GRABBERS av Jon Wright (2012)
Med Richard Coyle, Ruth Bradley, Russell Tovey, Lalor Roddy, David Pearse, Bronagh Gallagher, Pascal Scott, Clelia Murhpy, Louis Dempsey, Micheál Ó Grugáin, Ned Dennehy, Stuart Graham, Killian Coyle, Michael Hough, Jonathan Ryan, Barbara Adair, Roz McCutcheon, Nick Chopping, Daniel Konieczny, Kim Moylan, Laurence Doherty, Darran Watt
Jag är övertygad om att det krävs just irländare som gör film på Irland för att en film som Grabbers ens ska komma på tal för produktion. I så gott som varje annat land, och framförallt i USA:s Hollywood, skulle filmen förmodligen ha varit helt omöjlig. Men på Irland är den inte så grovt omoralisk att den inte kan göras. Tvärtom kan jag livligt föreställa mig att den ses som en uppbygglig film för den unga generationen.
Grundförutsättningen är enkel, men vi kommer till den om en stund. Först ska det framhållas att Grabbers är en tämligen okomplicerad science fiction-film i skräckfacket, en film om utomjordingar som kan liknas vid gigantiska bläckfiskar med förmåga att i form av hopkrupna bollar rulla runt på landbacken och jaga människor att suga blod ur. När den premissen klarlagts vidtar den vanliga, förutsägbara actionhetsen i form av läskerier där folk blir tillfångatagna och blodsugna, där mer kompetent folk (läs: huvudrollsinnehavarna och den ene huvudrollsinnehavaraens gamla pappa) inte blir tillfångatagna utan i stället lyckas fly eller till och med döda en eller annan utomjording, och så vidare, enligt den enkla och förutsägbara mall efter vilken alla sådana här filmer arbetar. Gott och väl så. Grabbers ger sig inte ut för att bjuda på något annat.
Men det gör den. Bjuder på något annat, alltså. Det som gör Grabbers till en unik – och unikt irländsk – film är sättet på vilket man ofelbart kan klara sig undan utomjordingarnas angrepp, nämligen genom att vara asplakat. Alltså, full. Som en alika. För utomjordingarna är allergiska mot alkohol och blotta utandningsluften från en full människa är nästan dödlig för dem, för att inte tala om själva alkoholen. Vilket får filmens huvudgestalter – två poliser, en manlig och en kvinnlig – att ställa till med en stor fest på byns pub, där alla invånarna bjuds på så mycket gratis öl och sprit de vill. Snart är alla kanonfulla enligt förträffligt, irländskt pubmanér och nu vidtar handlingen på allvar. De tidigare, förutsägbara skräckeffektsscenerna, som var till endast för att bygga upp stämningen och lägga grunden för intrigen, kan läggas till handlingarna, och tittarna får sig i stället till livs en omtumlande berättelse om en av filmhistoriens bästa matcher: i ena ringhörnan, blodsugande, gigantiska bläckfiskar från yttre rymden, i den andra asfulla irländare.
Som tittare är det bara att slå upp en stor stark och ett glas whisky, och fortsätta på samma sätt filmen igenom, i takt med att irländarna gör samma sak!
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 