Archive for the ‘FLICKAN’ Category

FLICKAN av Fredrik Edfeldt (2009)

november 13, 2010

FLICKAN av Fredrik Edfeldt (2009)
Med Blanca Engström, Vidar Fors, Shanti Roney, Annika Hallin, Calle Lindqvist, Tova-Magnusson Norling, Leif Andrée, Maria Langhammar, Krystof Hádek, Emma Wigfeldt, Michelle Vistam, Mats Blomgren, Eleonora Gröning, Per Burell, Henric Holmberg

Jag påminns om tre berättelser: två filmer och en roman. Filmerna är Ministern av Jarl Kulle och Seppan av Agneta Fagerström-Olsson, romanen är Barnens ö av P. C. Jersild. Det finns ekon av alla de berättelserna i Flickan, men Flickan lyckas inte på något av alla de plan där de tre andra berättelserna lyckas enastående väl.

Jag tänker inte göra en direkt jämförelse mellan Jersilds roman och en film (och filmatiseringen av romanen är en katastrof), men Ministern – som är den film Flickan skamlöst plagierar – och Seppan är begåvade filmer. Ministern och Seppan griper och gestaltar, och de har fått intriger. Trovärdiga och mycket gripande intriger. Och Seppan är liksom Flickan en episodfilm.

Flickan är däremot inte trovärdig. Den berättar föregivet realistiskt, men så enfaldigt att jag hade svårt att ta mig igenom den. Jag blev för irriterad och för uttråkad. Jag fick ta långa pauser. Men det gick till slut.

Det som främst irriterar med Flickan är inte primärt att mycket lite egentligen händer, förutom att den av vuxenvärlden tillfälligt övergivna flickungen gång på gång på gång äter, sover och sitter och stirrar ut genom fönstret. Det som främst irriterar är att när det väl händer något får det inga som helst konsekvenser. Varför, till exempel, scenerna där flickan umgås med de båda tonårstjejerna och deltar i deras lotteribedrägeri? Vad har den delen av filmen med någon annan del av filmen att göra? Varför får vi över huvud taget se tonårstjejernas repetition av ett mimuppträdande till en ABBA-låt, ett uppträdande som till slut bara den ena av dem genomför generande styltigt och vulgärt på firmafesten dit föräldrarna plockat med henne? Varför den först ansträngda och sedan varma vänskapen mellan den övergivna flickan och grannpojken, eftersom inte ens olyckan, när den är framme, egentligen är något att prata om och inte får några konsekvenser? Och hur kan förresten grannpojkens föräldrar undgå att upptäcka att flickan är övergiven och ensam? Och så vidare, et cetera. Jag skulle kunna fortsätta rabbla, men ett handlingsreferat blir om något ännu meningslösare än vanligt när handling saknas.

Man skulle kunna fundera över varför andra filmer som i likhet med Flickan saknar vad vi vanligen menar med intrig fungerar så mycket bättre och ibland till och med håller tittaren i ett järngrepp. Som This Side of Paradise av Jim Jarmusch. Man skulle kunna ställa samma fråga om en del romaner. Som Virginia Woolfs The Voyage Out. Svaret är förbluffande enkelt – de berättelserna gestaltar. De gestaltar människor, de gestaltar relationer, de gestaltar upplevelser, de gestaltar tillvaron. De har något att säga oss. De har till och med något mycket väsentligt att säga oss.

Flickan, däremot, gestaltar ingenting. Eller, den gestaltar en anemisk liten flicka som lever i en värld utan påtaglig orsak och verkan och som under några dagars vuxenvärldssvek är ensam ute på lantstället och går runt och ser trulig ut. Och sitter och äter och ser trulig ut. Och stirrar ut genom fönstret och ser trulig ut. Och ligger och sover, utan att se trulig ut. Det är inte så vansinnigt intressant. Blanca Engström är en söt liten flicka och uppenbarligen en begåvad skådespelerska… men hon får ingenting att göra som ger tittaren möjlighet att känna med henne och som barn kanske till och med identifiera sig med henne. Jag förstår över huvud taget inte vad man har syftat till med den här filmen, för den leder absolut ingen vart. Att sitta och stirra på ett truligt litet flickansikte i en och en halv timme förlorar faktiskt rätt fort sin tjusning, även om ungen är söt.

Till det kommer den obegripliga omständigheten att den omgivande vuxenvärlden helt enkelt inte ingriper, inte ens när delar av den förstår hur det ligger till. Det känns mycket osannolikt. Det är i själva verket så osannolikt att det är korkat.

Bara ett exempel av alldeles för många är den godhjärtade, medelålders grannen som flickan kommer på med att ha kört rattfull. Han skulle inte ha låtit henne komma undan så lätt när han insett hur det ligger till, att hon lämnats ensam. Han skulle ha ingripit, om än möjligen på omvägar, med hjälp av andra grannar. Att han varit rattfull vet ju bara flickan och det skulle hon inte kunna bevisa bara någon dag senare, så hennes hot om att skvallra är tomt.

Jag kan inte frigöra mig från tanken att manusförfattaren Karin Arrhenius har sett och imponerats av Ministern och Seppan, och möjligen har hon läst Barnens ö. Detsamma gäller förmodligen regissören Fredrik Edfeldt.

Tyvärr förefaller de inte besitta den begåvning som krävs för att åstadkomma något som är ens tillnärmelsevis lika bra.

Kör hårt,
Bellis

Annonser