STRANGERS ON A TRAIN av Alfred Hitchcock (1951)
Svensk titel: Främlingar på tåg
Med Farley Granger, Ruth Roman, Robert Walker, Leo G. Carroll, Patricia Hitchcock, Kasey Rogers, Marion Lorne, Jonathan Hale
SPOILERVARNING
I recensionen av American Psycho skriver jag om psykopater på film. I Strangers on a Train återfinns ett av de få trovärdiga och mycket otäcka filmporträtten av en psykopat, ett porträtt mästerligt målat av Robert Walker och Alfred Hitchcock. Den moderna filmpsykopaten är gärna som Christian Bale i American Psycho eller Anthony Hopkins i filmerna om Hannibal Lecter – ett osannolikt vidrigt monstrum, slaskande i inälvor och bloddrypande hjärnor. Fast den bilden är nu inte särskilt rättvisande. Psykopati är mer utbredd än vad man i förstone kan tro och inte så få psykopater blir framgångsrika politiker och företagsledare, medan andra – en klar minoritet – blir något slags motbjudande brottslingar, dock mycket sällan så motbjudande som i American Psycho eller Hannibal Lecter-filmerna.
Så egentligen är den betydligt trovärdigare psykopaten i Strangers on a Train på sitt sätt mycket otäckare, för han har ett charmigt vinnande sätt och blir snabbt populär i sällskapslivet (ett mycket utpräglat drag hos flertalet psykopater) och förefaller alltså samtidigt som han är i total avsaknad av all empati vara traktens trevligaste och mest förekommande kille. Om man inte råkar vara bekant med honom och ofrivilligt dras in i hans planer.
Som så ofta hos Hitchcock är emellertid så gott som alla rollgestalter endimensionella staffagefigurer, eftersom deras enda funktion strängt taget är att likt spelbrickor i demonregissörens händer driva den hårt vävda intrigen framåt. Hitchcock visade sällan intresse för inträngande personporträtt, men desto större för ibland osannolika men alltid hypnotiskt fängslande intriger som gradvis, likt ett skruvstäd, kramas åt runt tittaren. Så även i Strangers on a Train, där man inte minst under upplösningen kan lägga märke till hur lite enskildas liv kan betyda när de underställs det övergripande syftet att driva en Hitchcock-intrig framåt – för hur sannolikt känns det, egentligen, att en polisman i ett försök att skjuta skurken i ryggen avsiktligt skulle skjuta rakt in bland folk, inklusive kvinnor och barn, på en fullsatt karusell på ett nöjesfält? Med följd att karuselloperatören träffas av kulan och avlider?
Ofta förekommande hos Alfred Hitchcock är också den oskyldige, hygglige, vanlige medborgaren som mot sin vilja dras in i en brottshärva han till en början inte behärskar men i slutändan, tvingad av omständigheterna, lyckas ta sig ur. Strangers on a Train är en av de bästa varianterna på temat och i synnerhet de första kanske femton minuterna kryper likt insekter in under huden på tittaren. Upplösningen är effektiv, men har man sett Orson Welles’ The Lady from Shanghai innan man ser Strangers on a Train kommer den ofelbart att idémässigt om än inte i utförandet att framstå som en kopia i tredje karbongenomslaget. Vilket å andra sidan inte säger så hemskt mycket – det är och förblir för mycket begärt att ens en regissör av Alfred Hitchcocks obestridligen monumentala kaliber ska kunna matcha Orson Welles. Det går bara inte.
Strangers on a Train finns i en amerikansk och en brittisk version. Den förra är originalversionen och den senare, som är en annan klippning, skiljer sig såvitt jag vid en snabb kontroll kan bedöma inte från originalet på något avgörande sätt.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 