THE CHASE av Arthur Ripley (1946)

THE CHASE av Arthur Ripley (1946)
Svensk titel: Flykten till Havanna
Med Peter Lorre, Robert Cummings, Michéle Morgan, Steve Cochran, Lloyd Corrigan, Jack Holt, Don Wilson, Alexis Minotis, Nina Koshetz, Yolanda Lacca, James Westerfield, Jimmy Ames, Shirley O’Hara, Florence Auer, Spencer Chan, Herbert Evans, Tom Ferrandini, Bess Flowers

SPOILERVARNING

Peter Lorre är en av filmhistoriens få oavsiktliga huvudrollsinnehavare. Som i det närmaste ständig birollsinnehavare – huvudrollen i Fritz Langs M är ett av de få undantagen – var han utan undantag mycket sevärd och i produktioner där de övriga skådespelarna inte var lika begåvade och/eller karismatiska som James Mason eller Humphrey Bogart, blev Peter Lorre oavsiktlig huvudrollsinnehavare. I brist på skådespelarinsatser som kunde matcha hans unika framtoning och begåvning blev han filmens raison d´être, själva anledninge att se den. The Chase tillhör det facket.

The Chase bygger på en roman av Cornell Woolrich, The Black Path of Fear, och inte minst i sken av det finner jag intrigen både innovativt fascinerande och besvikelseframkallande oärlig, beroende på vilka delar av The Chase man pratar om. Jag har inte läst Woolrichs bok och vet alltså inte i vilken mån intrigen omarbetats vid filmatiseringen, men en suggestivt fascinerande scen jag aldrig tidigare sett i någon variant på filmduken – och det säger en hel del – är den där gangsterbossen, spelad av Steve Cochran, visar sig kunna sköta gaspedalen och bromsen från baksätet i sin bil, och tvinga sin chaufför, Robert Cummings, att endast styra under livsfarligt svindlande fart som han själv inte har någon kontroll över. Den här speciella finessen blir helt avgörande för intrigens upplösning. Elegant.

Fast annat är mindre elegant och här kommer den stora spoilern. Minns någon att en av huvudrollsinnehavarna i TV-serien Dallas visade sig ha drömt all intrig i 135 avsnitt eller vad det var och man därför som tittare plötsligt fann sig kastad flera år eller vad det var tillbaka i intrigen? Riktigt så illa är det inte i The Chase, men principen är densamma. Intrigen lunkar på i en takt som känns som när man går uppströms i en midjehög, gyttjig flod, för att plötsligt skjuta fart när den svenska titelns flykt till Havanna genomförs och ett händelseförlopp i crime noir-stil i kulsprutesmattrande tempo dras åt som ett skruvstäd. Nu kommer spoilern, fast ni har redan gissat den. Denna den bästa delen i filmen är bara en dröm, så någon upplösning på den hårt åtdragna skruvstädsintrigen får man aldrig, vilket känns som rena bedrägeriet. Och den intrig som därpå tar vid är jämförelsevis ointressant, bilsekvensen undantagen, och känns efter skruvstädet tam och artificiellt tillverkad för att uppnå ett lyckligt slut som dessutom befängt nog utgörs av en scen som är identisk med den som den tidigare drömmen började med.

TV-komediperennen Robert Cummings var ingen stor skådespelare och Michéle Morgan är som den kvinnliga huvdrollen lika karismatiskt begåvad som en isbit. Möjligen kan man förlåta de pinsamma, tonårsaktiga kärleksscenerna dem emellan med att de bara är drömda, med undantag av den i slutet, som dock är lika tafatt, men när de dessutom envisas med att drälla runt i resten av filmen och vara lika oengagerat tafatta när de ägnar sig åt andra verksamheter, blir lättnaden stor varje gång Peter Lorre dyker upp på duken och får en att bestämma sig för att härda ut ett tag till, i hopp om att få se honom minst en gång till. Faktum är att han lyckas få en att se filmen till slut och i sammanhanget säger det väldigt mycket om vilken förnämlig skådespelare han var, om än med få undantag under sin långa karriär relegerad till birollsinnehavarfacket.

Kör hårt,
Bellis

HE WALKED BY NIGHT av Alfred L. Werker och Anthony Mann (1948)

HE WALKED BY NIGHT av Alfred L. Werker och Anthony Mann (1948)
Svensk titel: Nattmänniskan
Med Richard Basehart, Scott Brady, Roy Roberts, Whit Bissell, James Cardwell, Jack Webb, Dorothy Adams, Jane Adams, Jack Bailey, Alma Beltran, Robert Bice, Chief Bradley, Frank Brady, Dolores Castelli, George Chan, Garrett Craig, John Dehner, Ann Doran

He Walked by Night är en dramadokumentär polisprocedur-film noir i produktionsklass C med omtumlande slut. Berättarrösten avsedd att ge polisarbetet den verklighetsprägel som tros medföra ökad spänning får filmen att framstå som en klämkäck utbildningsfilm för polisaspiranter. Försöken att med den självklara ingrediensen nattmörka gator frammana den klassiska film noir-stämningen i de sekvenser som inte är avsedda för polisskolan faller på att man bytt ut noirfilmens bottenlösa cynism mot rekorderlig hurtighet. Det fungerar ungefär lika bra som att köra med likstyckning i mixern i en husmodersfilm. Vad som återstår är alltså slutet.

