STAGECOACH av John Ford (1939)
Svensk titel: Diligensen
Med John Wayne, Thomas Mitchell, Claire Trevor, George Bancroft, Andy Devine, John Carradine, Louise Platt, Donald Meek, Berton Churchill, Tim Holt, Tom Tyler
Orson Welles fick en gång frågan vilka tre filmregissörer han beundrade allra mest. Han svarade: ”John Ford, John Ford och John Ford.”
John Wayne var aldrig en stor skådespelare, men han hade en utstrålning, en närvarokänsla på vita duken som han delar med mycket få andra. När han först efter tjugo minuter dyker upp i Stagecoach är det med samma sorts omedelbara, överväldigande närvarokänsla som när Sean Connery för första gången i historien dyker upp i bild som James Bond, inne på casinot precis i början av Dr. No.
Det finns många västernfilmer som med rätta räknas bland filmhistoriens stora klassiker, men de båda superklassikerna i genren, de som för alltid skrivit in sig på krönet av parnassen bland världens stora filmer, är High Noon av Fred Zinneman och Stagecoach av John Ford. Och Stagecoach av John Ford innehåller precis alla västernklyschorna och fler därtill, så det känns kanske i förstone märkligt.
Fast i själva verket är något annat mycket märkligare och en starkt bidragande orsak till att Stagecoach blivit en tidlös klassiker. Den här filmen kom 1939, men dess hjältar – om uttrycket tillåts, för det är missvisande stereotypt – är en hora, en alkoholist och en laglös. Deras hjältemod består i att insistera på sitt människovärde, det består i att mitt framför ögonen på hycklande, intoleranta moralpanikare stå rakryggade trots att man spottar på och stöter ut dem. Att i 1939 års USA göra en film som framställer en hora, en alkoholist och en laglös som moraliska förebilder är i sig ett förbluffande prov på mänsklig värdighet och civilkurage. Det är inte förvånande att regissören hette John Ford, John Ford och John Ford. Någon annan skulle sannolikt inte ha vågat.
Fast antagligen blev temat något mer lättsmält för den samtida publiken tack vare den ofantliga mängd superpatriotiska klyschor som genomsyrar hela Stagecoach. Jag kommer på mig med att tro att de förmodligen är skickligt ditplacerade av just det skälet – eller så var det bara ett direktiv från filmbolaget. Det här var en västern, den måste innehålla allt som gör en västern. Hur som helst blir det till slut kitschigt charmigt när varje episod i filmen avslutas med att diligensen rullar vidare i rasande fart över prärien, till bombastiskt munter trumpetmusik. Detta lilla mellanspel får vi se gång på gång på gång och en mer träffande sinnebild för amerikansk nybyggaranda och pionjärpatriotism är svår att föreställa sig.
Och så alla de andra klyschorna. De står i kö och bara väntar på att få drabba filmen, den ena efter den andra. De onda apacherna, det ädla kavalleriet som dyker upp i sista stund, de fagra damerna i nöd, de handlingskraftiga hjältarna som räddar dem ur svindlande fara, den avslutande duellen där hjälten – precis som i High Noon – ensam tar sig an tre skurkar. Ja, och så vidare. Det här var bara ett litet urval.
Men här finns också det överraskande slut där en av samhällets stöttepelare – sheriffen – oväntat och med en mycket enkel och mycket storslagen gest skänker horan och den laglöse deras människovärde åter. Tillsammans med alkoholisten, för övrigt, som för länge sedan accepterats på grund av sin bragd under diligensresan – en i sammanhanget mycket oväntad bragd, som inte alls har med våld och död utan med dess raka motsats att göra. Det är även en oväntad och uppfriskande icke-klyscha att de handlingskraftiga hjältarna betraktar det alkoholisten gör som en bragd och inte som fånigt pjoller. Och ett markant brott mot det könsrollsstereotypa tänkandet i det väldiga flertalet av äldre tiders Hollywoodfilmer.
Och alkoholisten spelas förresten av filmens skickligaste skådespelare, den oförliknelige Thomas Mitchell. Hans rollprestation är magnifik. Se på honom redan i första scenen, när han inför samhällets oförstående stöttepelare anspelar på Iliaden av Homeros och värdigt som en markis visar den bespottade horan sin högaktning genom att som en sann gentleman föra henne till diligensen de båda ska med när de kastats ut ur staden.
Stagecoach är en av de båda västernfilmer man absolut måste ha sett. Och det beror förstås på dess överraskande, förbluffande och mycket väl gestaltade tema.
Och på John Ford, John Ford och John Ford.
Och på John Wayne.
Kör hårt,
Bellis
P.S. Jag måste få göra ett litet tillägg. En högerhänt skytt, avsedd att följa med diligensen som väpnad eskort, skulle aldrig ha suttit till vänster om kusken på kuskbocken. D.S.
Kinematografi 