Om bra och dålig film

Huruvida en film är bra eller dålig är självklart inte något som kan tilldelas ett sanningsvärde, eftersom det är en subjektiv utsaga. Alltså, en människas upplevelse av en film – eller något annat slags konstverk – är lika giltig som en annans. Det är inte så att någon har ”rätt” eller ”fel” för att han eller hon tycker att en film är dålig, lika lite som någon har ”rätt” eller ”fel” för att han eller hon tycker att en film är bra. Det är en smaksak. Alla upplever en film utifrån sina egna preferenser, känslor, uppfattningar och åsikter, och diskussionen bör för att bli intressant ligga på ett annat plan än skyttegravskriget där två personer försöker ”bevisa” för varandra att den andra personen har fel.

Fast frågan kan trots det kompliceras. Att rakt av hävda att en film är bra eller dålig är egentligen ganska trubbigt, för exakt vad i filmen är det man uppfattar som bra eller dåligt? Intrigen? Skådespelarinsatserna? Dialogen? Regin? Musiken? Scenografin? Fotot? Specialeffekterna?

Jag försöker – säkert utan att alltid lyckas – i någon mån nyansera recensionerna här på Kinematografi i den här riktningen och jag tar även upp problemet i recensionen av Milk. För det finns filmer med i mitt tycke exempelvis hopplös intrig men enastående skådeseplarinsatser. Och tvärtom. Så, är en sådan film bra eller dålig? Eller är det kanske så att den är bra ur en synvinkel, dålig ur en annan? Eller snarare bra ur flera synvinklar, dålig ur flera andra, eftersom man även bör ta hänsyn till dialogen, scenografin och allt det andra?

Det här är särskilt besvärligt vad gäller just filmkonsten, eftersom komponenterna är så många. De är färre i ett litterärt verk, i en målad tavla, i ett musikstycke, för filmen består strängt taget av allt detta och mer därtill. Av text (intrig och dialog), av bild, av musik, av skådespeleri och så vidare.

Och därtill kommer att bedöma hur väl filmen gestaltar sitt tema och hur väl den gör det jämförd med mängder av andra filmer som behandlar samma tema.

Det är ofta en god idé att se en film flera gånger, i synnerhet en film som man av en eller flera anledningar tycker om. Dels för att skaffa sig ett bättre grepp om alla dess komponenter, dels för att kritiskt försöka hitta i alla fall de brister som finns, vilket är befogat.

Hittills känner jag bara till en enda film som i mitt tycke helt saknar brister. Den har jag sett 127 gånger. Utan att upptäcka några.

”The Third Man” av Carol Reed.

Kör hårt,
Bellis