Posts Tagged ‘Woody Harrelson’

2012 av Roland Emmerich (2009)

december 12, 2011

2012 av Roland Emmerich (2009)
Med John Cusack, Amanda Peet, Chiwetel Ejiofor, Thandie Newton, Oliver Platt, Thomas McCarthy, Woody Harrelson, Danny Glover, Liam James, Morgan Lily, Zlatko Buric, Beatrice Rosen, Alexandre Haussmann, Philippe Haussmann, Johann Urb, John Billingsley, Chin Han, Osric Chau, Chang Tseng, Lisa Lu, Blu Mankuma

Härförleden fick jag veta att den den 11 november i år (datumet 11.11.11) innebar slutet på en mångtusenårig cykel och ett nytt stadium i mänsklighetens utveckling. På grund av, alltså, att år, månad och dag alla var 11. Det faktum att datumet 11.11.11 inföll även den 11 november 1911 utan att någon nyutvecklad mänsklighet tog över arenan, och den 11 november 1811 uppvisade samma brist på resultat, och den 11 november 1711… och så vidare … föreföll inte spela någon roll. Men än mer förbluffande, datumet 11.11.11 är förstås bara en enkelt förklarad följd av vårt räknesätt och vårt sätt att mäta tid på och datumet är förstås inte konstigare eller mer ”magiskt” än några andra datum, som till exempel 90.12.23 eller 05.06.07. Magin uteblir.

Tyvärr uteblir magin även i 2012, en film som tar avstamp i en annan sådan där primitivt vidskeplig föreställning, nämligen att Mayaindianernas kalender – eller var det Inkaindianernas? – ”förutsäger” att världen går under 2012 (jösses, de hade väl rökt svamp eller något, eller så tog helt enkelt lertavlorna slut och de kunde inte göra fler kalendrar). I filmen 2012 blir indianerna förstås sannspådda, men vad de inte lyckades ”förutspå” var att världens undergång skulle resultera i något högst betydligt mycket märkligare, nämligen fullständigt osannolikt överdriven action i gigantformat, action som är så mirakulöst enfaldig och andefattig att man som tittare omgående får en cementklump i hjärnan och allt mer katatonisk stirrar på skärmen i vad som känns som fruktlös väntan på att filmen ska ta slut någon gång på den här sidan nästa millennieskifte. Allt modlösare inser man att den förmodligen inte gör det, men när den till slut äntligen tar slut förstår man att man på sätt och vis skänkts en massa livstid, eftersom de två timmar filmen tar på sig för att sluta känns som allra minst tjugofem.

Nåväl, ska man säga något mer om det här spektaklet så får det kanske bli att den plottriga, fragmentariska första halvtimmen med sina rockvideosnabba, halvt osammanhängande klipp nog knappast förmår fånga intresset ens hos det efterblivna publiksegment som faktiskt tycker om katastroffilmer fyllda med hjärndöd action. Man kan också anmäla sin överraskning över att specialeffektsteamet får vägar, broar och skyskrapor och faktiskt hela den amerikanska kontinenten att bölja som vatten, men när de ska visa alldeles stillastående berg i Kina kör de med en backdrop som ser ut att komma från tidigt 1950-tal. Det känns ju även ganska udda att… äsch, det spelar förresten ingen roll.

Varför ödsla fler ord på en film som inte bjuder en enda sevärd sekund?

Kör hårt,
Bellis

THE PEOPLE VS. LARRY FLYNT av Milos Forman (1996)

september 8, 2010

THE PEOPLE VS. LARRY FLYNT av Milos Forman (1996)
Svensk titel: Larry Flynt – skandalernas man
Med Woody Harrelson, Courtney Love, Edward Norton, Brett Harrelson, Donna Hanover, Richard Paul, James Cromwell, Crispin Glover, Vincent Schiavelli, Miles Chapin, James Carville, Burt Neuborne

Det finns en helt avgörande, en definierande scen i The People vs. Larry Flynt. När Larry Flynt efter det attentat som gjorde honom paraplegiskt förlamad har skrivits ut från sjukhuset och körs hem i sin limousine, säger han: ”I oughta move somewhere, where perverts are welcome.” Därefter sveper kameran ackompanjerad av fanfarer över det världsberömda The Hollywood Sign och vi får se en rad scener från Los Angeles och mer specifikt från just Hollywood. Och det här är centralt för syftet med The People vs. Larry Flynt, som tematiskt är samma film som gjorde Milos Forman världsberömd en gång i tiden, One Flew Over the Cuckoo’s Nest.

