PALE RIDER av Clint Eastwood (1985)
Med Clint Eastwood, Michael Moriarty, Carrie Snodgress, Chris Penn, Richard Dysart, Sydney Penny, Richard Kiel, Doug McGrath, John Russell, Charles Hallahan, Marvin J. McIntyre, Fran Ryan, Richard Hamilton, Graham Paul, Chuck LaFont
Pale Rider är världens kanske äldsta berättelse. Den har förekommit i bokstavligt talat otaliga varianter ända sedan berättandets början. Det här är berättelsen om hjälten som dyker upp till synes ur tomma intet, ställer allt till rätta genom att röja de onda ur vägen och sedan försvinner lika plötsligt som han kommit. Bland världshistoriens alla otaliga versioner bjuder Pale Rider inte på något nytt, men det hör närmast till saken – det är omöjligt när man berättar denna uråldriga historia, som berättats så många gånger i så många varianter och i alla mänskliga kulturer. Fast Pale Rider är för den skull inte någon av de sämre varianterna, men alltså mycket lik otaliga andra – inte minst sin förmodligen mest kända föregångare på film, Shane av George Stevens.
Det finns en omständighet som gör Clint Eastwoods vilda västern-version något annorlunda tidigare vilda västern-versioner och det är att ett antal ganska övertydliga antydningar ger vid handen att hans namnlöse hjälte, som bara kallas Preacher, skulle vara ett andeväsen, en spökhämnare – eller, så att säga, en våldnad. Han dyker upp ridande på en blek häst i precis samma ögonblick som filmens unga kvinna, spelad av Sydney Penny, läser högt ur Uppenbarelseboken och just har kommit till raderna om den fjärde av apokalypsens ryttare, den ryttare som rider på en blek häst och kallas Döden. Han sägs av sin gamle ärkefiende vara död sedan länge. Och han har en osannolik förmåga att dyka upp ur tomma intet och lika plötsligt och omärkligt försvinna igen, och förefaller till yttermera visso vara oövervinnerlig. Fast egentligen spelar det ingen roll om man väljer att göra denna tolkning eller inte, för hela poängen med den här berättelsen har alltid varit att hjälten är oövervinnerlig och skurkarna onda och byinvånarna hjälplösa.
Clint Eastwood är inte en stor skådespelare, men lyckligtvis tillhör han de få skådespelare med mycket begränsat register som inser att han har ett mycket begränsat register. Han försöker inte göra någonting som han inte klarar av, han spelar en stereotyp hjälte av precis det slag man är van vid från västernfilmer – den ordkarge ensamvargen, ädel och våldsam och rotlös. Naturligtvis faller filmens båda kvinnor, mor och dotter, för honom och naturligtvis blir han männens stora förebild och den som ingjuter mod i dem, för det hör till saken att den här sortens hjälte – när han dyker upp i manlig gestalt – är en man som kvinnor ska bli kär i och män ska se upp till. Och då menar jag även i biopubliken.
Som storslagen matinéfilm en söndagseftermiddag gör sig Pale Rider alldeles förträffligt, även om slutuppgörelsen ärligt talat stundtals antar ett löjets skimmer helt enkelt för att Preacher är för osannolik (om än i och för sig också mycket stilfull – hatten på marken). Fast med det sagt är Pale Rider elegant och välgjord och bättre än det stora flertalet andra filmer i sitt fack. Den står stadigt på traditionell grund och Clint Eastwood är väl förtrogen med den traditionen och har gjort en av dess främsta filmer.
Själv undrar jag för övrigt om det bara är ett sammanträffande att Preacher inom thrillerlitteraturen fått en efterföljare som heter Reacher.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 