Posts Tagged ‘Zack Snyder’

300 av Zack Snyder (2006)

juli 24, 2016

300 av Zack Snyder (2006)
Med Gerard Butler, Lena Headey, Dominic West, David Wenham, Vincent Regan, Michael Fassbender, Tom Wisdom, Andrew Pleavin, Andrew Tiernan, Rodrigo Santoro, Giovani Cimmino, Stephen McHattie, Greg Kramer, Kelly Craig, Ely Snider, Tyler Neitzel, Tim Connolly, Peter Mensah, Marie-Julie Rivest

I en oändlig parad av gigantiska blockbusterspektakel där Hollywoods högst betalde skådespelare, Mr. Visual Special Effects, har lagt beslag på över 95% av budgeten och nästan hela filmen, finns mycket sällan utrymme för något annat än de endimensionella, syntetiska landskapen på datorskärmar som efterbehandlade rörliga bilder på skådespelare skuttar omkring och actionsekvensar sig framför.

Något man sällan har utrymme för är intrig, dialog, och skådespeleri. I själva verket kan man fundera över varför skådespelare över huvud taget hyrs in, eftersom man lika gärna kunde datorgenerera dem allihop när man nu ändå datorgenerar 95% av dem (för tro inte för en enda sekund att de jättelika horderna i 300 består av riktiga människor, vilket ju för övrigt blir pinsamt uppenbart när den handfull som är riktiga människor står framför den alldeles platta horden på skärmen bakom sig).

Det autentiskt fascinerande med 300 är att man lyckats skruva till datorprogrammeringen på något sätt, vilket medfört att bergen precis som i en billig gammal C-rulle från 1950-talet ser ut att vara gjorda av skumgummi (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av skumgummi, men det är oklart varför man velat imitera den effekten i det här datorgenanteriet) och byggnaderna av papier maché (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av… ja, och så vidare).

Så här går det till när man gör en sådan här blockbusterfilm:

Man spelar in en lång rad pompösa, storvulna actionsekvenser, där folk skuttar, springer, viftar med vapen, och slåss med varandra. Om vapnen är svärd, klistrar man något slags historisk etikett på filmen – i det här fallet valde man det vittbesjungna slaget vid Thermopylae i antikens Grekland – eller plockar en etikett från lämplig fantasybok, till exempel Tolkiens Lord of the Rings-trilogi.

Om vapnen i actionsekvenserna är pistoler, kulsprutor, handgranater, och annat sådant oknytt, och man färdas i bilar, förlägger man i stället filmen till nutiden, hyr in Arnold Sylvester Bruce Willis Schwarzenegger Stallone, och gör en film om en ensam hjälte som ägnar två timmar åt att skutta runt och skjuta tretusen skurkar.

Om vapnen är strålpistoler och lasersvärd, och man färdas i rymdskepp och hjältarna är robotar, stora teddybjörnar, och i förekommande fall prinsessor med kringlor över öronen, kallar man filmen för Star Wars del 8965.

Som synes hamnade 300 i den första kategorin.

Jag kan föreställa mig att det finns enstaka läsare som möjligen kan tänkas vilja kravla igenom den här katatoniframkallande kalkonen, men för dem av er som nöjer sig med ett handlingssammandrag har jag åstadkommit ett sådant. Kodnycklarna först, sedan sammandraget:

A = Kung Leonídas står på en klippa och skriker ”Spartans!” åt sina mannar så att spottet duschar ur munnen

B = Ett gäng nakna karlar springer runt framför en platt landskapsbild genererad på en datorskärm. De viftar med svärd och vrålar så spottet duschar.

C = Stora monster i både ”mänsklig” och ”djurisk” skepnad kommer rusande och morrar åt karlarna i punkt B, tillsammans med ett jättegäng andra konstiga karlar med mässingsmasker.

D = Alla karlarna och monstren slåss, skuttar, morrar och fäktas med svärd, och skuttar ännu mer, i 15 minuter.

E = Drottning Gorgo av Sparta står i sin stad och kväker ur sig plattityder, omgiven av datorgenererade byggnader som fascinerande nog ser ut att vara gjorda av papier maché.

F = Filmen är slut.

