INCEPTION av Christopher Nolan (2010)
Med Leonardo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Ken Watanabe, Dileep Rao, Cillian Murphy, Tom Berenger, Marion Cotillard, Pete Postlethwaite, Michael Caine, Lukas Haas, Tai-Li Lee, Claire Geare, Magnus Nolan
I EFTERDYNINGARNA TILL OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Scenografi (Guy Hendrix Dyas, Larry Dyas, Doug Mowat), Filmfotografi (Wally Pfister), Filmmusik (Hans Zimmer), Ljud (Richard King), Ljudmixning (Lora Hirschberg, Gary A. Rizzo, Ed Novick), Specialeffekter (Paul Franklin, Chris Courbold, Andrew Lockley, Peter Bebb), Bästa originalmanuskript (Christopher Nolan)
Vann i följande kategorier: Filmfotografi, Ljudmixning, Specialefffekter
Christopher Nolan har skrivit ett originalmanuskript, men han har läst science fiction-författarna Philip K. Dick och Christopher Anvil. Inception är den i särklass bästa Philip K. Dick-filmatisering jag har sett, trots att den inte är någon Philip K. Dick-filmatisering. Och inte någon Christopher Anvil-filmatisering. Det är temat som kommer från Philip K. Dick och Christopher Anvil – de många lagren av verklighet, där alla lager inklusive vår verklighet (eller det vi kallar vår verklighet) är lika illusoriskt verkliga och där gränserna till slut är utsuddade och definitionen av vad som är den ”verkliga” verkligheten blir meningslös, eftersom någon sådan egentligen inte existerar. Rent bokstavligt är behandlingen av temat plockat ur Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale och Christopher Anvils långnovell Mind Partner. Från framförallt den senare har filmen lånat flera detaljer, som att man med droger eller tekniska hjälpmedel försänkt i en av de drömmar som för den drömmande är en verklighet lika påtaglig som vår kan leva ett helt liv för att sedan vakna upp och gå vidare i sitt vanliga liv, här och nu i vår verklighet, för att därefter på nytt vakna upp och plötsligt inse att även det livet var en dröm, och så vidare. Inception lägger fascinerande nog till ytterligare faktorer, som att flera människor med de tekniska hjälpmedlen kan leva i en annan människas undermedvetna drömmar, lika påtagliga, lika verkliga, lika detaljerade, lika uppenbart äkta som den verklighet vi alla just nu ser omkring oss. Inception är en av de få science fiction-filmer i historien som spektakulärt utnyttjar genrens inneboende möjligheter till svindlande nya sätt att betrakta verkligheten.
Inception är dessutom ett svindlande publiksvek. Mot denna vidunderliga idéfond, väl gestaltad och suggestivt iscensatt, uppvisas en oändlig, mycket tröttsam parad av explosioner, biljakter, smattrande skottlossningar, springande och skuttande hjältar, och allt det där andra som så ofrånkomligt fyller filmerna där Bruce Arnold Sylvester Stallone Schwarzenegger Willis brukar hålla till. Jag läste någonstans häromdagen att ”Actionsekvenser i filmer är det tråkigaste jag vet, för det *händer* ju ingenting” och det är nog det bästa omdöme om den sortens inslag i filmer jag någonsin har sett. Nej, just det. Det *händer* ju ingenting. Allt bara exploderar. Hela tiden. Och så skjuter de. Hela tiden. Och springer och hoppar och skuttar. Hela tiden.
Inception är ett svindlande publiksvek på ytterligare ett plan. Den plågsamt enkla actionintrig man klistrat på den vidunderliga idéfonden, och som gång på gång inte bara spricker utan rämnar som om även den belamrats med de exploderande specialeffekter som får scenografin att rasa samman i parti och minut, har ingenting med idéfonden att göra. Den skulle ha fungerat alldeles utmärkt utan den. Kille är oskyldigt misstänkt för att ha mördat sin fru, därför måste han fly landet och därför kan han inte träffa sina barn, men begår han ett brott kommer en mycket inflytelserik, korrupt affärsman att dra i trådar och få myndigheterna att helt enkelt begrava misstankarna mot honom. Jag tror att jag har sett den filmen åtminstone hundra gånger förut, utan den här idéfonden.
Förmodligen säger det mycket om de autentiska Philip K. Dick-filmatiseringarna att Inception utan att vara en Philip K. Dick-filmatisering trots det är den bästa av dem.
Fast jag har mycket svårt att tro att Philip K. Dick någonsin skulle ha hittat på en rollfigur så enfaldigt osannolik som filmens till arkitekt studerande collegetjej, som inte bara med förbluffande brist på förvåning och en orädd axelryckning accepterar att det finns otaliga lager verklighet, utan som dessutom på fem minuter visar sig förstå alltsammans bättre än de proffs som ägnat sig åt att verklighetshoppa i åratal. Och dessutom är hon en alldeles förträfflig actiontjej som hoppar, skjuter och springer mellan verkligheter på ett sätt som får en att börja undra vad arkitekturpluggande tjejer i övre tonåren egentligen lär sig på amerikanska college.
Men nåja, hon är i alla fall bättre än Arnold Schwarzenegger var i Total Recall, som faktiskt påstås vara en filmatisering av Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale.
Den filmen gör de en nyinspelning av nu. I vanliga fall avskyr jag refakes, men i det fallet är behovet påkallat (om inte även nyinspelningen tillåts bli en ursäkt för att spränga allt i luften, vilket tyvärr inte är särskilt sannolikt).
Jag skulle inte ha något emot en nyinspelning av Inception heller.
En nyinspelning där man faktiskt utnyttjar det tema, den idéfond man så suggestivt lyckas måla upp.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 