Och slutet är omtumlande. He Walked by Night kom 1948, året före historiens främsta film noir, The Third Man av Carol Reed. Men de båda filmerna slutar på samma sätt, med en hypnotiskt suggestiv jakt på mördaren i stadens väldiga, labyrintiska system av underjordiska avloppstunnlar. Som tittare drabbas man av yrselframkallande, filmhistorisk svindel: är slutjakten i ultraklassikern The Third Man alltså plagierad från en lågbudgeterad C-film gjord av ett då nystartat, litet, brittisk-amerikanskt filmbolag?!

Nej, till all lättnad faktiskt inte. Det är frågan om ett rent sammanträffande. Alexander Korda, som producerade The Third Man, rekryterade författaren Graham Greene för att skriva ett andra filmmanuskript åt regissören Carol Reed, eftersom deras samarbete på The Fallen Idol fungerat så bra. Korda hade bestämt att filmen skulle utspelas i efterkrigstidens delvis sönderbombade och mellan de allierade makterna uppstyckade Wien, och Graham Greene hade hittat ett frö till en intrig i form av en mening i en gammal anteckningsbok om en man som får syn på en gammal vän en vecka efter att han varit på dennes begravning. När Greene 1948 reste till Wien fick han ytterligare två idéer – intrigen skulle kretsa kring svartabörshandeln med penicillin och delvis utspelas i stadens väldiga system av avloppstunnlar. Därefter skrev Greene den kortroman han använde som grundval för sitt manus.

Under tiden spelade man in He Walked by Night, som bygger på den sanna historien om mördaren Erwin Walker. Efter en eldstrid med poliser i april 1946 hade Walker flytt genom Los Angeles’ avloppssystem och en månad senare gjorde han om bedriften. I verkligheten greps han odramatiskt i sitt hem i december samma år, medan han enligt filmens manus i stället skulle gripas efter en dramatisk jakt i Los Angeles Coliseum. När Anthony Mann tog över som regissör då Alfred L. Werker hoppat av produktionen, skrev han dock om manuset, inspirerad av Walkers två flykter i verkliga livet, och placerade slutuppgörelsen i stadens avloppstunnlar.

De båda filmernas slutuppgörelser är alltså oberoende av varandra, men det är den i Carol Reeds The Third Man som blivit ikonisk. Drabbad av den i och för sig mycket kompetent hanterade motsvarigheten i He Walked by Night är det lätt att inse varför.

Kör hårt,
Bellis

GRABBERS av Jon Wright (2012)

GRABBERS av Jon Wright (2012)
Med Richard Coyle, Ruth Bradley, Russell Tovey, Lalor Roddy, David Pearse, Bronagh Gallagher, Pascal Scott, Clelia Murhpy, Louis Dempsey, Micheál Ó Grugáin, Ned Dennehy, Stuart Graham, Killian Coyle, Michael Hough, Jonathan Ryan, Barbara Adair, Roz McCutcheon, Nick Chopping, Daniel Konieczny, Kim Moylan, Laurence Doherty, Darran Watt

Jag är övertygad om att det krävs just irländare som gör film på Irland för att en film som Grabbers ens ska komma på tal för produktion. I så gott som varje annat land, och framförallt i USA:s Hollywood, skulle filmen förmodligen ha varit helt omöjlig. Men på Irland är den inte så grovt omoralisk att den inte kan göras. Tvärtom kan jag livligt föreställa mig att den ses som en uppbygglig film för den unga generationen.

Grundförutsättningen är enkel, men vi kommer till den om en stund. Först ska det framhållas att Grabbers är en tämligen okomplicerad science fiction-film i skräckfacket, en film om utomjordingar som kan liknas vid gigantiska bläckfiskar med förmåga att i form av hopkrupna bollar rulla runt på landbacken och jaga människor att suga blod ur. När den premissen klarlagts vidtar den vanliga, förutsägbara actionhetsen i form av läskerier där folk blir tillfångatagna och blodsugna, där mer kompetent folk (läs: huvudrollsinnehavarna och den ene huvudrollsinnehavaraens gamla pappa) inte blir tillfångatagna utan i stället lyckas fly eller till och med döda en eller annan utomjording, och så vidare, enligt den enkla och förutsägbara mall efter vilken alla sådana här filmer arbetar. Gott och väl så. Grabbers ger sig inte ut för att bjuda på något annat.

