Archive for the ‘THE HURT LOCKER’ Category

THE HURT LOCKER av Kathryn Bigelow (2009)

mars 1, 2010

THE HURT LOCKER av Kathryn Bigelow (2009)
Med Jeremy Renner, Anthony Mackie, Brian Geraghty, Guy Pearce, Ralph Fiennes, David Morse, Evangeline Lilly, Christian Camargo, Christopher Sayegh, Nabil Koni, Sam Spruell, Sam Redford

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga skådespelare (Jeremy Renner), Bästa originalmanuskript (Mark Boal), Bästa filmmusik (Marco Beltrami och Buck Sanders), Bästa fotografi (Barry Ackroyd), Bästa klippning (Bob Murawski och Chris Innis), Bästa ljudredigering (Paul N. J. Ottosson), Bästa ljudmixning (Paul N. J. Ottosson och Ray Beckett)

SPOILERVARNING (DEN HELT OBEFINTLIGA INTRIGEN AVSLÖJAS)

Det ligger något mycket dystert och mycket obegripligt över filmer som The Hurt Locker. Hollywood är av hävd ett starkt, demokratiskt fäste. Nu när John Wayne och Charlton Heston är döda måste man leta med strålkastare efter någon i Hollywood som röstar republikanskt och han heter Kirk Douglas. Men där är det stopp. Hollywood består av politiska liberaler som röstar på demokraterna. Över så gott som hela skalan.

Det var därför man 2005 producerade George Clooneys lysande Good Night, and Good Luck, som var en direkt protest mot de inskränkningar i medborgerliga rättigheter som patriotlagen innebar.

Och det är därför Hollywood närmast en masse så gott som alltid är emot krigföring. Men när krigen väl är i full gång gör Hollywood en helomvändning och hyllar och hedrar i stället öppet ”våra män och kvinnor i uniform”, inte så sällan genom att låta några tjusiga soldater på plats i krigszonen via satellitlänk under galan läsa upp de Oscarsnominerade i någon av kategorierna. Varpå auditoriet ger dem en stående ovantion, med undantag av dokumentärfilmaren Michael Moore som demonstrativt sitter kvar i fåtöljen och på känt Hollywoodmanér kör in händerna under låren.

Det har gjorts utmärkt krigsfilm i Hollywood genom tiderna. Film som visar på krigets fasor, film som framställer krig som ohyggligt – och det görs fortfarande sådan film. Påstår Hollywood. Envist.

Men det stämmer inte. Från och med Platoon av Oliver Stone och framåt har Hollywoods krigsfilmer så gott som undantagslöst visserligen av goda skäl varit närmast motbjudande realistiska vad beträffar miljöer och själva verksamheten, men varje gång med berättarrösten i slutet som förklarar att de amerikanska soldaterna är godhjärtade kämpar som med risk för sina liv försvarar amerikanska flaggan, äppelpaj och Big Mac. Bara härom decenniet fick vi dessutom, i Steven Spielbergs Saving Private Ryan, veta att det var USA som räddade hela världen på D-dagen i andra världskriget. De europeiska soldaterna föreföll knappt ha varit på plats och ett sådant enkelt faktum som att Winston Churchills kabinett låg bakom hela den väldiga planen tror jag inte nämndes ens i förbigående.

Nu har vi The Hurt Locker. Jag kan få för mig att filmen är producerad av Pentagon, för en film som effektivare kan få unga, adrenalinstinna amerikaner att ta värvning för att sedan återvända hem i kistor är svår att tänka sig. En film som The Hurt Locker är ur den synvinkeln betydligt effektivare än någonsin en Rambofilm, för Rambofilmerna förstår rimligen så gott som alla är rena fantasier. De är helt enkelt fiktiv superhjälteunderhållning, om man nu blir underhållen av den sortens filmer.

Samma distinktion går inte att göra med en film som The Hurt Locker. För här är allting fasansfullt realistiskt. Miljöerna, stridsscenerna, bomberna, de skadade, de stupade, civilbefolkningens lidande, faran, eländet, smutsen, rädslan. Alltsammans. Med ett mycket viktigt undantag. Hjälten. För mitt uppe i denna fasansfulla mardröm skrider desarmeringsexperten Jeremy Renner runt lika osårbar som någonsin Rambo, tar i direkt strid mot sitt befäls uttryckliga order fullständigt sinnessjuka risker och klarar sig undantagslöst utan en skråma, även om hela kvarter rasar samman runt honom i de många bombexplosionerna.

Och det är effektivt glorifierande. Men filmen är garderad, eftersom den marknadsförs som en film vars tema är att krig är en fasansfull drog, något som kan förstöra människor så mycket att de blir beroende av det. Och mycket riktigt visar det sig i slutet att Jeremy Renner älskar kriget högre än sin lille son, vilket han talar om för honom (även om sonen ännu inte kan prata och därför inte förstår vad han säger). Han talar om att när man kommit upp i hans ålder och inte längre hyser barndomens illusioner blir det antal saker man älskar i livet allt färre och i hans fall är de numera nere i summa en. Varpå man åter får se honom landa mitt i Irak, för en ny, årslång tjänstgöringsperiod, där han på nytt kan ägna sig åt att helskinnat hjältetjusig ta sina sinnessjuka risker. Man får tyvärr inte en känsla av att det är meningen att han ska framstå som förryckt. Bara att han är en tjusig hjälte. Det känns enfaldigt.

Jeremy Renner framstår som den moderna tidens rockstjärnedröm. Den som tidigare i tonåren drömde om att stå på scenen med en elgitarr i händerna kan nu i stället börja drömma om att vandra runt på Iraks gator med ett maskingevär i nävarna.

Till det kommer att filmen är så mördande (!) tråkig. Den består bokstavligt talat, utan vidare väsen om någonting, av en lång rad på varandra staplade uppdrag där ständigt allt värre IED-situationer måste åtgärdas. I den mycket snarlika Black Hawk Down av Ridley Scott ägnades i alla fall någon kvart i början åt att presentera rollfigurerna. Inte så här. De sätter igång från ruta ett och sedan pågår skjutandet och bombexplosionerna oavbrutet i en timme och femtiofem minuter. Därpå följer den lilla scenen med sonen hemma i USA och så tillbaka till kriget.

Jag förstår mig faktiskt inte på den här sortens filmer. Jag förstår inte varför man inte ärligt kan framställa själva krigsfasorna som precis så fasansfulla som de faktiskt är. För det gör man ju egentligen, men med den osannolike superhjälten mitt i krigskaoset blir alltsammans trots det så orealistiskt att filmerna skjuter bredvid målet och omintetgör sitt eget uttalade syfte.

Och därmed är det tragiskt att en film som The Hurt Locker kan nomineras i inte mindre än nio Oscarskategorier, bland dem tre av de fyra tyngsta.

I synnerhet som den alltså är så monumentalt och enfaldigt långtråkig.

Kör hårt,
Bellis

Annonser