Archive for the ‘THE MALTESE FALCON’ Category

THE MALTESE FALCON av John Huston (1941)

mars 26, 2009

THE MALTESE FALCON av John Huston (1941)
Svensk titel: Riddarfalken från Malta
Med Humphrey Bogart, Mary Astor, Peter Lorre, Sydney Greenstreet, Elisha Cook jr., Lee Patrick, Barton Maclane, Ward Bond, Jerome Cowan, Gladys George, Murray Alper, John Hamilton

Det finns två gestalter ur filmhistorien som blivit så självklara delar av det allmänna medvetandet att de närmast kan betraktas som arketyper. Den ena är Charlie Chaplins luffare. Den andra är Humphrey Bogarts privatdetektiv.

Den klassiske, hårdföre privatdetektiven i trench coat, hatt med stukat brätte och cigarett, den gestalt som är själva sinnebilden för begreppet privatdetektiv, är Humphrey Bogart. Han var inte först på filmduken med den här gestalten, men det var ändå han som skapade den – för det var hans gestalt som arketypiskt kom att rota sig i allmänhetens medvetande och det var hans gestalt som kom att stå förebild för praktiskt taget alla efterföljande privatdetektiver på film och i skönlitteratur. Det är Humphrey Bogart som blivit sinnebilden och förebilden för den cyniske, hårdföre, gatusmarte hårdingen – som indragen i stundtals livsfarliga situationer inte är orädd men aldrig viker sig. Och som därför spelar trovärdigt modig – det har sagts att mod inte är frånvaro av rädsla, utan förmåga att bete sig som om man inte vore rädd. Som Sam Spade gestaltad av Humphrey Bogart, med andra ord.

Det där senare har inte så sällan förflackats, för Humphrey Bogart – aldrig underskattad som ikon, ständigt underskattad som skådespelare – spelar den hårdföre privatdetektiven med en fingertoppskänsligt välavvägd dimension av mänsklighet och ett framskymtande känsloregister som gör honom just trovärdig. Humphrey Bogart gör i själva verket något mycket raffinerat; när han porträtterar Sam Spade porträtterar han en människa som förvisso är hårdfört och cyniskt tuff och självsäker, men som även spelar tuffare och mer cynisk och mer självsäker än han i själva verket är – den kallhamrade ytan rämnar stundtals och hans rädsla och mänskliga brister lyser igenom. Humphrey Bogart spelar den här rollfiguren på två plan och lyckas skapa ett övertygande porträtt av någon som måste spela sig själv som ännu tuffare än vad han är för att överleva i en brutal och hänsynslös tillvaro.

Det finns en scen i The Maltese Falcon som är ett av de bästa exemplen på filmduken på detta alltför sällsynta sätt att spela trovärdigt hårdför. Humphrey Bogart har just för första gången träffat Sydney Greenstreet – The Fat Man, storskurken – på dennes hotellrum, där han låtsats få ett raserianfall för att pressa Sydney Greenstreet på upplysningar och inte varit säker på vad som skulle hända, om han ens skulle komma levande därifrån. När han kommer levande därifrån och ska ta hissen ned, får han se att hans egen hand darrar när han ska öppna hissdörren – och ler sardoniskt åt sig själv. Den ögonblickskorta scenen är en av filmens mest talande, den (och ett antal andra) röjer Humphrey Bogarts hårde Sam Spade som trovärdigt mänsklig, och det är beklagligt att Bogarts hundratals för att inte säga tusentals efterföljare så gott som aldrig lägger in förmänskligande detaljer av det slaget, utan nästan alltid spelar hårdföra robotar.

The Maltese Falcon, byggd på Dashiell Hammetts roman med samma titel, är en nyinspelning av en nyinspelning. Det finns två tidigare filmversioner av romanen (The Maltese Falcon från 1931 och Satan Met a Lady från 1936). Båda de tidigare versionerna är i princip bortglömda. John Hustons The Maltese Falcon befinner sig i det exklusiva sällskap filmer som gjort sig förtjänta av att karaktäriseras som historiska milstolpar. Som superklassiker.