Men det gör den. Bjuder på något annat, alltså. Det som gör Grabbers till en unik – och unikt irländsk – film är sättet på vilket man ofelbart kan klara sig undan utomjordingarnas angrepp, nämligen genom att vara asplakat. Alltså, full. Som en alika. För utomjordingarna är allergiska mot alkohol och blotta utandningsluften från en full människa är nästan dödlig för dem, för att inte tala om själva alkoholen. Vilket får filmens huvudgestalter – två poliser, en manlig och en kvinnlig – att ställa till med en stor fest på byns pub, där alla invånarna bjuds på så mycket gratis öl och sprit de vill. Snart är alla kanonfulla enligt förträffligt, irländskt pubmanér och nu vidtar handlingen på allvar. De tidigare, förutsägbara skräckeffektsscenerna, som var till endast för att bygga upp stämningen och lägga grunden för intrigen, kan läggas till handlingarna, och tittarna får sig i stället till livs en omtumlande berättelse om en av filmhistoriens bästa matcher: i ena ringhörnan, blodsugande, gigantiska bläckfiskar från yttre rymden, i den andra asfulla irländare.

Som tittare är det bara att slå upp en stor stark och ett glas whisky, och fortsätta på samma sätt filmen igenom, i takt med att irländarna gör samma sak!

Kör hårt,
Bellis

THE END OF THE AFFAIR av Edward Dmytryk (1955)

THE END OF THE AFFAIR av Edward Dmytryk (1955)
Svensk titel: Slutet på historien
Med Deborah Kerr, Van Johnson, Peter Cushing, John Mills, Michael Goodliffe, Stephen Murray, Charles Goldner, Nora Swinburne, Frederick Leister, Mary Williams, O’Donovan Shiell, Elsie Wagstaff, Christopher Warbey, Nan Munro, Joyce Carey, Josephine Wilson, Victor Maddern, David Bird, Sheila Ward, Edwin Ellis, Stanley Rose, Burt Allison, W. Thorp Deverreux, Mary Reed, Margaret Holmes, John H. Watson

De första ungefär tjugo minuterna vilseleder tittaren farligt mycket. Hela upptakten i The End of the Affair ger vid handen att detta är en inte bara beklämmande banal utan fullständigt oengagerande kärlekshistoria, eftersom den helt saknar fokus, helt saknar någon för tittaren att identifiera sig med. Till det kommer att den svalt – för att inte säga iskallt – spelade kärlekshistorien mellan Deborah Kerr och Van Johnson är penibel i sin brist på inlevelse och därmed förmåga att övertyga tittaren. Och den går för fort; knappt har den börjat förrän den är över, och filmen alltså borde vara slut.

Det är nu överraskningarna börjar hagla.

The End of the Affair, som utspelas mot fond av bombningarna i London under andra världskriget, visar sig vara en originell, gripande, och både thrillerspännande och brittiskt humoristisk film om inre kamp med religiös tro och religiösa tvivel, parad med en kärlekshistoria som ställer förbluffande djärva moraliska frågeställningar på sin spets, och så fort den historia som verkligen ska berättas har fått ta sin början, efter de träiga första tjugo minuterna, blixtrar det om Deborah Kerr och Van Johnson. Jag ska medge att jag en gång i tiden träffade och blev bekant med Deborah Kerr, varför jag är partisk, men hennes själfulla skådespeleri förvånar mig inte. Jag blev mer förvånad av Van Johnson, som jag sällan tidigare uppfattat som särskilt skicklig; här är han det utan tvivel och det han porträtterar förefaller närmast självupplevt, i verkligheten.

Fast därtill kommer John Mills välbalanserade, subtilt humoristiska parodi på en urbrittisk person, privatdetektiven Albert Parkis. Perfekt, i allt från vokabulär till kroppsspråk. Det skänker en i övrigt mycket allvarlig och sorgtyngd film en både välbehövlig och elegant komisk lättnad.

Veteranen Peter Cushing, å sin sida, gör ett perfekt porträtt på den hämmade, ständigt artige, aldrig upprörde, stereotype stiff upper lip-britten. Naturligtvis är även hans rollgestaltning ett slags parodi, men så hårfin att den kanske blir uppenbar endast för britter och hängivna anglofiler.

Tematiskt är The End of the Affair mycket originell, inte endast för sin tid, och den turnerar sitt tema mycket väl. De rätt usla första tjugo minuterna är snart förlåtna.

Fast en sak förundrar och är definitivt inte engelsk:

Man kan möjligen gå med på att folk går ut och tar långa promenader för att få en nypa frisk luft trots att det absolut spöregnar redan i utgångsläge. Däremot kan man inte gå med på att de aldrig verkar ha hört talas om att det finns paraplyer.

