säger det om Annie Hall?

För det första att den är en av filmhistoriens bästa komedier med allvarlig klangbotten. Det här är helt enkelt enastående bra film – själv tycker jag nog att det är Woody Allens bästa film någonsin – och som de flesta stora komedier spelar den mot en resonansbotten av tragedi. Själva tillvarons tragedi, som inte minst får Woody Allen att utbrista: ”I feel that life is divided up into the horrible and the miserable.” Eftersom det ju som sagt även är komedi.

För det andra att dess tema, som är berättarkonstens allra äldsta – kärleksrelationen mellan kvinna och man – behandlas insiktsfullt, allvarligt, komiskt och mycket modernt och därför för vår tid relevant, och ur flera olika synvinklar. De allra flesta av oss kommer att känna igen sig, de allra flesta av oss kommer att få Woody Allens infallsvinklar på problem i parrelationer som vi själva har upplevt flera gånger, stundtals dråpligt roligt men aldrig förnedrande presenterade. Woody Allen gör hela filmen med glimten i ögat, men aldrig utan medkänsla med sin egen rollfigur, Alvy Singer, och Dianne Keatons, titelns Annie Hall.

För det tredje att Annie Hall – filmen – är mycket trivsam, på det sätt som gör att man som tittare försjunker i den och glömmer bort att tänka på särskilt mycket annat än att bara leva med, leva med i handlingen och leva med Alvy Singer och leva med Annie Hall. Och leva med i sitt eget igenkännande, med sina egna erfarenheter som delvis återupplevs i sällskap med de här båda parrelationskämpande människorna på duken.

För det fjärde att Woody Allens sarkastiska parodi på det förhärskande, ganska ansträngt intellektuella – i Europa så gott som alltid vänstervridna – klimat som omgärdade både utövarna och betraktarna (oavsett konstform) under merparten av sjuttiotalet är så träffsäker att den i sig utgör en ögonöppnande och mycket rolig kommentar. Parodin genomsyrar en lång rad av filmens scener, men på sjuttiotalet var det förmodligen inte många förutom Woody Allen som skulle ha kommit på att fälla exempelvis den här repliken om fotokonsten på något annat än mördande allvar: ”You need a set of aesthetic guide lines to put it in social perspective, I think.”

Jag gapskrattade när jag hörde honom nervöst mumla fram det här, redan medveten om att Dianne Keaton tycker att han kväker ur sig innehållslösa fraser för att rida på sina höga, intellektuella hästar men oförmögen att hejda sig trots att hon redan har uttryckt saken mycket klarare: ”You mean, whether it’s, uh, a good photo or not?”

Och visst är det vad han menar. Men så kan man inte uttrycka sig på den sjuttiotalsestetiska, överspända kulturelitsjargongen.

Och det såg och sarkastiskt parodierade Woody Allen redan då, 1977. När jargongen var förhärskande, i synnerhet i kretsar som hans.

Samtidigt är Woody Allens rollfigur en autentisk intellektuell som i vanliga fall genomskådar dravel av det där slaget trots att det är sjuttiotal, men som när det gäller somliga ämnen – döden, till exempel – är för nördig för att inse att han själv går i fällan.

Finns det något anekdotiskt relevant att säga om Annie Hall?

Jo, det också. Filmen belönades med fyra Oscarstatyetter. Bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll, bästa originalmanus. Dessutom var Woody Allen nominerad för bästa manliga huvudroll.

För både bästa regi och bästa originalmanus skulle Woody Allen själv ha gått upp på scenen och hämtat statyetten.

Det gjorde han inte.

För Oscarsgalan 1978 gick av stapeln samma veckodag som han alltid spelar klarinett på sin stamkrog i New York, för att han tycker det är skojigt. Det är inte något han gör för att livnära sig och inget han får betalt för, men han gillar att jamma med de besökande jazzbanden.

Det gjorde han den kvällen 1978 också.

Kör hårt,
Bellis