Och på ett sätt är det kanske märkligt. För The Maltese Falcon är den 35-årige John Hustons debutfilm. För att det övriga filmteamet skulle få för sig att han visste vad han höll på med ritade han upp ett väldigt storyboard som han tejpade upp på väggarna inne på sitt kontorsrum. Fast i själva verket hade han ingen aning om vad han gjorde. Enligt egen och uppenbarligen uppriktig utsago. Ibland – vid de sällsynta tillfällen då filmkreatören faktiskt råkar *vara* ett geni – är det kanske en fördel att han eller hon vid sin debut i branschen är oskuldsfullt okunnig. Som Orson Welles när han gjorde Citizen Kane. Som John Huston när han gjorde The Maltese Falcon.

The Maltese Falcon är inte bara ett av historiens främsta exempel på film noir, den är en av de filmer som definierar genren. Den är en av en handfull filmer – The Third Man, The Lady from Shanghai, The Asphalt Jungle, Gilda, Double Indemnity, White Heat, Laura, Touch of Evil, Chinatown, The Man Who Wasn’t There, The Big Heat, några få till – utifrån vilka alla andra noirfilmer måste bedömas, eftersom det är denna handfull som utgör genrens inte bara yppersta utan även, på sätt och vis, slutgiltiga verk.

I The Maltese Falcons begåvade ensemble finns inte bara Humphrey Bogart, utan även de båda oförlikneliga och – med tanke på den era då de verkade – helt osannolika skådespelarna Peter Lorre och Sydney Greenstreet. Att Peter Lorre, med sina utstående ögon och sin ytterst spensliga kroppsbyggnad och sitt mycket märkliga utseende, skulle bli en av tidens stora filmskådespelare känns fortfarande så osannolikt att man inte vill satsa pengar på det – trots att man vet hur det gick. Men efter den vidunderliga insatsen i Fritz Langs M får man förmoda att hans karriär var så att säga förutbestämd. Och Sydney Greenstreet har blivit en av historiens stora birollsinnehavare – han gjorde aldrig en huvudroll, men har förblivit välförtjänt oförglömlig medan horder av tidens stora huvudrollsinnehavare sedan länge är bortglömda.

Och så finns här även Mary Astor, som inte är en av de allra främsta – som inte är Bette Davis eller Katharine Hepburn eller Louise Brooks eller Kate Winslet eller Tilda Swinton – men som är Mary Astor. Och det räcker. Det räcker alldeles utmärkt. Det räcker fullt ut.

Tänk på slutuppgörelsen. Och se hur den egentligen är två slutppgörelser. Den ena kring riddarfalken från Malta, med den obetalbare Sydney Greenstreet som där och då behärskar hela duken, och den andra, bistrare slutuppgörelsen mellan Humphrey Bogart och Mary Astor, där omständigheternas spel obönhörligen drar åt snaran, där rollgestalterna till slut inte kan undfly sitt öde. Det här är film noir, där cynismen är nödvändig för att den är det enda sättet att inte falla för de känslor som under de fasansfulla omständigheternas spel skulle bli ens undergång.

The Maltese Falcon är ett av film noir-genrens adelsmärken. Det här är vidunderlig film. Det här är stilbildande film. Det här är arketypisk film. Det här är film som man absolut, kategoriskt, utan några som helst förbehåll måste ha sett. Flera gånger. Om året.

Kör hårt,
Bellis

Tillägg: Jag har ett lite ovanligt pesonligt förhållande till The Maltese Falcon. Till riddarfalken. För jag har sett den. Den autentiska riddarfalken från Malta. Statyetten. Den som används i filmen. Inte en kopia. Den som Humphrey Bogart och Sydney Greenstreet höll i. Jag såg den på den stora utställningen med anledning av filmkonstens 100-årsjubileum i Berlin 1995. Jag har mycket sällan varit så nära att med bara knytnäven krossa decimetertjockt pansarglas, rycka åt mig föremålet bakom det, springa därifrån och hoppas på det bästa. Faktum är att de båda andra gångerna jag var lika nära var på samma utställning. När jag fick se dels originalmanuskriptet till Citizen Kane och dels det par högklackade skor som Marlene Dietrich rycker av sig innan hon springer ut i öknen i slutet av Morocco.

Annonser