Fast om filmen utspelats i Wales skulle jag inte ha haft några problem med trovärdigheten. Jag har fortfarande inte lyckats lösa mysteriet med varför Walesborna trots att det regnar nästan varenda kväll ständigt går på puben utan att ta med sig ett paraply, och i kvinnornas fall dessutom i kortkorta kjolar (eller sådant var modet i Wales i alla fall sommaren 2010).

Jag tror att jag hade det enda paraplyet i hela Cardiff.

Kör hårt,
Bellis

SWEET COUNTRY av Michael Cacoyannis (1987)

SWEET COUNTRY av Michael Cacoyannis (1987)
Med Jane Alexander, John Cullum, Carole Laure, Franco Nero, Joanna Pettet, Randy Quaid, Irene Papas, Jean-Pierre Amount, Spyros Mavides, Pierre Vaneck, Katia Dandoulaki, Ann Coleman, Giannis Voglis, Betty Valassi, Dimitris Poulikakos, Saun Ellis, Yula Gavala, Marianna Toli, Aspa Nakapoulou, Alexis Revidis, Myrto Liati, Tatiana Papamoschou, Emily-Rose Yiaxis, Yannis Kakleas, Alexandros Mylonas, Ann Hodgson, Christos Efthimou, Despina Tataki
Chefsfotograf och ljussättare: Andreas Bellis

Militärmaktens störtande av landets demokratiska regering och inrättande av en styrande militärjunta är sig ungefär likt var det än sker, så det känns knappast märkligt att greken Michael Cacoyannis förmådde göra en så inträngande realistisk film om vad militärkuppen i Chile innebar för landets invånare, såväl medborgare som utlänningar boende i landet. Det finns en uppenbar risk med den här sortens spelfilmer, som exempelvis Bernardo Bertolucci föll offer för med sin gigantproduktion 1900 – det djupt kända budskap man vill framföra kan ta över filmen och förvandla vad som trots allt är menat som spelfilm till propagandafilm. Oavsett hur gott syftet är, blir en sådan film sällan särskilt gripande.

Cacoyannis är subtilare än Bertolucci förmådde vara. Bertoluccis ondskingar är sinnessjuka monster, medan Cacoyannis ondskingar – betydligt trovärdigare – till exempel är en osäker, bortkommen människa som saknat framgång i sällskapslivet, och som plötsligt finner sig i egenskap av vanlig soldat ha fått väldigt mycket makt över civila invånare, inklusive de kvinnor han aldrig förmått intressera före militärkuppen. Tror han på de militära ledarnas ideologi? Knappast. Han känner förmodligen inte ens till den. Men han ser sina mycket reella möjligheter att plötsligt bli någon och kunna utnyttja sin nya ställning till att ta för sig av det han vill ha – inklusive kvinnors kroppar, mot deras vilja.

På motsvarande sätt porträtteras de civila människor som är tvingade att leva i det nya, paranoida samhället, och de som helt enkelt rakt ut blir misstänkta, fängslade, och torterade, självklart utan någon som helst rättegång, mycket trovärdigt. Människors rädsla och försiktighet och, i vissa fall, till en början hoppfulla avfärdande av att det trots allt inte kan vara så farligt, äger äkthetens prägel. Vilket alltså inte är märkligt. Michael Cacoyannis var grek och i Grekland hade han redan upplevt sju år av en militärjuntas styre när han gjorde Sweet Country.

Det finns scener som är så extremt obehagliga, utan att blod för den skull spills, att de tränger in under huden och inte lär lämna en. Men lika obehaglig är den märkliga tystnad som plötsligt lägger sig som ett täcka av rädsla över ett samhälle som mycket plötsligt och oväntat utsatts för en militärjuntas maktövertagande; allt är skräckslaget förändrat. Detta skildrar Sweet Country suggestivt.

I Sweet Country finns stora skådespelare som Jane Alexander och Irene Papas, men en brist hos filmen är ett antal av de mindre namnkunniga skådspelarna, som trots att de i kraft av intrigen och den bakomliggande avsikten spelar i sammanhanget trovärdiga personer, ibland gestaltar dem en stelt, en aning amatörmässigt. Det är synd, men förtar trots allt inte så mycket av den totala effekt filmen har på tittaren att det är ett stort problem.

Dessutom måste jag framhålla fotot och ljussättningen som förträffliga.

Fast möjligen är jag därvidlag något partisk, för som den uppmärksamme läsaren måhända redan har sett har jag för ovanlighetens skull under uppräkningen av skådespelare lagt till vem som var filmens chefsfotograf och ljussättare.

