THE PIANIST av Roman Polanski (2002)
Svensk titel: Pianisten
Med Adrian Brody, Emilia Fox, Michal Zebrowski, Ed Stoppard, Maureen Lipman, Frank Finlay, Jessica Kate Meyer, Julia Reyner, Richard Ridings, Thomas Kretschmann
Förintelsen under andra världskriget är den moderna västerlänningens största, historiska trauma. Att en sådan ofattbar tragedi har kunnat äga rum gör det nödvändigt för inte bara historieskrivningen och politiken utan även konsten att behandla och bearbeta den, utröna mekanismerna bakom den, och visa upp fasorna för ständigt nya generationer. Men i konstens och mer specifikt filmkonstens fall finns här ett problem. Tyvärr. För förintelsen håller genom filmkonsten på att bagatelliseras, den håller på att förvandlas till ett slags klichéfylld, skändligt upprörande underhållning, som till slut distanserar oss från vad som verkligen hände och förvandlar det ohyggliga till något som förpassats till bioduken men inte längre berör annat än som ovanligt råa skräckfilmer.
Därför att filmerna upprepar sig. I det oändliga.
Det här är Roman Polanskis variant, så snarlik Steven Spielbergs att jag redan nu, minuter efter att ha sett den, börjar få svårt att hålla isär vilka scener som kommer från vilken film. Eller såg jag kanske scenerna i TV-serien Holocaust, som blev Meryl Streeps internationella genombrott? Eller var det i filmen Sophie’s Choice, även den en stor framgång för Meryl Streep? Eller var det i någon annan av alla de otaliga filmerna om förintelsen, kanske till och med i Quentin Tarantinos osmakliga Inglorious Basterds?
The Pianist är gjord av Roman Polanski, en av filmhistoriens demonregissörer. Föga förvånande är den hypnotiskt fascinerande, närmast omöjlig att sluta titta på trots sin längd. Den är ett mycket skickligt hantverk, trots att den saknar intrig och består av en lång räcka på varandra följande episoder där maktlösa människor skändas, förnedras, plågas och mördas av andra människor, människor med oinskränkt makt över de plågades liv. Nazisterna under andra världskrigets ockupation av Polen. Scener som vi har sett otaliga gånger förut i närmast identiskt utförande.
Man måste medge filmens förmåga att fängsla men man måste också medge dess väldiga uppsjö av vad som numera är klichéer. Jag har full förståelse för att Roman Polanski, som är polack och själv genomlevde den tyska ockupationen, förr eller senare i sitt liv måste göra en film om fasorna som utspelades i hans hemland under andra världskrigets judeutrotning. Men det är tragiskt att när något så enastående angeläget ges skepnad i en film av en demonregissör, så blir det återigen en upprepning av alla de scener som gör oss alla fullständigt bestörta, men som avtrubbar oss bara något lite mer för varje gång vi ser dem.
I min recension av The Reader av Stephen Daldry här på Kinematografi skriver jag så här:
”Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.
Av samma skäl har de filmer som visar den osannolika brutaliteten i närbild, som Schindler’s List av Steven Spielberg, aldrig gjort mig lika ohyggligt illa berörd som de filmer som med små medel lyckas visa upp den maskinella och ibland till och med oförstående ondskan hos de människor som bedrev verksamheten.”
Och därför blir jag illa berörd av alla de brutala skändligheter som Roman Polanski visar upp i sin film. Men för sjuttiofemte gången. Och därför inte alls lika illa berörd som de första gångerna. Det är en ständig, monoton upprepning som har förvandlat en ofattbar, storskalig tragedi till en lång rad filmklichéer.
Det är därför The Reader så mycket effektivare porträtterar nazismens fasor.
Den radar inte upp ohyggligheterna på parad. Den tränger in i psyket på en av de människor som begick dem.
Och det är vanvettigt skrämmande.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 