Posts Tagged ‘Woody Allen’

MIDNIGHT IN PARIS av Woody Allen (2011)

februari 26, 2012

MIDNIGHT IN PARIS av Woody Allen (2011)
Svensk titel: Midnatt i Paris
Med Owen Wilson, Rachel McAdams, Kurt Fuller, Mimi Kennedy, Michael Sheen, Nina Arianda, Carla Bruni, Marion Cotillard, Tom Hiddleston, Alison Pill, Corey Stoll, Kathy Bates, Sonia Rolland, Tom Cordier, Marcial Di Fonzo Bo, Léa Seydoux, Adrien Brody, Adrien de Van, David Lowe, Yves-Antoine Spoto, Emanuelle Uzan, Francois Rostain, Serge Bagdassarian

INFÖR OSCARSGALAN 2012
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa originalmanuskript (Woody Allen), Bästa scenografi (Anne Seibel, Hélène Dubreiul)

Nostalgisk längtan efter en tidsperiod man aldrig upplevt är ett inte okänt fenomen. Ända sedan antiken har människan längtat tillbaka till den gyllene tidsåldern – tillbaka, eftersom den gyllene tidsåldern aldrig är nu och aldrig framtid men alltid förfluten. I detta känner jag starkt igen mig och kanske i synnerhet när jag ser Midnight in Paris, eftersom jag under många år delade Owen Wilsons närmast besatta längtan efter det glada tjugotalet, så till den grad att jag utgav tre samlingar med dittills aldrig till svenska översatta noveller av F. Scott Fitzgerald och Zelda Fitzgeralds aldrig tidigare på svenska publicerade roman, och med hjälp av eleganta flappers i äkta tjugotalsklänningar med paljetter, pannband med plymer och meterlånga pärlhalsband lanserade böckerna på fyra bokmässor. Det glada tjugotalet var en bättre, färgstarkare epok, fylld av konst, litteratur, jazz, självständiga unga flappers och eviga cocktailpartyn. En gyllene tidsålder och kanske särskilt i Paris, där tidens alla storheter – F. Scott och Zelda Fitzgerald, Man Ray, Ernest Hemingway, Gertrude Stein, Pablo Picasso, Luis Bunuel, Djuna Barnes, T. E. Eliot, Salvador Dalí, Josephine Baker – samlades, storheter som Owen Wilsons rollgestalt i filmen äntligen får träffa. I verkliga livet.

Midnight in Paris slog mig först som något jag har sett Woody Allen göra tidigare, ganska bokstavligt. Tjugotalet har han avhandlat i Bullets Over Broadway och mänskliga par- eller ännu trassligare kärleksrelationer handlar i princip alla filmer han någonsin gjort om – oftast klarsynt och träffande, men gång på gång. Och att hans filmer ofta är en kärleksförklaring till en stad, för det mesta New York (mer specifikt Manhattan), är heller inte nytt – i själva verket brukar den stad där en Woody Allen-film utspelas vara en av filmens huvudgestalter. Så även här och nu är staden Paris, precis som den stundtals var i Everyone Says I Love You – en tidigare Woody Allen-film som denna genast påminde mig om.

Men jag hade fel. Woody Allen upprepar sig inte, för hans tema den här gången är ett helt annat. Hans tema är just den nostalgiska längtan efter en svunnen tid man själv inte har upplevt och han har gjort en film som mycket träffande ger svaret på vad orsaken till en sådan längtan troligen är och varför den alltid har förekommit, hos människor i alla tider (så även i denna film – på tjugotalet, som vi kan längta tillbaka till, längtar man i stället tillbaka till La belle époque, under La belle époque längtar man tillbaka till renässansen, och så vidare) – och varför den egentligen bär på ett löfte som aldrig går att uppfylla, ett hopp som är fruktlöst inte därför att man inte kan återvända till den svunna tid man längtar efter, utan därför att även om man kunde det skulle löftet aldrig infrias. Den gyllene tidsåldern har aldrig funnits, helt oavsett var man väljer att placera den, och nuet har alltid varit den tidsålder man haft att handskas med och kanske är det lika bra att försöka göra det i stället?