Intrigschema:

A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, F.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

THE 300 SPARTANS av Rudolph Maté (1962)

juli 4, 2009

THE 300 SPARTANS av Rudolph Maté (1962)
Svensk titel: De tappra 300
Med Richard Egan, Ralph Richardson, Diane Baker, Barry Coe, Anna Synodinou, John Crawford, Anne Wakefield, Michalis Nikolinakos

SPOILERVARNING

En av historiens avgörande vändpunkter är slaget vid Thermopyle (Thermópili), som låg till grund för filmen 300 av Zack Snyder (2006).

The 300 Spartans är originalfilmatiseringen av samma historiska händelse.

Man måste förstås ta en sådan här film för vad den är, ett kostymspektakel som ger tittaren den grovt omstuvade Hollywoodvarianten av den historiska sanningen. En matinéfilm för tuggummituggande, äventyrslystna pojkar i lägre tonåren.

Vilket The 300 Spartans förstås är.

Vilket The 300 Spartans överraskande nog även inte är.

Det som främst överraskar är att den – i stort sett – är historiskt korrekt och alltså inte bjuder på den sedvanliga, omstuvade Hollywoodvarianten. För dramaturgins skull har man arbetat in den i produktioner av det här slaget nödvändiga kärlekshistorien, man har mycket entydigt gjort hjältarna till ofelbart ädla och goda och skurkarna till ofelbart usla och onda (vilket i och för sig i just detta fall stämmer väl överens med den historiska sanningen) och tagit sig de nödvändiga friheterna för att göra en berättelse av alltsammans (fast man kunde ha låtit gudarnas fader heta Ievs (Zévs) som han gjorde i Grekland, inte Jupiter (på engelska Jove) som var det namn han fick när romarna stal grekernas Pántheon). Och Richard Egan som den imponerande vasiléos – kung – Leónidas av Sparta skulle också kunna vara en Stomatolreklam i hoplitrustning, men det är ofrånkomligt med tanke på när filmen spelades in.

Bortser man från sådana omständigheter – eller accepterar dem som nödvändiga eftersom det här är spelfilm och inte historielektion – så är The 300 Spartans på många sätt imponerande. Den är inspelad på plats i Grekland, så landskapen och själva passet är autentiska. Stor omsorg har lagts ned på dräkterna (även om man tycker att det kunde ha varit mindre uppenbart att bröstplåtarna är av plast) och på att få de upprepade drabbningarna att se autentiska ut. Det här är långt före de tvådimensionella, livlösa datoranimeringarnas tid, så när man behöver tusen soldater som ska komma rusande över en slätt anlitar man tusen statister i soldatmundering som kommer rusande över en slätt. Dessutom saknar drabbningarna de övermänskliga, löjeväckande cirkuskonsterna i form av huvudpersonens ofattbara hjältedåd i ultrarapid som är obligatoriska i modernare filmer av det här slaget – här är det frågan om gyttrigt, desperat, ofta klumpigt kämpande i formationer som snabbt bryts upp konfronterade med fiendestyrkan, men befriande nog utan att man som tittare för den skulle behöver se armar och ben vina genom luften och blod och hjärnsubstans forsa och skvätta över marken.

Men det är förstås också matiné.

De schablonartade stereotyperna finns här närmast i överflöd, men återigen – i just det här fallet känns det för en gångs skull historiskt korrekt. Den persiske barbaren Xerxes I var en maktgalen tyrann och vasiléos Leónidas av Sparta och hans 300 mannar tillhör historiens kompromisslöst modigaste och mest hedersamma människor. Deras bragd då de under tre dagars strider höll Thermopylepasset mot den ofattbart överlägsna, persiska hären – enligt vissa uppgifter uppgick den till 5 miljoner soldater, men minst 200 000–300 000 – och slutligen förrådda stred till sista man, kom att bli Greklands och därför i förlängningen den västerländska civilisationens räddning.

Och det är inte ens några överord.

När Leónidas fick veta att den persiska hären var så stor att pilarna från dess bågskyttar skulle förmörka himlen, kisade han mot solen och sa: ”Vad skönt. Då får vi strida i skuggan.”

När Xerxes I lät skicka bud till Leónidas med erbjudande om att denne skulle kapitulera och överlämna sina vapen, svarade Leónidas: ”Kom och hämta dem.”

Och inte bara i filmen.

Det gjorde han i verkligheten.

Med andra ord, en stereotyp matinéhjälte som har funnits på riktigt.

Och här i oemotståndlig Technicolor.

Kör hårt,
Bellis