Kör hårt,
Bellis

EDUCATING RITA av Lewis Gilbert (1983)

EDUCATING RITA av Lewis Gilbert (1983)
Svensk titel: Timmarna med Rita
Med Julie Walters, Michael Caine, Michael Williams, Maureen Lipman, Jeananne Crowley, Malcolm Douglas, Godfrey Quigley, Dearbhla Molloy, Patrick Daly, Kim Fortune, Philip Hurd-Wood, Hilary Reynolds, Jack Walsh, Christopher Casson, Rosamund Burton, Marcus O’Higgins, Mark Drew, Gabrielle Reidy, Des Nealon, Marie Conmee, Oliver Maguire, Derry Power, Alan Stanford, Gerry Sullivan, Patricia Jeffares, Maeve Germaine, Liam Stack

Educating Rita är George Bernhard Shaws Pygmalion förflyttad till 1980-talet och vältalighet har ersatts av litteraturhistoria. Educating Rita, ursprungligen en teaterpjäs även den, har scenografiskt inte blivit film alldeles smärtfritt – scenerna i Michael Caines fakultetsrum på universitetet och i folks hem blir ibland teatraliska och man ser att de ursprungligen spelats på en scen, om än av andra skådespelare – men det är bara en anmärkning i marginalen, även om man i och för sig skulle ha kunnat förlägga dem till andra miljöer i filmen. Likaledes blir det faktum att Educating Rita är en ytligt uppdaterad version av Pygmalion bara en marginalanteckning, eftersom filmens alldeles egna kvaliteter är för många och för lysande.

Den främsta av de kvaliteterna är miraklet Julie Walters. Detta var hennes stora genombrottsroll och även när man ser filmen för femte eller sjätte gången känns det alldeles enastående uppenbart varför. Hennes unga arbetarklasskvinna med utpräglad Liverpoolaccent är oemotståndligt välspelad; Julie Walters träffar varenda ton, hela tiden, filmen igenom. Hon tar inte ett felsteg. Hennes uppträdande, hennes sätt att vara, är fullständigt övertygande och som på den tiden okänd skådespelerska lät hon inte den väförtjänt världsberömde, sedan länge etablerade legendaren Michael Caine (som förstås gör en lysande insats, men finns det någon enda som ens skulle tro något annat?!) trumfa henne. De båda är makalöst jämspelta, de kompletterar och framhäver varandras rollgestalter, och liksom Julie Walters träffar varenda ton i sitt skådespeleri träffar de även varenda ton när de skådespelar i kör.

Educating Rita är, på samma sätt som exempelvis Yentl av Barbra Streisand, en film om att mot alla odds, givet den sociala miljö man som kvinna fötts in i, törsta efter kunskap och genom kunskapen självförverkligande. Ur den mycket väsentliga synvinkeln får komedin Educating Rita en allvarlig klangbotten, som väl porträtterar tillvaron och villkoren för människor som fötts in i arbetarklassen i det fortfarande hårt klasstrukturerade England. Det var aldrig meningen att Julie Walters’ rollgestalt skulle gå på universitetet, och därför kan hon inte ens göra det – hon är tvungen att nöja sig med att gå en kurs via s.k. Open University, som kan liknas vid en ABF-kurs i ett universitets regi. Hon får sina lektioner dels via Open University’s skolprogram på TV, dels via den handledande professor i litteraturhistoria, Michael Caine, som hon anvisats. Den kamp hon utkämpar för att nå sitt mål inspirerar och gestaltas mycket trovärdigt; fullständigt otvunget blir komedin Educating Rita alltså även en gripande, upplysande, och inspirerande film.

Men till det kommer – liksom i Pygmalion – den obesvarade kärlek som den medelålders, manlige handledaren börjar hysa för den unga, kvinnliga student som är hans akademiska skyddsling. Och det komplexa spel som blir följden av hennes allt större självständighet – född ur hennes allt större studieframgångar och därmed ökade kunskapsfond – och med den allt större självsäkerhet. Den manlige handledaren försöker behålla greppet som den ouppnåeligt kunnige, av vilken hans unga kvinnliga elev måste vara ständigt beroende – en kamp som tack vare hans egen förträfflighet som lärare är dömd att misslyckas – och de båda skådespelarna gestaltar denna under ytan bubblande och ibland exploderande konflikt med subtilt eleganta medel.

Educating Rita är ett mästerstycke. Jag har sett om filmen för femte eller sjätte gången, som jag nämnde.

Att det blir minst lika många gånger till står utom varje tvivel. Den spännande frågan är hur många gånger det blir därefter.

Jag vet bara att det blir många.

Kör hårt,
Bellis

300 av Zack Snyder (2006)

300 av Zack Snyder (2006)
Med Gerard Butler, Lena Headey, Dominic West, David Wenham, Vincent Regan, Michael Fassbender, Tom Wisdom, Andrew Pleavin, Andrew Tiernan, Rodrigo Santoro, Giovani Cimmino, Stephen McHattie, Greg Kramer, Kelly Craig, Ely Snider, Tyler Neitzel, Tim Connolly, Peter Mensah, Marie-Julie Rivest

I en oändlig parad av gigantiska blockbusterspektakel där Hollywoods högst betalde skådespelare, Mr. Visual Special Effects, har lagt beslag på över 95% av budgeten och nästan hela filmen, finns mycket sällan utrymme för något annat än de endimensionella, syntetiska landskapen på datorskärmar som efterbehandlade rörliga bilder på skådespelare skuttar omkring och actionsekvensar sig framför.

