WINTER’S BONE av Debra Granik (2010)
Med Jennifer Lawrence, John Hawkes, Beth Domann, Isaih Stone, Ashlee Thompson, Valerie Richards, Shelley Waggener, Charlotte Jeanne Lucas, Garret Dillahunt, William White, Lauren Sweetster, Andrew Burnley, Phillip Burnley, Isaac Skidmore, Cody Brown, Cinnamon Schultz, Ronnie Hall
INFÖR OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa kvinnliga huvudroll (Jennifer Lawrence), Bästa manliga biroll (John Hawkes), Bästa manuskript efter förlaga (Debra Granik och Anne Rosellini)
Landskapet. Det karga, öde och mycket vackra landskapet. Det är kyligt, men inte för att det är kyligt utomhus. För det är det. Men själva landskapet är kyligt, i dova färger. Vackert, vemodigt och hotfullt.
Tillvaron för de flesta av oss kan ibland te sig outhärdlig. Som när vi hamnar i mycket svåra omständigheter vi inte rår över men själva måste hjälpa oss ur, helt enkelt därför att ingen annan kan. Eller vill.
Det är den vardagliga tillvaron, dag ut och dag in, för den unga kvinnan, Jennifer Lawrence, i Winter’s Bone, som försörjer och tar hand om sina två småsyskon och sin psykiskt sjuka mor. Den normala, vardagliga, stundtals livsfarliga tillvaron slås i början av Winter’s Bone i spillror. I det öde, mycket vackra och mycket vemodiga – och hotfulla – landskapet långt ute på landsbygden någonstans i USA, där amfetamintillverkningen pågår i vartenda hus och där relationerna mellan de av nöden hårdföra människorna (män som kvinnor) är mycket brutala, ofta hänsynslösa.
När Jennifer Lawrence får besök av polisen, som informerar om att hennes far släppts fri mot en borgen bestående av familjens ägor och lilla stuga, och att egendomen kommer att säljas på exekutiv auktion om han inte infinner sig i rätten på utsatt datum, har en redan hopplös tillvaro blivit livsfarlig. För hennes far är försvunnen och hon måste hitta honom. I en tillvaro, och omgiven av människor, där det är så farligt att skvallra att inte ens hennes egen farbror är beredd att tala om för henne var hennes far befinner sig. Om han vet det. Vilket han kanske eller kanske inte gör.
En sjuttonårig flicka som har hand om hela hushållet och försörjer hela sin lilla familj ute i den karga ödemarken i USA, och som kommer att bli hemlös med två små barn och en sinnessjuk mor om hon inte hittar sin far, skulle man tro får hjälp av hela omgivningen. I en ödemark där de mycket fåtaliga, mycket glest boende invånarna alla är hårt kriminella, är motsatsen det självklara. För man skvallrar inte. Det är upp till den som kommer att hamna i fängelse att veta var han själv finns och om han vill dyka upp. Någon annan ska över huvud taget inte lägga sig i. Inte ens hans dotter. Och inte ens under de omständigheterna.
Winter’s Bone är så trovärdig och så isande hotfull och stundtals så brutal att den tränger rakt in inte i hjärtat, utan i märg och ben. Man fryser när man ser den. Huttrar. Därför att detta är outhärdligt. Och blir värrre.
Fast Jennifer Lawrence får hjälp i sitt sökande, genom att den ena efter den andra försöker övertyga henne att sluta leta. På allt mer mycket sannolika och mycket skrämmande vis, därför att de vet vad som kommer att hända henne om hon fortsätter och därför att de på den nivån vill henne väl. Den burduse, storvuxne man som kommer hem till henne och med våld tvingar in henne i sin bil och kör henne till en plats hon måste få se gör det i själva verket för att rädda henne. Men han misslyckas. Därför att hon är betydligt intelligentare än vad han tror. Och genomskådar hans försök – som bygger på en bluff – för vad det är. Och fortsätter att leta.
Intrigen är enkel, men benhårt följdriktig.
Hela vägen fram till – och inkluderande – den svindlande, ohyggliga, helt oförutsägbara upplösning som jag aldrig tidigare sett på film.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 