GOOD BYE LENIN! av Wolfgang Becker (2003)
Med Daniel Brühl, Katrin Sass, Maria Simon, Chulpan Kamatova, Florian Lukas, Burghart Klaussner, Alexander Beyer, Christine Schorn
SPOILERVARNING – DELAR AV SLUTET AVSLÖJAS
Vill man med en film berätta om något absurt, kan det vara lyckat att göra en film som är absurd och därmed låta filmens form illustrera dess tema. Under en middag med István Szabó i Västberlin för mycket länge sedan lyssnade jag fascinerad till hans redogörelse för hur han skulle vilja göra en film om hur man byggde en mur genom den ena storstaden efter den andra – Paris, London, New York, Tokyo – för att illustrera hur fullkomligt absurd Berlinmuren var. Det här var förstås före murens fall.
Good Bye Lenin! är en film som bygger på en absurd idé och som handlar om den absurda Berlinmurens fall. Idén är att mamman till två syskon får en hjärtinfarkt och ligger i koma när Berlinmuren faller och eftersom hon är hängiven östatssocialist och på grund av sitt bräckliga tillstånd inte får utsättas för svåra chocker när hon vaknar upp, bestämmer sig syskonen (som är unga vuxna) för att hålla henne ovetande om att muren fallit. När hon kommer hem från sjukhuset återskapar de därför Östtyskland i hennes närmaste omgivning, en uppgift som gradvis blir allt svårare och mer tids- och arbetskrävande. Till slut leder det till en djupt tragikomisk, förfalskad, videoinspelad ”nyhetssändning” på tv där muren förvisso faller, men där västtyskarna flyr konsumtionskulturen i sitt eget land och strömmar in i Östtyskland för att bosätta sig där. Scenerna i den förfalskade tv-sändningen föreställer förstås i själva verket östtyskar som strömmar in i Västtyskland. I sig är denna förfalskade nyhetssändning en klockren, träffsäker illustration av den statliga mediapropagandans förljugenhet i den gamla östtyska diktaturen. Men det finns minst en aspekt till: för någon som är uppvuxen i väst, i murens och det kalla krigets skugga, ställer denna omvända bild av skeendet saker och ting på sin spets och manar till viss eftertanke. Hur kan det komma sig att någon som vuxit upp i Östtyskland kan tro på att västtyskar flyr in i Östtyskland när muren faller? Vad säger det om oss? Om invånarna i både öst och väst?
Samtidigt kan jag inte göra mig kvitt en gråmulen eftermiddag i Västberlin när jag gick längs muren och vid någon officiell byggnad på västsidan klättrade upp på huvudet på ett stort stenlejon och blickade över murkrönet, rakt in i Östberlin. Jag hade faktiskt varit i Östberlin – ofrivilligt, eftersom jag gått av på Ostbahnhof i tron att det var Westbahnhof – men det var den här eftermiddagen den väldiga kontrasten slog mig. Jag befann mig i det glittrande, upplysta, välmående Västberlin och blickade in i vad som faktiskt – och stereotypt – var det grå, nedgångna, trista, tungsint lunkande Östberlin. Skillnaden var så dramatisk att den var påtaglig. Ska man vara melodramatisk kan man säga att jag stod bland de levande och blickade över muren in till de döda. Det var i alla fall nästan så det kändes. Duggregnet skänkte hela sceneriet en oförglömlig filmtouche.
Som en bild av den absurda tillvaron i en kommunistisk östatsdiktatur är Good Bye Lenin! stundtals och medvetet skrattretande, men även djupt tragisk. Förljugenheten i den lilla familjen efter Berlinmurens fall medför en lika artificiell och stressande tillvaro som den vardagliga tillvaron i verklighetens Östtyskland före murens fall, där var sjunde invånare var angivare åt den medborgarövervakande säkerhetspolisen Stasi. Man går som på tå, man vågar inte säga vad man tycker och tänker, man bygger upp en fasad i form av en väldig livslögn som man till slut blir så skicklig på att låtsas tro på att man kan få för sig att den är sann, att det är så här livet ska levas. Men samtidigt är det inte oväsentligt att inte så få östtyskar efter murens fall faktiskt kommit att sakna det gamla Östtyskland. För oss i väst ter det sig närmast obegripligt, men filmer som Good Bye Lenin! kan ge oss en fingervisning om varför.
I sig är Good Bye Lenin! inte en märkvärdig film, även om framförallt Daniel Brühl gör en beundransvärd skådspelarinsats, men den blir märkvärdig i kraft av att vara en tysk film som tar ett grepp om ett av de absurdaste kapitlen i Tysklands historia – och gör det på ett sätt som i alla fall i någon mån får oss från väst att förstå. Och det är väsentligt, för i kraft av inte bara absurditeten utan även det djupt tragiska i det kapitel i historien som Berlinmuren skrev, tillhör kapitlet inte bara Tysklands historia utan hela världens.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 