Något man sällan har utrymme för är intrig, dialog, och skådespeleri. I själva verket kan man fundera över varför skådespelare över huvud taget hyrs in, eftersom man lika gärna kunde datorgenerera dem allihop när man nu ändå datorgenerar 95% av dem (för tro inte för en enda sekund att de jättelika horderna i 300 består av riktiga människor, vilket ju för övrigt blir pinsamt uppenbart när den handfull som är riktiga människor står framför den alldeles platta horden på skärmen bakom sig).

Det autentiskt fascinerande med 300 är att man lyckats skruva till datorprogrammeringen på något sätt, vilket medfört att bergen precis som i en billig gammal C-rulle från 1950-talet ser ut att vara gjorda av skumgummi (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av skumgummi, men det är oklart varför man velat imitera den effekten i det här datorgenanteriet) och byggnaderna av papier maché (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av… ja, och så vidare).

Så här går det till när man gör en sådan här blockbusterfilm:

Man spelar in en lång rad pompösa, storvulna actionsekvenser, där folk skuttar, springer, viftar med vapen, och slåss med varandra. Om vapnen är svärd, klistrar man något slags historisk etikett på filmen – i det här fallet valde man det vittbesjungna slaget vid Thermopylae i antikens Grekland – eller plockar en etikett från lämplig fantasybok, till exempel Tolkiens Lord of the Rings-trilogi.

Om vapnen i actionsekvenserna är pistoler, kulsprutor, handgranater, och annat sådant oknytt, och man färdas i bilar, förlägger man i stället filmen till nutiden, hyr in Arnold Sylvester Bruce Willis Schwarzenegger Stallone, och gör en film om en ensam hjälte som ägnar två timmar åt att skutta runt och skjuta tretusen skurkar.

Om vapnen är strålpistoler och lasersvärd, och man färdas i rymdskepp och hjältarna är robotar, stora teddybjörnar, och i förekommande fall prinsessor med kringlor över öronen, kallar man filmen för Star Wars del 8965.

Som synes hamnade 300 i den första kategorin.

Jag kan föreställa mig att det finns enstaka läsare som möjligen kan tänkas vilja kravla igenom den här katatoniframkallande kalkonen, men för dem av er som nöjer sig med ett handlingssammandrag har jag åstadkommit ett sådant. Kodnycklarna först, sedan sammandraget:

A = Kung Leonídas står på en klippa och skriker ”Spartans!” åt sina mannar så att spottet duschar ur munnen

B = Ett gäng nakna karlar springer runt framför en platt landskapsbild genererad på en datorskärm. De viftar med svärd och vrålar så spottet duschar.

C = Stora monster i både ”mänsklig” och ”djurisk” skepnad kommer rusande och morrar åt karlarna i punkt B, tillsammans med ett jättegäng andra konstiga karlar med mässingsmasker.

D = Alla karlarna och monstren slåss, skuttar, morrar och fäktas med svärd, och skuttar ännu mer, i 15 minuter.

E = Drottning Gorgo av Sparta står i sin stad och kväker ur sig plattityder, omgiven av datorgenererade byggnader som fascinerande nog ser ut att vara gjorda av papier maché.

F = Filmen är slut.

Intrigschema:

A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, F.

Kör hårt,
Bellis

DOKTOR GLAS av Rune Carlsten (1942)

DOKTOR GLAS av Rune Carlsten (1942)
Med Georg Rydeberg, Irma Christenson, Rune Carlsten, Hilda Borgström, Gösta Cederlund, Gabriel Alw, Sven Bergvall, Gösta Grip, Guje Sjöström, Sven d’Ailly, Artur Cederborgh, Theodor Olsson, Helge Mauritz, Eric Laurent, Einar Groth, Mai Zetterling, Astrid Bodin, Gun Adler

Jag läste nyligen för första gången Hjalmar Söderbergs enastående roman Doktor Glas och det är faktiskt det omedelbara skälet till att jag nu (kanske för första gången) såg filmatiseringen från 1942, som överraskade mig. Som jag sagt åtskilliga gånger förut – och skriver om på en s.k. Sida här på Kinematografi – är det meningslöst att försöka jämföra tryckt text på en boksida med rörliga bilder på filmduk; filmen saknar stilistik, romanen saknar skådespelarinsatser. För att nämna bara två exempel. Fast ur en helt annan synvinkel är det inte ointressant att jämföra filmen med romanförlagen i det här fallet, för vad jag undrade innan jag såg filmen var hur pass väl den skulle lyckas fånga de interna, själasökande och moralfilosofiska dialoger den i romanen dagboksskrivande doktor Glas för med sig själv och som utgör en så integrerad del av själva intrigen.