Det irriterar mig lite att Woody Allen dels har samlat ihop en sådan ofantlig mängd av tjugotalets storheter – jag tvivlar starkt på att de alla kände varandra och umgicks, och jag har läst inte så lite om det glada tjugotalet – och det irriterar mig lite att han låtit alla de kända gestalterna framstå som de stereotypa bilder av dem som legenderna kring dem har skänkt oss. Här är Zelda och Ernest och Cole och Josephine och alla de andra, men de framstår som karikatyrer av sig själva, inte som de levande, riktiga människor de en gång måste ha varit. På samma sätt känns den nutida rollgestalten Michael Sheen – den högdraget intellektuelle – som en stereotyp, liksom Kurt Fullers högerrepublikan.

De båda scener som skämtar med tidsresefenomenet – kopior från respektive Back to the Future av Robert Zemeckis och Black Adder-TV-serien av Rowan Atkinson – borde Woody Allen ha avhållit sig ifrån. I den första av de scenerna ger Owen Wilsons rollfigur den unge Luis Bunuel idén till Borgarklassens diskreta charma, i den andra flyr en privatdetektiv från kungligheterna i det gamla Versailles. Onödigt och inkongruent.

Samtidigt är Midnight in Paris en film som ryckte med mig närmast motståndslöst, på en svepande odyssé genom inte bara det vindunderligt väporträtterade Paris utan också genom den tidsåldrarnas nostalgi som kan drabba oss alla, men somliga av oss mer än andra.

Och i den inte minst inom filmkonsten så sönderslitet uttjatade romantikens huvudstad lyckas Woody Allen åstadkomma ett slut som visserligen är fullständigt banalt, men som fick tårarna att rinna. Och det händer min själ inte ofta i mitt fall.

Vem annan än Woody Allen?

Inte många.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

ANNIE HALL av Woody Allen (1977)

april 17, 2010

ANNIE HALL av Woody Allen (1977)
Med Dianne Keaton, Woody Allen, Tony Roberts, Jonathan Munk, Carol Kane, Paul Simon, Christopher Walken, Shelley Duvall, Colleen Dewhurst, Donald Symington, Mordecai Lawner, Joan Neuman, Truman Capote

Vad börjar man med att säga om Annie Hall?

Kanske att hon gestaltas av en skådespelerska, Dianne Keaton, som gör henne så naturligt trovärdig att hon blir påtaglig. Levande. Som tittare lär man känna Annie Hall. Den här sortens rollprestationer är svåra att göra utan att dominera sönder en film, men Dianne Keaton har en precisionskänsla som är millimeterexakt och slår in precis den närvarokänsla på duken som krävs för att hon sin förbluffande klockrena insats till trots inte ska överglänsa den – avsiktligt – bleke och nervöse Woody Allen, som för övrigt och trots att han är en av tidens stora filmskapare inte är en lika begåvad skådespelare som Dianne Keaton.

Fast det gör inget. För i Annie Hall matchar han henne perfekt. Osäkra, intellektuella människor som ser sig angripna i både stort (hans tolkning av snart sagt hela tillvaron som anti-semitisk, som går så långt att han uppfattar ”you’ve” som ”Jew”) och smått (där han kan ta en oskyldig kommentar från flickvännen som ett frontalangrepp) framstår även i verkligheten inte så sällan som udda och ryckigt nervösa. Den här sortens roll gör Woody Allen utmärkt och det är svårt att inte få intryck av att han i själva verket spelar sig själv.

Vad säger man mer om Annie Hall?

