TIDEN SOM FINNS KVAR av Francois Ozon (2005)
Originaltitel: Le Temps Qui Reste
Med Melvil Poupaud, Jeanne Moreau, Valeria Bruni Tedeschi, Christian Sengewald, Daniel Duval, Marie Rivière, Louise-Anne Hippeau, Henri de Lorme, Walter Pagano, Violetta Sanchez, Ugo Soussan Trabelsi, Alba Gaïa Kraghede Bellugi, Victor Poulouin, Laurence Ragon, Thomas Gizolme
Det är inte svårt att se uppenbara filmkulturella skillnader mellan USA och Europa om man jämför en film som den franska Tiden som finns kvar med någon av de många amerikanska motsvarigheterna. En uppenbar och omedelbar skillnad är att sjukdomen i den amerikanska filmen ofta blir det primära, filmens själva fokus, varför dödligt sjuka människor i amerikanska filmer ser allt glåmigare ut för varenda scen för att slutligen dö till ackompanjemang av smäktande stråkar. På vägen dit har de lidit och gråtit och lyckats samla sig och varit tappra och haft uppslitande och därpå försonande samtal med goda vänner och familj och när de väl dör är det för det mesta inte bara till ackompanjemang av stråkarna, utan även omgivna av familjemedlemmar. Inte ett öga är torrt.
I Tiden som finns kvar är sjukdomen – en svår cancer – i stället en språngbräda för att fokusera på det filmen egentligen vill handla om, och Melvil Poupaud visar inga som helst yttre tecken på sjukdom. Han har inga smärtor, han ser inte sjuk ut, han kan röra sig och gå och stå och prata precis som vanligt, han är inte ens blek. För sjukdomen är inte huvudsaken, den är inte filmens brännpunkt. Det är istället hans relationer till sina föräldrar och sin syster och sin mormor och sin sambo och till ett gift par han träffar av en händelse. Tack vare det gifta paret tar filmens intrig en överraskande och mycket mänsklig vändning som jag starkt betvivlar att man skulle få se i en amerikansk film.
Hur någon reagerar som är dödligt sjuk och vet att han eller hon bara har månader kvar att leva är förstås mycket individuellt, men i Tiden som finns kvar är det inte med annat än enstaka tecken på förtvivlan och desperation. Filmen väljer att koncentrera sig på något helt annat. Melvin Poupad blir fullständigt – eller, mer korrekt, brutalt – uppriktig. Mot livet och därför mot sin omgivning, mot människorna i sin omgivning. För honom finns inte längre tid för vita lögner och socialspelshycklande, han måste säga som det är – vad han känner, vad han tycker, och varför. Utan hänsyn till hur det tas av dem som står honom nära.
Infallsvinkeln är intressant, men utvecklas strängt taget inte. Relationerna till nära och kära är lite för snabbt avklarade, det blir något av avbockningskaraktär över alltsammans. Till det kommer att flera scener och sekvenser är gamla klyschor. Melvil med sin far i bilen, Melvil hos sin mormor (bonusen är att hon spelas av vita duken-legendaren Jeanne Moreau), Melvins försoning med älskaren.
Gripen blir jag inte av Tiden som finns kvar och ett tecken så gott som något på det torde väl vara att jag några minuter före slutet plötsligt insåg att jag har sett den förut, men fullständigt glömt bort den. Det var först i slutsekvensen jag plötsligt kom ihåg precis vad som skulle inträffa, även om det finns en del andra scener i filmen jag vagt déjà vu-aktigt tyckte mig känna igen. Men bara vagt.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 