DOKTOR GLAS av Rune Carlsten (1942)
Med Georg Rydeberg, Irma Christenson, Rune Carlsten, Hilda Borgström, Gösta Cederlund, Gabriel Alw, Sven Bergvall, Gösta Grip, Guje Sjöström, Sven d’Ailly, Artur Cederborgh, Theodor Olsson, Helge Mauritz, Eric Laurent, Einar Groth, Mai Zetterling, Astrid Bodin, Gun Adler
Jag läste nyligen för första gången Hjalmar Söderbergs enastående roman Doktor Glas och det är faktiskt det omedelbara skälet till att jag nu (kanske för första gången) såg filmatiseringen från 1942, som överraskade mig. Som jag sagt åtskilliga gånger förut – och skriver om på en s.k. Sida här på Kinematografi – är det meningslöst att försöka jämföra tryckt text på en boksida med rörliga bilder på filmduk; filmen saknar stilistik, romanen saknar skådespelarinsatser. För att nämna bara två exempel. Fast ur en helt annan synvinkel är det inte ointressant att jämföra filmen med romanförlagen i det här fallet, för vad jag undrade innan jag såg filmen var hur pass väl den skulle lyckas fånga de interna, själasökande och moralfilosofiska dialoger den i romanen dagboksskrivande doktor Glas för med sig själv och som utgör en så integrerad del av själva intrigen.
Det finns förstås flera sätt att göra sådant här på film. Man kan ha en berättarröst som får utgöra huvudpersonens tankar verbaliserade för publiken, man kan försätta huvudpersonen i situationer som saknas i romanförlagan där hen tvingas fatta de moraliska besluten, man kan låta huvudpersonen diskutera spörsmålen med andra gestalter i filmen, och så vidare. I den här filmatiseringen görs det hela skickligt och på flera olika sätt, ett av dem – det sistnämnda – nämnt här. I filmen infogas den här inre kampen även i de drömmar som också finns i boken, men där är helt och hållet symboliska, så som drömmar för det mesta är.
Dessutom överraskade Georg Rydeberg. Han är inte en skådespelare som med lätthet drabbar mig med förtjusning när jag ser honom i en film – för teatralisk, för självmedveten för att kunna leva sig ut ur sig själv när han spelar en roll, för stor brist på något som kan kallas minspel – men förbluffande nog gör han en mycket bra doktor Glas. Det beror säkert till inte så liten del på Rune Carlstens regi, för Georg Rydeberg är ovanligt återhållsam och även om man fortfarande måste kalla hans skådespeleri uttryckslöst snarare än subtilt, så passar det till just doktor Glas. Som den ständigt utomstående betraktaren, som nästan aldrig deltar i några skeenden men som plötsligt ingriper på ett mycket omtumlande vis, är det ungefär så här i alla fall jag uppfattade hans personlighet när jag läste romanen. Någonstans har en ton slagit an hos Georg Rydeberg och han har förmått göra ett trovärdigt om än något endimensionellt och aningen livlöst – men det passar på sätt och vis alltså in – porträtt av doktor Glas.
I enstaka scener lånar doktor Glas av film noirs formspråk, vilket atmosfäriskt laddar tragedin ytterligare.
För även när doktor Glas har lyckats har han misslyckats.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 