Att det sannolikt inte finns någon annan film i historien som varit så full av metaberättande och som samtidigt fungerat så förbluffande väl. Balansen i Annie Hall är perfekt, trots att bara en femtedel så mycket metaberättande i händerna på en bara något sämre manusförfattare och regissör än Woody Allen skulle ha blivit en katastrof. Och han metaberättar på flera sätt – i princip alla, tror jag, som man över huvud taget kan använda sig av på film. Han besöker i vuxen ålder à la Dickens Scrooge scener från barndomen tillsammans med tittarna (fyndigt och grällt pastellfärgade och komiskt överdrivna och därmed väl gestaltade som just minnen), han vänder sig då och då mot tittarna och talar direkt till oss, och så vidare. Sätten i filmen är många. Dessutom gör Annie Hall – filmen, alltså, inte rollgestalten – tvära kast i tiden. Inledningen på Dianne Keatons och Woody Allens förhållande kommer till exempel först efter det att tittarna fått följa själva förhållandet en lång stund och ytterligare ett exempel är att filmen inleds med att förhållandet är över, för att sedan både besöka Woody Allens barndom, filmens nu, och omgående därefter förhållandet. Och så vidare.

Allt det här låter förmodligen mycket sjuttiotalsestetiskt. Det är det också. Annie Hall är en film vars formspråk dels är mycket europeiskt (vilket är utmärkande för Woody Allen, som är något så märkligt som en amerikansk filmskapare – dock inte verksam i Hollywood, utan i New York – med mycket gemensamt med Eric Rohmer, Ingmar Bergman och Jacques Tati (!) och nästan inget alls med sina landsmän), dels mycket sjuttiotalsestetiskt. Men tidlöst sjuttiotalsestetiskt, för Annie Hall fungerar lika både trivsamt och insiktsfullt i dag som då den gjordes.

Vad menar man när man säger det om Annie Hall?

För det första att den är en av filmhistoriens bästa komedier med allvarlig klangbotten. Det här är helt enkelt enastående bra film – själv tycker jag nog att det är Woody Allens bästa film någonsin – och som de flesta stora komedier spelar den mot en resonansbotten av tragedi. Själva tillvarons tragedi, som inte minst får Woody Allen att utbrista: ”I feel that life is divided up into the horrible and the miserable.” Eftersom det ju som sagt även är komedi.

För det andra att dess tema, som är berättarkonstens allra äldsta – kärleksrelationen mellan kvinna och man – behandlas insiktsfullt, allvarligt, komiskt och mycket modernt och därför för vår tid relevant, och ur flera olika synvinklar. De allra flesta av oss kommer att känna igen sig, de allra flesta av oss kommer att få Woody Allens infallsvinklar på problem i parrelationer som vi själva har upplevt flera gånger, stundtals dråpligt roligt men aldrig förnedrande presenterade. Woody Allen gör hela filmen med glimten i ögat, men aldrig utan medkänsla med sin egen rollfigur, Alvy Singer, och Dianne Keatons, titelns Annie Hall.

För det tredje att Annie Hall – filmen – är mycket trivsam, på det sätt som gör att man som tittare försjunker i den och glömmer bort att tänka på särskilt mycket annat än att bara leva med, leva med i handlingen och leva med Alvy Singer och leva med Annie Hall. Och leva med i sitt eget igenkännande, med sina egna erfarenheter som delvis återupplevs i sällskap med de här båda parrelationskämpande människorna på duken.

För det fjärde att Woody Allens sarkastiska parodi på det förhärskande, ganska ansträngt intellektuella – i Europa så gott som alltid vänstervridna – klimat som omgärdade både utövarna och betraktarna (oavsett konstform) under merparten av sjuttiotalet är så träffsäker att den i sig utgör en ögonöppnande och mycket rolig kommentar. Parodin genomsyrar en lång rad av filmens scener, men på sjuttiotalet var det förmodligen inte många förutom Woody Allen som skulle ha kommit på att fälla exempelvis den här repliken om fotokonsten på något annat än mördande allvar: ”You need a set of aesthetic guide lines to put it in social perspective, I think.”