Temat i båda filmerna är statsmaktens förtryck av de enskilda medborgarna, genom inskräkningar av mänskliga rättigheter och lagar mot brott utan offer, ständigt i det uttalade syftet att skydda nationen från att störstas i moraliskt eller annat fördärv. I själva verket är det förstås alltid en fråga om maktutövning för dels dess egen skull, dels och kanske oftare för att ändamålen helgar medlen när statsmakten försvarar sig mot hjärnspöken. I Hollywood är man av hävd och naturliga skäl hängivna motståndare mot den här sortens ibland smygande, ibland öppna förtryck. Motståndet är helt öppet, som när en lång rad filmskapare under McCarthy-eran helt enkelt vägrade vittna inför HUAC eller som när George Clooney gjorde Good Night, and Good Luck om samma McCarthy-era som en protest mot de många mycket likartade inskränkningarna i medborgerliga rättigheter som infördes av George W. Bush.

Det är förstås inte märkligt att filmindustrin mer än de flesta andra industrier värnar om rätten till yttrandefrihet, total yttrandefrihet. Det intressanta är att den är så mäktig att den kan göra det med avsevärd verkan. Och det befriande, får man väl tillägga, är att den faktiskt utnyttjar sin ställning och gör det.

The People vs. Larry Flynt saknar emotionellt fokus. Det är mycket svårt att gilla den arrogante, oförskämde, hänsynslöse och skrävlande Larry Flynt som den här biografiska spelfilmen handlar om, men det är också en del av poängen. För yttrandefrihet är förstås inte till för att de man gillar ska få uttrycka åsikter man håller med om, den är till för att vi alla ska tolerera att åsikter vi själva avskyr får framföras. Och Milos Formans hela syfte har uppenbarligen varit att göra en mycket stark partsinlaga till förmån för yttrandefrihet helt utan inskränkningar och då i synnerhet inskränkningar av det slag som i Sverige främst representeras av godtyckliga lagar mot ärekränkning och hets mot folkgrupp. Liksom i One Flew Over the Cuckoo’s Nest, där temat gestaltas metaforiskt, visar Milos Forman i The People vs. Larry Flynt vilka fullständigt katastrofala följder statsmaktens övergrepp kan få för den enskilda individ som är obekväm, som inte passar in i det på förhand givna mönstret och som begår brott som saknar offer och som straffas enbart för att omgivningen finner hans åsikter och inställning och leverne moraliskt stötande. Milos Forman visar lika effektivt som i en väl underbyggd, välskriven artikel av en skicklig, grävande journalist vad följden blir av ett samhälle som undertrycker mångfald i stället för att bejaka den, som i stället för att låta människor leva efter egna normer och värderingar så länge de inte inkräktar på andras rätt till detsamma försöker tillintetgöra de människor som lever enligt andra normer och värderingar än de officiellt påbjudna.

Här har Milos Forman helt enkelt varit tvungen att göra en avvägning, vilket märks rätt väl. Filmens första halvtimme rusar snabbt och skissartat igenom den bakgrund tittaren måste ha fått sig till livs för att förstå resten av den väl underbyggda, engagerande artikel i rörligt bild-format som The People vs. Larry Flynt är, men den halvtimmen engagerar därför inte heller som film betraktad. Här slås omedelbart fast att den här filmen saknar emotionellt fokus, att det inte finns någon att identifiera sig med, och att den faktiskt är mer av appell än film. Budskapet är det viktiga, vilket inte så sällan är helt förödande för konstverk, inklusive filmer, men inte blir det i händerna på en så enastående skicklig regissör som Milos Forman, som har god hjälp av Woody Harrelson – bättre på att spela stereotyp amerikan än någon annan i historien; så bra, i själva verket, att han till och med pratar med en stereotyp i stället för äkta amerikansk accent – och rocksångerskan Courtney Love, som visar sig vara en förbluffande skicklig skådespelerska.

The People vs. Larry Flynt är som sagt en biografisk spelfilm, men hur mycket av den som är ”sann” och inte är förstås omöjligt att avgöra. Fast det spelar ingen som helst roll, för dess poäng är en helt annan. Filmen är inte gjord för att berätta om verklighetens Larry Flynt. Den är och är avsedd att vara ett hårt slag till förmån för den yttrandefrihet och de mänskliga rättigheter som det aldrig finns någon som helst ursäkt för att kränka men som trots det ständigt kränks dagligen och världen över, även i USA.

Skillnaden är förstås att man i USA, liksom i den övriga, demokratiska västvärlden, alltjämt kan tillverka filmer som The People vs. Larry Flynt, som effektivt fäster vår uppmärksamhet på och med stor genomslagskraft protesterar mot den sortens inskränkningar, förbud och lagstiftning.

Och det ska man faktiskt vara tacksam över och det är ett skäl så gott som något att se The People vs. Larry Flynt, som dessutom är en mycket sevärd film. Men av just det skälet, inte för att den griper emotionellt.

Griper och övertygar gör den i stället intellektuellt.

Och det var som sagt själva syftet.

Kör hårt,
Bellis