Posts Tagged ‘Winona Ryder’

ALIEN: RESURRECTION av Jean-Pierre Jeunet (1997)

mars 28, 2009

ALIEN: RESURRECTION av Jean-Pierre Jeuenet (1997)
Svensk titel: Alien återuppstår
Med Sigourney Weaver, Winona Ryder, Ron Perlman, Dominique Pinon, Gary Dourdan, Michael Wincott, Kim Flowers, Dan Hedaya, J. E. Freeman, Brad Dourif, Raymond Cruz, Leland Orser

INGEN SPOILERVARNING. Den som inte har sett filmen känner ändå rimligen till intrigen och om inte spelar det ingen roll.

Den ursprungliga Alien av Ridley Scott från 1979 är en nyskapande, vidunderlig science fiction-thriller. En i allt väsentligt lysande film i sitt slag. Detsamma gäller inte uppföljarna och då i synnerhet inte denna, den fjärde i serien. (Om man inte räknar de bisarra vid sidan av-filmerna där Alien slåss mot Predator, för då blir det väl ett par till eller vad det är.)

Fördelen med Alien-filmerna efter Alien är att man kan behandla dem mycket summariskt.

Alien: Resurrection, så.

Intrigen identisk med den första filmens. Grupp av människor instängda i rymdskepp, jagade av den främmande livsformen. Avgörande skillnader finnes; den här gången är det tolv utomjordingar i stället för en. Trots det överlever nästan alla i den lilla gruppen människor. Vilket är ett av många besynnerliga problem med filmerna; utomjordingarna blir allt harmlösare och tandlösare för varje film. Medan bara Sigourney Weaver och, talande nog, katten klarade sig levande undan utomjordingen i den första filmen överlever numera nästan alla människorna trots att utomjordingarna är tolv stycken. Och de överlever i en handvändning. Tar bara en eftermiddag.

Sigourney Weaver är en blygsamt begåvad skådespelerska som gjorde en godkänd insats i den första filmen. Nu får hon många kosingar för att spela samma roll gång på gång. Några andra roller verkar nästan ingen vilja ge henne. Känns mycket begripligt.

I Alien visade sig en av människorna ombord på rymdskeppet överraskande nog vara android. Lo and behold, om inte inte en av människorna i Alien: Resurrection också visar sig vara android. Never change a winning concept. Den här gången är det Winona Ryder.

Människorna springer omkring i det stora rymdskeppet, massor med saker exploderar (hela tiden), de numera fullkomligt inkompetenta utomjordingarna jagar människorna och till slut sätter sig människorna i ett litet rymdskepp och blåser helt enkelt därifrån. Slut på historien.

Fascinerande är att nästan alla repliker fälls med ett pompöst, korthugget, närmast självparodierande machotonfall som främst tjänar till att fästa uppmärksamheten på hur imbecill dialogen är.

Jag orkar inte säga mer om den här fullständigt meningslösa filmen. Jo förresten, i den mån jag vaknade till då och då lyckades jag uppfatta att det fanns något slags muterad variant av monstret också, den där som Ripley gråter över att behöva döda i slutet. För övrigt med exakt samma metod som hon använde för att göra av med monstret i den första filmen; hon blåser ut eländet i rymden från det lilla flyktrymdskeppet.

Never change a winning concept.

Kör hårt,
Bellis

THE DARWIN AWARDS av Finn Taylor (2006)

mars 4, 2009

THE DARWIN AWARDS av Finn Taylor (2006).
Med Winona Ryder och Joseph Fiennes

Till att börja med: The Darwin Awards finns på riktigt ute på nätet.

Här: www.darwinawards.com

Man får priset om man dör på ett så korkat sätt att man därmed bevisat att man var så dum att man förbättrat genpoolen genom att avlägsna sina gener från den. Varning för att beskrivningarna av dessa autentiska dödsfall, trots att de är tragiska, kan få en att gapskratta.

Den lättviktiga komedin av Finn Taylor som inspirerats av priserna är i sig ett exempel på ett annat slags dum tragedi, nämligen hur en fenomenalt duktig aktris som Winona Ryder har relegerats till att göra filmer som originalsläpps på dvd och omgående hamnar i reastället på ICA. Och hon var förstås den enda anledningen till att jag alls köpte den här filmen. Med finns också en Juliette Lewis som jag inte ens kände igen, för hon har blivit vuxen. En del av er minns kanske barnstjärnan från nyinspelningen av Cape Fear.

Det problem jag sitter inför här och nu, bakom tangentbordet, är att jag strängt taget inte kommer på något att säga om den här filmen förutom att Winona Ryder som vanligt var mycket bra men inte borde ha haft korkskruvslockar utan sitt sedvanliga kortklippta hår, och att hon på grund av att hon var så bra naturligtvis fick inte bara resten av skådespelarensemblen (med litet undantag för Juliette Lewis korta inhopp, som faktiskt var bra) – och då i synnerhet sin imponerande färglöse och obegåvade motspelare i den andra huvudrollen, Joseph Fiennes – att blekna bort utan även resten av denna förglömliga film att förpassas till den slapstickglömska där den obönhörligen hamnar högst några veckor efter det att man sett den.