Det finns förstås flera sätt att göra sådant här på film. Man kan ha en berättarröst som får utgöra huvudpersonens tankar verbaliserade för publiken, man kan försätta huvudpersonen i situationer som saknas i romanförlagan där hen tvingas fatta de moraliska besluten, man kan låta huvudpersonen diskutera spörsmålen med andra gestalter i filmen, och så vidare. I den här filmatiseringen görs det hela skickligt och på flera olika sätt, ett av dem – det sistnämnda – nämnt här. I filmen infogas den här inre kampen även i de drömmar som också finns i boken, men där är helt och hållet symboliska, så som drömmar för det mesta är.

Dessutom överraskade Georg Rydeberg. Han är inte en skådespelare som med lätthet drabbar mig med förtjusning när jag ser honom i en film – för teatralisk, för självmedveten för att kunna leva sig ut ur sig själv när han spelar en roll, för stor brist på något som kan kallas minspel – men förbluffande nog gör han en mycket bra doktor Glas. Det beror säkert till inte så liten del på Rune Carlstens regi, för Georg Rydeberg är ovanligt återhållsam och även om man fortfarande måste kalla hans skådespeleri uttryckslöst snarare än subtilt, så passar det till just doktor Glas. Som den ständigt utomstående betraktaren, som nästan aldrig deltar i några skeenden men som plötsligt ingriper på ett mycket omtumlande vis, är det ungefär så här i alla fall jag uppfattade hans personlighet när jag läste romanen. Någonstans har en ton slagit an hos Georg Rydeberg och han har förmått göra ett trovärdigt om än något endimensionellt och aningen livlöst – men det passar på sätt och vis alltså in – porträtt av doktor Glas.
I enstaka scener lånar doktor Glas av film noirs formspråk, vilket atmosfäriskt laddar tragedin ytterligare.

För även när doktor Glas har lyckats har han misslyckats.

Kör hårt,
Bellis

THE RAILWAY CHILDREN av Catherine Morshead (2000)

THE RAILWAY CHILDREN av Catherine Morshead (2000)
Svensk titel: Järnvägsbarnen
Med Clare Thomas, Jemima Rooper, Jack Blumenau, Jenny Agutter, Gregor Fisher, Richard Attenborough, Michael Kitchen, Valerie Minifie, Melanie Clark Pullen, Georgie Glen, Amanda Walker, Clive Russell, David Bamber, Jane Wood, Sophie Thompson, J J Feild, Velibor Topic, Geoffrey Beevers, Michael Gunn, Paul Trussell, Max Southworth, Lee Turnbull, Richard Lloyd

För ett drygt år sedan recenserade jag den klassiska ungdomsroman med samma titel av Edith Nesbit som ligger till grund för filmen The Railway Children. Då skrev jag bland annat så här:

”Det skulle faktiskt vara intressant att veta vad några barn egentligen tycker om The Railway Children, för att de skulle kunna identifiera sig med de sirapsdrypande godhetsmiraklen till ungar som är romanens huvudgestalter håller jag för osannolikt på gränsen till uteslutet. Till det kommer att intrigen inte är särskilt medryckande eller spännande, inte ens när de tre mirakelsyskonen Roberta, Peter, och Phyllis utför det ena storverket efter det andra, från att rädda hundratals människor undan döden i fruktansvärda olyckor till att se till så att landsförrädare i form av spioner åker i fängelse (kom ihåg att vi pratar om 11-, 12-åringar och en ungefär 16-åring här).”

Den här filmatiseringen av The Railway Children är i stora delar bra exempel på det meningslösa i att jämföra en filmatisering med dess litterära förlaga, för trots att stora delar av intrigen förstås bibehållits i filmen leder de inte till snyftdrypande sabotage förrän under andra halvan, medan den första halvan är en mycket välgjord, enastående och underbart (i alla fall för en hängiven anglofil) brittisk berättelse om en familj vid förra sekelskiftet i England som oförskyllt hamnar i svårigheter. Det är lika bra att jag ger upp och medger det med en gång – scenerierna, kläderna, människiors sätt att vara och bete sig, och inte minst den klockrent perfekta, brittiska engelskan får mig att kapitulera fullständigt. Jag älskar det. Och till det kommer att de tre barnen är förbluffande skickliga skådespelare, som väl porträtterar sina rollfigurer och gör det med levande och trovärdigt minspel, tonfall, och agerande. Man *tror* på de här barnen, något som var omöjligt när man läste boken.