Jag gapskrattade när jag hörde honom nervöst mumla fram det här, redan medveten om att Dianne Keaton tycker att han kväker ur sig innehållslösa fraser för att rida på sina höga, intellektuella hästar men oförmögen att hejda sig trots att hon redan har uttryckt saken mycket klarare: ”You mean, whether it’s, uh, a good photo or not?”

Och visst är det vad han menar. Men så kan man inte uttrycka sig på den sjuttiotalsestetiska, överspända kulturelitsjargongen.

Och det såg och sarkastiskt parodierade Woody Allen redan då, 1977. När jargongen var förhärskande, i synnerhet i kretsar som hans.

Samtidigt är Woody Allens rollfigur en autentisk intellektuell som i vanliga fall genomskådar dravel av det där slaget trots att det är sjuttiotal, men som när det gäller somliga ämnen – döden, till exempel – är för nördig för att inse att han själv går i fällan.

Finns det något anekdotiskt relevant att säga om Annie Hall?

Jo, det också. Filmen belönades med fyra Oscarstatyetter. Bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll, bästa originalmanus. Dessutom var Woody Allen nominerad för bästa manliga huvudroll.

För både bästa regi och bästa originalmanus skulle Woody Allen själv ha gått upp på scenen och hämtat statyetten.

Det gjorde han inte.

För Oscarsgalan 1978 gick av stapeln samma veckodag som han alltid spelar klarinett på sin stamkrog i New York, för att han tycker det är skojigt. Det är inte något han gör för att livnära sig och inget han får betalt för, men han gillar att jamma med de besökande jazzbanden.

Det gjorde han den kvällen 1978 också.

Kör hårt,
Bellis

EN LEKTION I KÄRLEK av Ingmar Bergman (1954)

februari 19, 2010

EN LEKTION I KÄRLEK av Ingmar Bergman (1954)
Med Eva Dahlbeck, Gunnar Björnstrand, Harriet Andersson, Yvonne Lombard, Åke Grönberg, Olof Winnerstrand, Birgitte Reimer, John Elfström, Renée Björling, Dagmar Ebbesen, Sigge Fürst

Ingmar Bergman, i Sverige känd som ångestens fader. De som har trott på den ensidiga myten om detta mångsidiga kinematografiska geni blir troligen förbluffade när de i En lektion i kärlek får se en av de filmer som torde ha influerat otaliga romantiska komedier, inte minst och mycket uppenbart Woody Allens. Med den lilla skillnaden att Ingmar Bergman är roligare.

Förbluffade lär de flesta tittare även bli av den sexuella frispråkigheten, som inte inskränker sig till enbart skämt som är så skabrösa att man nog skulle ha trott dem vara omöjliga i en svensk film från 1954. Men förutom uppfylld av ångest var Ingmar Bergman dessutom uppfylld av oräddhet, i alla fall vad beträffar vad han vågade uttrycka i sin filmkonst. Jo, jag häpnade också. Och humor saknade han inte.

En lektion i kärlek är dessutom något så förbluffande som en komisk, tidig variant av ett av Ingmar Bergmans stora mästerverk, Scener ur ett äktenskap, och av den mycket sena Enskilda samtal, som jag skam till sägandes ännu inte har sett men som i romanform med sin inträngande klarsyn och säkra stilistik imponerade djupt. För En lektion i kärlek är uppbyggd på samma sätt – den består av en rad samtal, samtliga utom ett kretsande kring kärleksrelationen kvinna/man. Den skickliga, fängslande intrigen (det kan låta som en klyscha men stämmer) för samman filmens många olika gestalter i olika konstellationer och leder till samtal där parrelationen betraktas ur ständigt nya synvinklar, utifrån nya utgångspunkter. Och jag förstår att det låter hemskt tråkigt och djupsinnigt och dystert och säkert ångestladdat, men En lektion i kärlek är något så besynnerligt som en film som är elegant rolig, ibland till och med begåvad buskis, samtidigt som den lyckas säga inte så lite väsentligt. Även om femtiotalets förhärskande könsrollssyn, som Ingmar Bergman i sin film gör inte så lite uppror mot inte minst på det sexuella planet.