Jag har på annan plats skrivit om hur jag ibland sitter och stirrar på ett dvd-omslag till en film som jag med fullständig säkerhet vet att jag har sett, men som jag inte minns något alls av. Vore det inte för Winona Ryder så skulle den här filmen ha hamnat i det facket inom snar framtid, men att glömma hennes uttrycksfulla och stilsäkra minspel och den gedigna skådespelarkompetens hon förmår skänka även en sådan här nonsensroll är inte alldeles lätt.

Jag har precis sett den här filmen och den handlar alltså om… ja, vad handlade den om nu igen? Det är nästan en kvart sedan jag såg klart den, så minnet börjar blekna.

Kör hårt,
Bellis

AUTUMN IN NEW YORK av Joan Chen (2000)

mars 4, 2009

AUTUMN IN NEW YORK av Joan Chen (2000)
Svensk titel: Höst i New York
Med Winona Ryder, Richard Gere, Anthony LaPaglia, Elaine Stritch, Vera Farmiga, Sherry Stringfield, Jill Hennessy, J. K. Simmons, Sam Trammell, Mary Beth Hurt, Toby Poser, George Spielvogel III, Ranjit Chowdry

Hösten är min favorit bland årstiderna. Trädens prakt, den höga, kristallklara luften, det matta solskenet – hösten är den årstid jag aldrig missar i Sverige. Och ska jag någonstans under de sista veckorna i september eller under oktober måste det bli ett annat land på nordliga breddgrader, med höst.

New York – mer specifikt Manhattan – är en av de städer jag älskar högst i världen. Jag brukar kalla Manhattan för världens huvudstad, eftersom det är svårt att hitta någon stad som är mer stad än just Manhattan. Men för all del – vi kan säga hela New York.

Så kombinationen höst och New York är storslagen, även om New York råkar ligga på samma breddgrad som Athen. I New York blir det höst. På riktigt. De har rätt slags träd, till exempel. Och med sina väldiga skyskrapor är stadslandskapet i New York – mer specifikt på Manhattan – ett av de vackraste landskapen i världen, alla kategorier.

Med andra ord innehåller den här filmen ett antal vackra scener från hösten på Manhattan. Träden klädda i all sin prakt, Manhattans skyskrapor i bakgrunden.

Men här finns ett problem. För i förgrunden noterar man plötsligt Richard Gere. Nu är skönheten och magin som bortblåsta. Hur någon kan få för sig att ödelägga något så storslaget som höstscenerier från New York med Richard Gere övergår mitt förstånd och när man inser att de dessutom har skänkt honom flera miljoner dollar för att han ska träblocka sönder de här praktfulla scenerna blir man nästan andfådd. Det nyper i hjärtat.

Vilket kanske på sitt sätt är passande, för den här filmen spelar på alla hjärtesträngarna. Ganska bokstavligt talat, faktiskt, för den i vanliga fall lysande men i den här filmen hemska Winona Ryder lider i filmen av en dödlig hjärtsjukdom. Och kring det kretsar intrigen. Men den griper inte, för Winona Ryder är alldeles enastående miscast mot Richard Gere; inte ens hon lyckas gjuta liv i en roll mot det här osannolika träblocket, som får Clint Eastwood att framstå som lika sprattlig som Jerry Lewis.

Fast det förstås, intrigen kretsar även kring att Richard Gere är kvinnotjusare. Vilket någon kvinnlig läsare gärna får förklara för mig, för jag kan min själ inte förstå vad någon enda kvinna skulle kunna tänkas se hos Richard Gere. Minst av alla den mycket vackra, enastående begåvade (i vanliga fall) Winona Ryder. (Se henne i ”Reality Bites”, där hon nog gör sin bästa rolltolkning – kanske.) Jag kan mycket väl förstå vad kvinnor – och män lagda åt det hållet – ser hos Sean Connery eller Jack eller Cary Grant eller George Clooney eller Al Pacino eller Robert de Niro eller Willem Dafoe eller Gregory Peck eller Clark Gable (hm, nej, vänta, kanske inte) eller Humphrey Bogart eller… nå, ni förstår.

Men Richard Gere?! Richard Gere?!

Vilket gör den här hjärtesnörparen till en katastrof. Att alla som har sett minst tio filmer i sitt liv har sett intrigen sju gånger är i sig möjligen illa nog, men behöver ju inte vara något problem – inte alltid. Flera av tidens stora filmer har haft en många gånger tidigare upprepad intrig, men ändå blivit stora filmer. Av andra skäl eller helt enkelt för att de gestaltat intrigen bättre än någon av föregångarna.

Möjligen skulle det till och med ha kunnat bli fallet här.

Om inte någon fått för sig att sätta ihop den moderna filmhistoriens mest omaka och minst övertygande par, Richard Gere och Winona Ryder.

Bara tänk tanken, ni som inte har sett filmen – får den er inte att rysa?!

Om inte, se filmen.

Kör hårt,
Bellis