THE THIRTEENTH FLOOR av Josef Rusnak (1999)
Svensk titel: Trettonde våningen
Med Craig Bierko, Armin Mueller-Stahl, Gretchen Mol, Vincent D’Onoforio, Dennis Haysbert, Steven Schub, Jeremy Roberts, Rif Hutton, Janet MacLachlan
Ett par kunniga science fiction-fans i min vänkrets har berömt The Thirteenth Floor och jag kan i och för sig förstå dem, för till skillnad från den förkrossande majoriteten science fiction-filmer består den inte av ett fyrverkeri av mullrande explosioner och påklistrade specialeffekter. I stället utnyttjar den science fiction-genrens inneboende förmåga att gestalta och utforska spekulativa idéer, att extrapolera nutida vetenskapliga och samhälleliga tendenser och i ett tänkt framtidsscenario utforska vad som kan komma att hända med vår värld, med allas vår tillvaro. Och den spekulativa idé som filmen bygger på ligger i vår internet-baserade datorverklighet utan tvivel i tiden, och det i ännu högre grad nu än när filmen gjordes.
Så problemet är strängt taget bara att det nu är några tiotal år sedan jag första gången fick mig den här berättelsen till livs, i form av Christopher Anvils kortroman Mind Partner från 1960. Dessutom finns idén och temat förstås gestaltade i några olika varianter av Philip K. Dick, som ständigt ifrågasatte verklighetens natur i sina berättelser och inte så sällan lät själva verkligheten rämna.
Fast frågan är väl om det här egentligen är ett problem för den genomsnittlige filmtittaren, som alltså inte är eller har varit science fiction-fan och därför sannolikt inte har stött på berättelsen i någon form tidigare och som inte heller är hängiven cineast och därför inte för länge sedan har lärt sig hur filmskapare beter sig när de ska överraska sina tittare. Den filmtittare som är något av det ovan nämnda – härdad science fiction-fan eller hängiven cineast – avslöjar snabbt The Thirteenth Floor. Filmen är uppbyggd enligt samma mönster som Mind Partner och ett antal Philip K. Dick-berättelser* (fast i både Mind Partner och flera av men inte alla Dick-berättelserna var det droger i stället för datorer som gav upphov till den illusoriska verkligheten och/eller verkligheterna). Den är också uppbyggd enligt samma mönster som Witness for the Prosecution av Billy Wilder och för den delen här på Kinematografi recenserade och mycket förutsägbart överraskande Shutter Island av Martin Scorsese.
Med andra ord: råkar man vara den härdade science fiction-fanen eller den hängivne cineasten (eller båda delarna) har man listat ut de överraskande vändningarna i The Thirteenth Floor långt innan de inträffar på duken eller TV-skärmen, och filmen består därför av en mycket lång transportsträcka där man allt mer uttråkad får ta del av den våldsamma action och de specialeffekter som filmskaparna självklart och mycket beklagligt inte kunnat låta bli att drabba den med och som utgör dess enda övriga ingredienser.
Fast skulle man inte råka vara beläst science fiction-fan eller cineast med flera tusen sedda filmer bakom sig, är idéinnehållet och temat i The Thirteenth Floor förmodligen både överraskande, suggestivt och tankeväckande, och ganska svindlande. Förhoppningsvis, i alla fall.
Och möjligen kan man, med mycket få undantag, inte begära så mycket mer av filmindustrins försök att tillverka science fiction.
Kör hårt,
Bellis
* En av Philip K. Dicks mest hyllade noveller på temat, We Can Remember It for You Wholesale, har för övrigt mycket misslyckat filmats som Total Recall av Paul Verhoeven.
Kinematografi 