Jag kan livligt föreställa mig att någon som såg den här filmen utan att känna till vem som regisserat den inte omedelbart skulle tro att det var Ingmar Bergman. Gissningen skulle kanske bli Hasse Ekman. Även om man måste medge att Ingmar Bergmans blixtrande dialog – han skrev förstås som vanligt manus själv – ligger på en nivå som Hasse Ekman, även han en vidunderlig filmregissör som skrev sina egna manus, inte nådde mer än undantagsvis och knappast genom en hel film. Rappa replikskiften som både är slagfärdiga och betydelseladdade, ibland i så hög grad att man tackar för möjligheten att i detta moderna tidevarv spola tillbaka dvd:n och se om samma scen flera gånger. Vilket är en ren njutning även för att framförallt Eva Dahlbeck, Harriet Andersson och Åke Grönberg gör enastående och mycket inkännande och, förstås, roliga skådespelarinsatser. Scenen där Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand befinner sig i tågkupén såg jag fem gånger och Harriet Andersson som upprorisk, trulig pojkflicka är svårslagbar.

Det fascinerande är att det ofta visar sig att de som hävdar att Ingmar Bergman var tungsint tråkig vid närmare undersökning för det mesta inte har sett särskilt många av hans filmer.

I synnerhet inte denna.

Kör hårt,
Bellis

VICKY CRISTINA BARCELONA av Woody Allen (2008)

september 8, 2009

VICKY CRISTINA BARCELONA av Woody Allen (2008)
Med Rebecca Hall, Scarlett Johansson, Javier Bardem, Penélope Cruz, Chris Messina, Patricia Clarkson, Kevin Dunn, Julia Perillán, Christopher Evan Welch

SPOILERVARNING (SLUTET AVSLÖJAS)

Min far har kallat Woody Allen för filmkonstens ende amerikanske europé. Det ligger mycket i det. Woody Allens sätt att berätta är inte bara imiterat europeiskt på amerikanskt manér, det *är* europeiskt och påminner starkt om Eric Rohmer och, tidigare i karriären, Ingmar Bergman. Kanske inverkar det att Woody Allen förutom att vara hängiven europeisk filmkonst – främst Bergman – inte är en produkt av Hollywood; han arbetar utanför studiosystemet och spelar inte in sina filmer i Los Angeles utan i hemstaden New York (som dessutom varit den egentliga huvudpersonen i en lång rad av dem).

Vicky Cristina Barcelona är knappast något undantag, annat än att den inte utspelas i New York utan i Barcelona. Det här är inte ett plagiat på Eric Rohmer, men det är en film i samma berättratradition som Eric Rohmers filmer. Fast möjligen mer tillskruvad.

För Woody Allens berättelse börjar – när den börjar på allvar, en bit in i filmen – märkligt och närmast fånigt osannolikt (när Javier Bardem på restaurangen kommer fram till Rebecca Hall och Scarlett Johansson), men fortsätter ännu mer osannolikt fast trots det mer trovärdigt. En i sig rätt imponerande, smärre bragd. Det som till en början ser ut som och visar sig bli ett förutsägbart triangeldrama förvandlas snabbt till något helt annat och väldigt annorlunda – ett relationsdrama som direkt inbegriper sju personer, i olika och varierande konstellationer och med mycket snabba och oväntade förvecklingar i händelseförloppet.

Möjligen kan man invända mot stereotyperna, för här finns den ordentliga, helylleamerikanska, konservativa familjeflickan som gör ett snedsteg men sedan snällt slår in på livets utstakade bana (Rebecca Hall); här finns den upproriska, ramsprängande unga kvinna som i slutändan visar sig vara mer färgad av sin bakgrunds värderingar än hon vill medge inför sig själv (Scarlett Johansson); här finns den parodiskt hetlevrade, blodfulla, passionerade spanska kvinnan med ett starkt drag av vansinne fött ur nämnda eldfängda sinnelag (Penélope Cruz); här finns den tjusige, karismatiske lationälskaren som får kvinnorna att falla som furor (Javier Bardem); och här finns den ordentlige, amerikanske, helylletråkige man som gifter sig med Rebecca Hall och över huvud taget inte förstår vad delar av omgivningen håller på med, eftersom deras liv saknar ”struktur” (Kevin Dunn).

