KAGEMUSHA – SPÖKGENERALEN av Akira Kurosawa (1980)
Med Tatsuya Nakadai, Tsutomu Yamazaki, Kenichi Hagiwara, Jinpachi Nezu, Hideji Otaki, Daisuke Ryu, Masayuki Yui
SPOILERVARNING
”Kungen är död. Länge leve kungen.”
I Sverige lär man i svunna tider vid en kungs frånfälle ha proklamerat dödsfallet på ovanstående sätt och med den andra meningen ha syftat på tronarvingen. En annan variant är att göra som Takedaklanen i Akira Kurosawas epos Kagemusha – spökgeneralen och helt enkelt vägra att för omvärlden medge att klanledaren Shingen har dött, skjuten av en prickskytt, och därför låta hans dubbelgångare – hans kagemusha (bokstavlig betydelse: skuggkrigare) – ta över rollen som Shingen på heltid.
Intrigen i Kagemusha – spökgeneralen löper genom ett komplicerat maktspels vindlande labyrinter – ett maktspel som drivs framåt av en hederskodex som för en västerlänning är delvis obegriplig – men filmens tema är mer omfattande än så. Akira Kurosawa utforskar även identitetsproblemet, på ett mycket japanskt vis – med allt större lojalitet, i sig obefogad, går den enkle tjuv som är Shingens dubbelgångare till slut så upp i sin roll att han även för Shingens närmaste omgivning, till och med dennes nära anhöriga, framstår som Shingen själv, som vore han tagen i besittning av krigsherrens ande. Hans identifikation med den döde klanledaren blir i det närmaste fullständig och när han slutligen fråntas uppgiften och drivs bort från Takedaklanen är den personliga katastrofen ett faktum. Sin egen identitet har han förlorat, Shingens har berövats honom. Som en spegelbild av katastrofen på individplanet går Takedaklanen, även den berövad Shingen, omgående under i de efterföljande striderna.
Kagemusha – spökgeneralen handlar också om föreställningens, om mytens makt. Att den verklige Shingen inte längre är i livet saknar strängt taget betydelse, för så länge myten om honom hålls vid liv håller myten även hans fiender i schack. Det räcker med att dubbelgångaren tillsammans med sina vasaller visar sig under ett av klanens slag, sittande på en pall bakom stridslinjen, för att fienden ska ta till flykten. Shingen behöver inte göra något och hans taktiska och strategiska geni är inte längre nödvändigt – det enda som behövs är hans uppenbarelse, hans rykte. Myten. Och så fort myten dör är undergången ett faktum.
I denna suggestiva, trovärdiga berättelse från 1500-talets Japan undersöker Akira Kurosawa (som förutom att regissera även skrev manus tillsammans med Masato Ide) mot bakgrund av palatsintriger och ständigt krigstillstånd vad identitet egentligen innebär och hur identitet kan (ny)skapas på det personliga planet (dubbelgångaren) och i det allmänna medvetandet (myten om Shingen). Men Kagemusha är även en fascinerande film om machiavellisk maktkamp. Och den är en storslagen äventyrsfilm, som kan ses för den rena underhållningens skull. Det tillhör nu en gång Akira Kurosawas enastående geni att trots djuplodande undersökningar av allmänmänskliga frågeställningar även låta sina filmer bli storslagna äventyr och det går mycket väl att se dem som enbart sådana om man skulle råka känna sig på matinéhumör.
Och i det sammanhanget är det föstås inte oväsentligt att de i stället för tvådimensionella datoranmeringar använder sig av tredimensionella statister, som väller fram i horder över slagfältet alldeles på riktigt och därför får alltsammans att se realistiskt ut.
Akira Kurosawas De sju samurajerna gav upphov till nyinspelningen The Magnificent Seven, en amerikansk västern av John Sturges där Kurosawas mycket tänkvärda tema i princip saknas men som i sig bevisar hur väl hans film fungerar även utan det.
Fast med det sagt vinner tittaren förstås på att se Kurosawas filmer med inte bara äventyrslustan utan även intellektet på högvarv, för i västerländsk filmkonst är det som bekant beklämmande ovanligt med storslagna äventyr som även bjuder på tänkvärt innehåll.
I japansk filmkonst finns den sortens filmer och Kagemusha – spökgeneralen är ett av de främsta exemplen.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 