DÖDENS Ö (THE MOVIE) av Sam J. Lundwall (2011)

DÖDENS Ö (THE MOVIE) av Sam J. Lundwall (2011)
Med Eva Sjöström

Dödens ö är näst sista numret av en science fiction-tidskrift. Eftersom Dödens ö även är en science fiction-film, gör det förstås Dödens ö till en spektakulär förnyelse av ett mycket traditionellt medium bestående av kortare eller längre berättelser i form av text.

Dödens ö är en science fiction-film om en turistresa med avslutande grisfest. Eller motsvarighet till grisfest. En turistresa genom universum och närmare bestämt från tidens begynnelse till tidens ände, där vi människor befinner – eller befann – oss, och turistresan går denna gång till just jorden, som är ett attraktivt resmål för utomjordingarna från den avlägsna tid då universum var så nytt att den förflutna tiden knappt fanns.

Sam J. Lundwall har skapat en suggestiv film som rör sig långt utanför filmkonstens mittfåror och han berättar med för det mesta meditativ men stundtals explosiv impressionism en historia som inte kan berättas på sedvanligt sätt, eftersom dess perspektiv är så svindlande och eftersom den berättas om varelser som är oss så främmande, men ändå så lika, att den inte fullt ut kan fångas i mänskliga termer. Filmen lånar dels moderna datoranimationer, dels klipp ur gamla tiders spel-, dokumentär- och journalfilmer, och berättas i övrigt med långa sekvenser inspelade under Sam J. Lundwalls överinseende år 1965 och av honom själv i modern tid, på olika platser i världen under de allra senaste åren. Sam J. Lundwalls eget bildspråk är hypnotiskt; han åstadkommer scen efter scen, i svartvitt, som slår rakt genom näthinnan och som man redan när man ser filmen förstår kommer att fastna i minnet likt drömvisioner.

De inlånade sekvenserna, från datoranimationerna i färg av den avlägsna djuprymden till de svartvita partierna ur stumfilmer, är stilsäkert valda och sammanfogade och förlänar hela verket en ytterligare, säregen dimension: det blir formmässigt ett slags resa genom filmhistorien, från stumfilm, över sextiotal, till den moderna tidens hisnande specialeffekter. Detta är inte syftet, men det blir en effekt.

Dödens ö är förbluffande, för den är en mans verk. Sam J. Lundwall har suttit hemmavid och skapat ett meditativt, impressionistiskt filmverk som i sitt tempo och sin bildkonst ligger närmare Andrej Tarkovskij än någon av filmkonstens mittfåror och som i sitt berättande stundtals blir lika frejdigt absurdistiskt som Luis Bunuel. Sam J. Lundwalls förtrogenhet med filmkonsten och dess historia går inte att betvivla, men samtidigt har han utifrån den skapat något mycket egensinnigt, något mycket ovanligt.

Detta är faktiskt märkligt, för Sam J. Lundwall har under ett långt och framgångsrikt yrkesliv varit främst författare och förläggare, men även vistrubadur och fotograf – och under sextio- och sjuttiotalen gjorde han även ett antal kortfilmer och en långfilm för TV, Jaktsäsong. Nu, fyra decennier efter den senaste filmen, skriver han manus till, regisserar och komponerar musiken till sin märkligaste filmskapelse hittills.

Det är synd att han hävdar att den även är hans sista.

Kör hårt,
Bellis

Tillägg: Dödens ö fås för 160:- till Fakta & Fantasis plusgironummer 65 09 09-5. Ange vid inbetalningen att det är Jules Verne-Magasinet 550 du vill ha. /Addendum: Fakta & Fantasi har upphört och Dödens ö går inte längre att beställa./

Etiketter: Andrej Tarkovskij, Eva Sjöström, Luis Bunuel, Sam J. Lundwall