ALIEN: RESURRECTION av Jean-Pierre Jeuenet (1997)
Svensk titel: Alien återuppstår
Med Sigourney Weaver, Winona Ryder, Ron Perlman, Dominique Pinon, Gary Dourdan, Michael Wincott, Kim Flowers, Dan Hedaya, J. E. Freeman, Brad Dourif, Raymond Cruz, Leland Orser
INGEN SPOILERVARNING. Den som inte har sett filmen känner ändå rimligen till intrigen och om inte spelar det ingen roll.
Den ursprungliga Alien av Ridley Scott från 1979 är en nyskapande, vidunderlig science fiction-thriller. En i allt väsentligt lysande film i sitt slag. Detsamma gäller inte uppföljarna och då i synnerhet inte denna, den fjärde i serien. (Om man inte räknar de bisarra vid sidan av-filmerna där Alien slåss mot Predator, för då blir det väl ett par till eller vad det är.)
Fördelen med Alien-filmerna efter Alien är att man kan behandla dem mycket summariskt.
Alien: Resurrection, så.
Intrigen identisk med den första filmens. Grupp av människor instängda i rymdskepp, jagade av den främmande livsformen. Avgörande skillnader finnes; den här gången är det tolv utomjordingar i stället för en. Trots det överlever nästan alla i den lilla gruppen människor. Vilket är ett av många besynnerliga problem med filmerna; utomjordingarna blir allt harmlösare och tandlösare för varje film. Medan bara Sigourney Weaver och, talande nog, katten klarade sig levande undan utomjordingen i den första filmen överlever numera nästan alla människorna trots att utomjordingarna är tolv stycken. Och de överlever i en handvändning. Tar bara en eftermiddag.
Sigourney Weaver är en blygsamt begåvad skådespelerska som gjorde en godkänd insats i den första filmen. Nu får hon många kosingar för att spela samma roll gång på gång. Några andra roller verkar nästan ingen vilja ge henne. Känns mycket begripligt.
I Alien visade sig en av människorna ombord på rymdskeppet överraskande nog vara android. Lo and behold, om inte inte en av människorna i Alien: Resurrection också visar sig vara android. Never change a winning concept. Den här gången är det Winona Ryder.
Människorna springer omkring i det stora rymdskeppet, massor med saker exploderar (hela tiden), de numera fullkomligt inkompetenta utomjordingarna jagar människorna och till slut sätter sig människorna i ett litet rymdskepp och blåser helt enkelt därifrån. Slut på historien.
Fascinerande är att nästan alla repliker fälls med ett pompöst, korthugget, närmast självparodierande machotonfall som främst tjänar till att fästa uppmärksamheten på hur imbecill dialogen är.
Jag orkar inte säga mer om den här fullständigt meningslösa filmen. Jo förresten, i den mån jag vaknade till då och då lyckades jag uppfatta att det fanns något slags muterad variant av monstret också, den där som Ripley gråter över att behöva döda i slutet. För övrigt med exakt samma metod som hon använde för att göra av med monstret i den första filmen; hon blåser ut eländet i rymden från det lilla flyktrymdskeppet.
Never change a winning concept.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 