Det här gör, trots det grepp intrigen bibehåller om tittaren filmen igenom och trots ansatserna – som är för grunda – till personutveckling som syns hos kanske främst Javier Bardem, Vicky Cristina Barcelona något mindre intressant än den skulle ha kunnat vara. Och i slutändan kanske en aning hollywoodamerikansk, trots allt. För greppet med stereotyperna som utagerar ett drama där positionerna vid dramats slut är desamma som vid dess början är hollywoodamerikanskt snarare än europeiskt, i synnerhet om positionerna dessutom råkar stå i överensstämmelse med traditionell, amerikansk familjemoral – även om anslaget i slutet är olyckligt. För Woody Allen är inte en konservativ knök och hyser såvitt man kan avgöra ingen större respekt för kärnfamiljen som nödvändig, samhällelig stöttepelare, något som väl – om man ser saken ur den synvinkeln – märks inte minst i hans av skvallerpressen ivrigt omskrivna privatliv. Så utgången ses för Rebecca Hall som olycklig och för Scarlett Johansson slutar Vicky Cristina Barcelona i ett frågetecken.

Woody Allen är – mycket föga oväntat, eftersom han visat det så många gånger tidigare – insiktsfull och ger till exempel som i blixtbelysning, genom ett kort replikskifte, en talande bild av det ogripbara i vad som får mänskliga parförhållanden att fungera. Eller inte fungera. När Javier Bardem för Rebecca Hall redogör för sin relation till före detta hustrun Penélope Cruz och talar om att de hade ett förhållande som var näst intill perfekt men där något saknades, frågar Rebecca Hall: ”What element?” och Javier Bardem svarar att han inte vet, att de aldrig lyckades ta reda på det. Vilket jag tycker i ett talande koncentrat ringar in det ogripbara i hur parförhållandet kvinna – man fungerar. Eller inte fungerar.

Kanske säger det något om varför mekaniserad äktenskapsrådgivning inte alltid är grejen eller kanske säger det något om hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att göra något annat än att resa med sin partner i blindo, som Leonard Cohen sjunger.

Penélope Cruz fick förresten en Oscar för bästa biroll. Den Oscarn berodde utan större tvivel på att man genom att ge henne statyetten samtidigt lyckades prisbelöna en film av Woody Allen. Hollywood älskar Woody Allen, även om kärleken inte är besvarad.

Kör hårt,
Bellis

BROKEN ENGLISH av Zoe R. Cassavetes (2007)

augusti 26, 2009

BROKEN ENGLISH av Zoe R. Cassavetes (2007)
Med Parker Posey, Drea de Matteo, Gena Rowlands, Tim Guinee, Melvil Poupaud, Justin Theroux, Dana Ivey

Parker Posey är mitt uppe i en livskris. Den kretsar kring hennes behov av en relation, men inte ens hon själv är säker på varför. Vill hon bara bevisa för sig själv att det inte egentligen är något fel på henne, som hon själv blivit övertygad om eftersom hon inte lyckas hålla ihop några förhållanden? Vill hon bara bli älskad? Eller vill hon bara inte vara ensam? Rimligen alltsammans. På en gång och ihopgyttrat.

