THE ARTIST av Michel Hazanvicius (2011)
Med Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell, Penelope Ann Miller, Missi Pyle, Beth Grant, Ed Lauter, Joel Murray, Bitsie Tulloch, Ken Davitian, Malcolm McDowell, Basil Hoffman, Bill Fagerbakke, Nina Siemaszko, Dash Pomerantz, Beau Nelson, Jewel Shepard, Uggie
INFÖR OSCARSGALAN 2012
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (Jean Dujardin), Bästa kvinnliga biroll (Bérénice Bejo), Bästa filmfotografi (Guillaume Schiffman), Bästa originalmanuskript (Michel Hazanvicius), Bästa originalkomponerade musik (Ludovic Bource), Bästa scenografi (Laurence Bennett, Robert Gould), Bästa kostymering (Mark Bridges), Bästa filmklippning (Anne-Sophie Bion, Michel Hazanavicius),
The Artist är en av de mest oväntade filmer jag sett. Det finns andra spelfilmer som är hyllningar till filmkonsten, men jag kan inte påminna mig någon som gjorts med så säker hand och så otvungen, kärleksfull elegans. Hela syftet med The Artist är att förklara filmkonsten sin kärlek och samtidigt levande berätta varför filmkonsten är det stoff av vilket drömmar vävs, och därför är filmen, djärvt och lyckat, en svartvit stumfilm – en film som hyllar filmens fräscha, oskuldsfulla barndom, då allt var nytt och inget hade prövats och hela grunden för filmkonsten lades och allt plötsligt rasade samman när talfilmen kom. Eller det påstås att det rasade samman i alla fall, i en av de filmer som The Artist har lånat sin intrig av, Singin’ in the Rain – även om The Artist i allt väsentligt är en nyinspelning av A Star is Born, pepprad och sockrad med (och milda makter, de får det att fungera) filmerna om Lassie. I det här fallet är nyinspelningen en del av poängen med filmen, för The Artist hyllar filmkonsten och det gör den genom att hylla stumfilmen och musikalfilmerna med Fred Astaire och Gene Kelly och den tid då filmstjärnorna var glamourens gudar och hette Douglas Fairbanks och såg ut som Jean Dujardin, den hyllar det glada tjugotal då filmen var ny och den ohämmade skaparlusten mer otyglad än någonsin senare, den hyllar filmkonsten genom att ha lånat sin intrig från andra filmer som handlar om filmindustrins och framförallt det gamla studiosystemets villkor, den är en tour de force som sveper upp genom filmkonstens första årtionden och innehåller ett myller av bugningar, referenser och erkännanden…
…men som också, såvitt jag kan avgöra utan att vara en av dem, fungerar alldeles utmärkt för den som inte är cineast och inte har sett särskilt mycket film och kanske inte ens är speciellt intresserad av film. Berättelsen är enkel och självdistanserad, det är storvulet drama och stormande känslor och väldiga segrar och djupa nederlag, det är teatraliskt och humoristiskt och sentimentalt. The Artist, med sina medvetet stora åthävor, skulle faktiskt ha kunnat vara gjord i Hollywood under tjugotalets stumfilmsera. Eller nästan. De första tio minuternas märkliga, såvitt jag vet på film tidigare aldrig skådade och subtila koreografi utgör i sig en hyllning som såvitt jag vet saknar motsvarighet i någon tjugotalsfilm.
Det är förbluffande att man hittat någon som är en sådan perfekt filmstjärnetyp från filmens tidigaste decennier som Jean Dujardin, som fyller ut rollen ända ut i fingerspetsarna och en bit till. Möjligen just därför skulle man ha försökt hitta någon med lite mer av samma övertygande kraft än Bérénice Bejo till den kvinnliga huvudrollen. Jean Dujardin ser ut som och är lika karismatisk som Clark Gable och är därmed själva arketypen för en filmstjärna, medan Bérénice Bejo inte är det minsta lik Louise Brooks, vilket hon borde ha varit och vilket är den stora bristen att hon inte är. Och sitt breda leende och oskuldsfulla dockansikte till trots – eller just därför, snarare – saknar hon helt Louise Brooks magnetiska utstrålning, känd för att ha gjort strålkastarna i filmstudion avundsjuka. Och där, i den kvinnliga rollen, finns väl det enda jag egentligen kan peka på som en brist hos The Artist.
Annat – som den improviserade dansduellen mellan Jean Dujardin och Bérénice Bejo när de befinner sig på var sin sida om det stora dekorskynket i studion, det plötsliga bruket av ljud under Jean Dujardins mardröm, stepphyllningen till Fred Astaire och Ginger Rogers och Gene Kelly – är fullträffar som mer än väl uppväger och utplånar den bristen, och det i en film som är en enda stor fullträff i sig.
The Artist är något så förbluffande som en film som förnyar filmkonsten genom att återvända till filmkonstens rötter.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 