ARLINGTON ROAD av Mark Pellington (1999)
Med Jeff Bridges och Tim Robbins
SPOILERVARNING
Det är inte alldeles lätt att var oväntad utan att också vara osannolik. Och det är inte alldeles lätt att vara osannolik utan att bli inkonsekvent. Och det är inte alldeles lätt att vara inkonsekvent utan att skjuta gigantiska hål i intrigen.
Särskilt inte när man gör thrillers.
Och det är huvudproblemet med Arlington Road, som i allt väsentligt är en dussinthriller men med oväntat olyckligt slut. Så som intrigen är uppbyggd – historieprofessorn Jeff Bridges är specialiserad på terrorism och upptäcker gradvis att grannen Tim Robbins är terrorist och dessutom planerar en gigantisk sprängning av en myndighetsbyggnad, i det här fallet FBI:s – tror man sig kunna förutse slutet, men det kan man inte. I synnerhet inte den extra twisten, den som egentligen förmedlar det budskap som trots allt finns och legat under ytan hela tiden – den ensamme terroristen, utan en bakomliggande konspiration ingången med flertalet kollegor, finns inte. För det är den lätta lösningen; syndabockslösningen; den som får oss alla att på nytt känna oss trygga. För när terroristen gripits av polisen eller själv dött när bomben exploderat, så har vi visserligen utsatts för dådet men dem av oss som överlevt behöver inte längre frukta honom/henne.
Fast förutom att det rimligen inte är en allmängiltig regel att ingen terrorist opererar ensam (hur var det med Timothy McVeigh och UNA-bomber – hade FBI bara fel där? Filmen, som genomskinligt alluderar på McVeigh, påstår det) är det ett rätt ointressant ”budskap”. Jaha. Och?
Så ”budskapet” kan man bortse ifrån. Det som i så fall återstår i den här filmen är egentligen bara intrigen, undantagandes att både Jeff Bridges och Tim Robbins gör ganska hyggliga men inte på minsta vis märkvärdiga skådespelarinsatser ända fram till de överdrivna sista tjugo minuterna.
Med andra ord, intrigen. Fast den är full av hål, främst i form av de oförklarade omständigheter som krävs för att den ska drivas framåt. Exempel: exakt hur bär sig terroristerna åt för att arrangera bilolyckan där Jeff Bridges flickvän dör?
Fast mycket värre: hur i hela friden kan de placera bomben i bagageutrymmet på Jeff Bridges bil och räkna med att han ska a) få för sig att verkligen köra in i FBI:s garage och b) faktiskt lyckas med det?! Det finns så många osäkra faktorer på vägen att slutresultatet i förväg närmar sig sannolikheten noll – ingen skulle någonsin planera en så huvudlös aktion, för den skulle aldrig fungera.
I verkligheten.
Och när även intrigen fallit ihop som ett korthus gör förstås hela filmen det, för något annat finns inte här.
Förutom den otäcka öppningsscenen med den lille pojken. Den är rätt effektiv.
Och så de ganska hyggliga* skådespelarinsatserna av Jeff Bridges och Tim Robbins, då.
Fast den senare var mycket bättre i den väldigt mycket bättre och intelligentare thrillern – och dramat – ”Mystic River” av Clint Eastwood. Se den i stället.
Kör hårt,
Bellis
* Man kanske bör förklara vad ”ganska hyggliga” innebär. De gör inte bort sig (under större delen av filmen), men är heller inte minnesvärda på något sätt. Där ungefär.
Kinematografi 