PREDESTINATION av Michael och Peter Spierig (2014)
Med Ethan Hawke, Sarah Snook, Christopher Kirby, Christopher Sommers, Kuni Hashimoto, Sara El-Yafi, Paul Moder, Grant Piro, Christopher Bunworth, Jamie Gleeson, Christina Tan, Dennis Coard, Milla Simmonds, Ruby Simmonds, Cate Wolfe, Tyler Coppin
Predestination är en science fiction-film som för ovanlighetens skull när det gäller science fiction-filmer – som annars primärt består av att Mr. Visual Special Effects exploderar över hela duken i två timmar i sträck innan filmen tvärt slutar, varför filmerna normalt föraktfullt kallas sci-fi av äkta science fiction-fans – utnyttjar genrens inneboende och närmast unika förmåga till tankeexperiment och spekulationer i verklighetens struktur, i det här fallet kring tidsresor. Fast möjligen är det inte märkligt att intrigen i Predestination visar på de svindlande paradoxer som nästan oundvikligen måste uppstå om vi kunde resa i tiden – vad händer till exempel om man reser tillbaka i tiden och träffar sig själv i yngre upplaga? – eftersom den bygger på en klassisk novell, All You Zombies, av en av historiens namnkunnigaste science fiction-författare, Robert A. Heinlein.
Jag ska vara lite näsvis nu och säga att jag inte är säker på att människor som inte är vana vid science fiction och dess temata – alltså, som inte läser science fiction – kan få det lite svårt att förstå filmens något invecklade, på tidsparadoxer byggda, intrig. Det kan därför vara en god idé att läsa Robert A. Heinleins novell innan man ser filmen, alternativt hänga med noggrant i intrigens olika kast, som trots några actionartade sekvenser inte alls rör sig på ”allting exploderar”-planet utan på ett helt annat och mycket mer svindlande och tankeväckande plan, på ett plan fyllt av vad som inom science fiction-världen brukar kallas sense of wonder (”en känsla av förundran”).
Fast om man för en stund bortser från den tidsparadoxfyllda intrigen, så är Predestination på även ett helt annat sätt, under den första timmen, ungefär, en imponerande film. När Sarah Snook dyker upp vid bardisken och börjar munhuggas med bartendern Ethan Hawke, för att så småningom berätta sitt livs märkliga historia för honom, är det så välspelat och ser så naturligt och avspänt äkta ut att man som tittare nästan känner det som om man sitter där vid bardisken, bredvid den märkligt androgyne unge mannen Sarah Snook. Jag har själv suttit där många gånger i den nästan tomma baren och småpratat med bartendern, och det är precis så här det går till. Och det är verkligen så att med en bra bartender kan man prata om vad som helst, inklusive sina livsproblem, eftersom hen träffar och pratar med mängder av människor varje dag i sitt yrke och vet var gränserna går och vet att hålla tyst om vad hen får höra. Och händer det några gånger med samma bartender, blir hen rätt snart en vän, om inte nära så i varje fall god. Sådant här är oftast det allra svåraste som finns att spela på film. Att studsa runt och skjuta vilt omkring sig så att allting exploderar hela tiden är busenkelt och inte värt minsta applåd och förresten är det inte ens skådespelarna som gör det, utan stuntmännen och stuntkvinnorna. Men att spela naturligt i situationer som väldigt många för att inte säga de flesta tittare själva känner väl till och därför kan, är autentiskt svårt att göra övertygande.
Sarah Snook och Ethan Hawke visar i Predestination upp sin enastående förmåga till den sortens skådespel – och samspel.
Kör hårt, Bellis
Kinematografi 