Relationsdramerna på film är förstås legio – mänskliga relationer och kanske framförallt kärleksrelationer förblir ständigt fascinerande, ständigt aktuella och ständigt lika snärjigt svårframkomliga, eftersom vi alla ständigt går vilse i dem. Inom filmkonsten finns ett antal filmskapare som klarsynt genialt förmår gestalta och betrakta den här ständiga, mänskliga problematiken, bland dem Francois Truffaut, Mike Leigh och Sofia Coppola (som gör det mycket originellt i Lost in Translation, som inte ens är ett kärleksdrama), för att nämna tre regissörer från olika generationer. Zoe R Cassavetes – inte oväntat dotter till John Cassavetes och Gena Rowlands – visar i och med sin andra film som regissör att hon måhända inte tillhör toppskiktet, men överraskar tillsammans med sina lysande skådespelare (som samtliga gör mycket övertygande insatser), sitt manus och sin regi genom att trovärdigt och inspirerande lyckas gestalta en vanlig, drygt trettioårig kvinnas relationsproblem på ett sätt som jag vågar tro talar rakt ut till det stora flertalet av hennes tittare, såväl kvinnor som män.

För filmen tar ett grepp om relationsproblematiken och den gör det på ett intressant om än inte alldeles originellt vis och den gör det ur olika synvinklar. Den ser på problematiken både utifrån Parker Poseys olika förhållanden och utifrån hur människorna i hennes omgivning ser på dem och på henne, från hennes mor (en enastående begåvad skådespelerska jag alltid varit oerhört svag för – Gena Rowlands) till hennes bästa väninna (Drea de Matteo) och andra människor hon träffar. Och genom korta, effektiva inblickar i Drea de Matteos förhållande till sin man. Drea de Matteos situation skiljer sig dramatiskt från Parker Poseys, eftersom Drea de Matteo i filmen varit gift i fem år, dessutom med en man som från början var förälskad i Parker Posey, som i sin tur inte haft ett riktigt förhållande sedan i tonåren och som ständigt springer på pumpar till män som det av olika skäl inte fungerar med.

För att få sådant här att lyckas på film finns det såvitt jag kan se två huvudsakliga sätt – dels det som främst äldre tiders filmkonst använde sig av, det väldigt romantiska och ofta inte särskilt realistiska. Sådana filmer, från främst Hollywoods guldålder på trettio- och fyrtiotalen, kan vara storslagna, för att de framställer kärleken på det idealiserade vis som den ofta framställts i olika konstformer genom mänsklighetens historia. Och dels det mycket realistiska, som är vanligare bland begåvade filmskapare i dag, och som tränger in i och kan ha något mycket väsentligt att säga oss, i vår egen vardag. Bäst görs det, anser jag, när intrigen inte kretsar enbart kring parförhållandets parter, utan även inbegriper människor i deras omedelbara närhet, som hos Woody Allen och nämnde Mike Leigh (som ofta gestaltar många olika slags mänskliga relationer i en och samma film och hos vilken kärleksrelationen kan ligga i bakgrunden). Och som hos Zoe Cassavetes, vars film är gripande och har något väsentligt att säga oss om oss själva. Min omedelbara, egna jämförelse blir, även om den på flera plan skiljer sig markant från Broken English, Steven Soderberghs debutfilm Sex, Lies, and Videotape. Men då kanske mest ur filmisk synvinkel – för att uttrycka det lite banalt tror jag att den som uppskattar Soderberghs film även uppskattar Cassavetes.

Och några ord till om skådespelarinsatserna. Det som genast slår en är att samtliga filmens skådespelare – vilket säger mycket om Zoe Cassavetes som regissör – är naturligt trovärdiga. Man känner igen sig. Det här så här det går till mellan oss människor, i våra relationer. Både kärleksrelationer och andra. Minspel, tonfall, uppträdande – alltsammans känns naturligt, aldrig spelat. Parker Posey, Drea de Matteo, Melvil Poupaud, Tim Guinee – och så förstås, som alltid, Gena Rowlands – sviktar faktiskt inte ett ögonblick. Prestationerna är avsevärda.

Och Broken English får mig att hoppas att det inte blir standardförfarande att det i framtiden går sju år mellan Zoe Cassavetes filmer som regissör, som det gjort mellan de båda första.

Kör hårt,
Bellis