Filmens andra halva lider av att behöva släpa på romanintrigens ok i mycket högre grad än den första, för det är då barnen börjar utföra det ena miraklet efter det andra (inte i övernaturlig bemärkelse, utan som outhärdligt klämkäcka hurtbullar som är världsförbättrare av en magnitud som skulle få Jesus att rodna av skam över sin egen otillräcklighet), men skådespeleriet och de enskilda scenerna i sig, om man som tittare i tanken befriar dem från från hurtbulleriet och sammanhanget, förblir lika imponerande.

The Railway Children är ett cineastiskt mästerverk med en väldig brist – en påtvingad Pollyanna-intrig som dryper av tårflodig sentimentalitet. Om man hade vågat frigöra sig mer från romanförlagans intrig och i stället låtit de här gestalterna, så utmärkt väl spelade av barnen, få friare spelrum som personer, utan dumintrigens fjättrar, skulle The Railway Children ha blivit en filmklassiker.

Nu får den nog nöja sig med att vara en på flera sätt halv film, där den ena halvan är alldeles strålande filmkonst.

Kör hårt,
Bellis

A CHRISTMAS CAROL av Robert Zemeckis (2009)

A CHRISTMAS CAROL by Robert Zemeckis (2009)
Svensk titel: En julsaga
Med (på sätt och vis): Jim Carrey, Gary Oldman, Colin Firth, Bob Hoskins, Steve Valentine, Daryl Sabara, Sage Ryan, Amber Gainey Meade

Jag tänker börja med att nämna den mest uppenbara onödiga nödvändigheten i den här filmen. Fullständigt onödig – faktiskt kontraproduktiv, eftersom den effektivt till stor del saboterar vad som annars är en i sitt slag inte oäven film – men betraktad som nödvändig av den leksaksverkstad i Hollywood som förestås av Mr. Visual Special Effects: den hårresande actionsekvensen. Och med hårresande menar jag skräckinjagande tråkig. Tittaren drabbas av akut katatoni, ett tillstånd som ytterligare förvärras av att den här actionsekvensen över huvud taget inte hör hemma i berättelsen om Ebenezer Scrooge och julens tre andar. Actionsekvensen inträffar under samvaron med den tredje anden – framtida julars ande – och är, om än med något annorlunda förtecken, i princip direkt kopierad från Indiana Jones and the Temple of Doom, närmare bestämt den långa sekvens där Indiana rullar runt i en gruvvagn på diverse hängande räls inne i ett grottsystem. Här är det varken räls eller grottsystem, utan bland annat en isklump, men principen är exakt densamma.

Den andra och till en början inte alls uppenbara men fullkomligt befängda nödvändigheten, om den kan ses som en sådan, är påståendet om alla de skådespelare som sägs agera i filmen. Det här är en film med tecknade figurer som datoranimerats. Man skymtar inte en riktig människa så långt ögat når och man skymtar ingen som ens avlägset ser ut som en riktig människa; alla ser ut som serietidningskarikatyrer av riktiga människor. Och inget fel i det, inte per se – man är i sin fulla rätt att tillverka animerade filmer om man nu tycker det är roligt, men det är ett geschäft att påstå att de då presenterar alldeles riktiga skådespelare i rollerna.

Vad det är frågan om, visar det sig, är något som kallas motion capture eller, om det är mer detaljerat, performance capture. Man låter en skådespelare röra sig och prata och i största allmänhet agera, och genom diverse tekniska finesser överför man sedan skådespelarens rörelser och mimik med mera på en tecknad figur som datornamieras i enlighet med dem.

Och det är förstås inte bara fullkomligt obegripligt onödigt, utan dessutom omärkligt, i alla fall i A Christmas Carol. Att någon enda människa, någonstans, skulle röra sig – eller ens *kunna* röra sig! – som figurerna i den här filmen är inte bara osannolikt, det är omöjligt. Så riktigt varför produktionsteamet valt att betala en lång rad skådespelare – några av dem mycket berömda och därför dyra i drift – för att de ska sprattla framför en kamera går inte att med någon rimlighet utröna. Man drabbas osökt av misstanken att skådespelarna i själva verket har betalat för att få vara med i ”rollistan” – av någon anledning – och kanske därmed finansierat filmen. Eller något.

Men, bortsett från de här båda monumentala tramsigheterna då?

Ja, bortsett från dem är A Christmas Carol en på många sätt förträfflig filmatisering av Charles Dickens lysande berättelse (som jag själv betraktar som en av världshistoriens bästa, alla kategorier). I stundtals svindlande suggestiva scener gestaltas såväl miljöer som andar och intrig, och A Christmas Carol skänks animerat filmliv.

Om man klippte bort den tradiga Indiana Jones-sekvensen, som saknar all koppling till filmen i övrigt, och slutade fåna sig med att här finns en rollista innefattande levande skådespelare, skulle jag tämligen förbehållslöst kunna säga att A Christmas Carol av Robert Zemeckis är en utmärkt film.

Så när man gör det, säger jag det.

Kör hårt,
Bellis